När befolkningen är krissituationen

Carl Svensson och Jonatan Forsberg-Gillving skroderar

Så blev till slut extravalet avlyst istället för utlyst. Naturligtvis skulle det aldrig ha utannonserats till att börja med. Men när man talar så mycket om ansvar kan det kanske vara på sin plats att rannsaka sig själv idag. Löfven ropade varg, men det blev istället en blåmes. Sådan nyckfullhet utraderar effektivt allt förtroende för någon som vill framstå som en stabil och trovärdig ledare. Det har flera gånger förr hävdats på denna weblog, men få inbillade sig att den svenska offentlighetens problem med SD skulle utlösa en krissituation av det slag som ger upphov till en samlingsregering.

Det talas förstås om samarbetsanda och ansvarstagande för Sverige. Man slår sig för bröstet, tuppar sig och delar ut styrkekramar och pepp till både höger och vänster. Kanske sitter Batra och Löfven, just som du läser detta, och lovebombar varandra över wienerbrödsfatet i ett mötesrum på Rosenbad. "Tjoho! Sträcka ut en hand!" Romson spelar mungiga och Björklund kompar på såg. Hägglund blåser serpentiner och Fridolin och Lööf hjular i korridorerna. "Hurra! ANSVAR!" Utanför sitter Sjöstedt. Han knäcker upp en folköl och hoppas att han snart får inkluderas i samförståndet han också.

Men vilket ansvar tas egentligen på lång sikt? Vilket samarbete är det man talar om? Istället för att ta tjuren vid hornen och bemöta de problemformuleringar som SD har monopol på i svensk debatt, väljer man att fortsätta att ignorera dem. På så vis tycker man att man räddar det egna ansiktet i ytterligare en mandatperiod och man löser tillfälligt upp den parlamentariska knuten.

Med det parlamentariska system Sverige har, är uppgörelser och kompromisser generellt av godo. Men det bör ske inför väljarnas ögon och det bör, om det ska ses som en nyhet, innefatta fler områden än redan klassiska samarbeten kring försvar och pensioner. Ett demokratiskt styre innebär nämligen att en minoritetsregering måste söka ett så brett stöd som möjligt för sin politik, även om det inte blir exakt som man tänkt sig.

Den nya överenskommelsen betyder istället att om Alliansen inte lägger en gemensam budget varje år, behöver Löfven heller inte lyssna på vare sig V eller ens MP. Han får en låtsad majoritetsregering till skänks, vilket ter sig mycket märkligt och för tankarna till helt andra slags styrelseskick. Demokrati är inte att man kan vinna på walkover, och just nu finns det alltså tre partier i Riksdagen: Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Decemberjuntan.

Man säger ofta att 87% inte röstade på SD, för att försöka skapa lite perspektiv och känna sig bättre till mods. Det kan möjligen behövas en stämningshöjare i det politiska mörkret. Men likt en pruttkudde går luften ur räkneexemplet under besvärande former. Det är nämligen så att 62% inte röstade på regeringen. Långt mer än hälften av Sveriges befolkning vill alltså inte se en S+MP-politik.

Någon borgerlig opposition kommer heller inte att finnas framöver. Man lägger sig platt. Sverige får i praktiken en sorts samlingsregering där största parti bestämmer. Inga förhandlingar behövs, inga kompromisser jobbas fram och inga samförståndets handslag fattas. Den upphöjda samstämmigheten har trollat bort motsättningarna och de politiska makthavarna har ingått en pakt om att stödja vilken som helst budget, oavsett hur den ser ut. All makt utgår från folket. Utom när de röstar fel.

Sist vi hade en samlingsregering var hela världen inbegripen i ett brinnande krig. Fienden stod och flåsade vid gränserna och det var inte läge för politiskt hårklyveri. Vad är det då som har hänt den här gången? Har Finland annekterats? Mobiliserar Norge sina trupper mot Nordkalotten? Krymper Estlands gräns västerut? Nejdå. Förvisso kränker Ryssland svenskt luftrum och danska NATO-flyg kommer till undsättning, och visst tycks ubåtar härja i farvattnen när vi för en spottstyver har sålt av vårt beredskap för detta – men det som får våra partier att gosa ihop sig i ett enda stort julmys är Sverigedemokraterna.

Under upptakten till extravalet som aldrig blev av började en del borgerliga debattörer och politiker humma och harkla sig i migrationsfrågan. Naturligtvis resulterade detta i att betydligt fler började oja sig över de traditionella grumliga vattnen och om att gå SD:s ärenden. Tack vare Batras och Löfvens snilledrag kan denna besvärliga fråga nu få anstå ytterligare en tid.

Konsekvensen är ytterligare polarisering och att SDs position stärks. Med en egen sakfråga på en egen planhalva utgör de nu den enda reella oppositionen. Fler kommer att knyta nävarna i fickorna och med rätta känna att de inte blir lyssnade på, och antalet verkliga tölpar och stollar som luttras sin övertygelse skenar iväg. Kombinera detta med ett missnöje som bygger på orealiserbara stigande krav på välfärdsstaten, omkostnander för undermålig integration samt höga trösklar in på arbetsmarknaden. Stabilt läge.

Frågan är vad den ansvarsfulla decemberuppgörelsen får för effekter när Sveriges redan tredje största parti kammar hem ännu fler av rösterna vid nästa val. Det är dags att börja resonera i sandlådan nu. Tala klarspråk med varandra – och med väljarna.

C. D. Friedrich (1774-1840) Die gescheiterte Hoffnung/The Wreck of Hope

C64 demo in space

People sometimes ask why I spend time on the c64-scene - an outlandish community of nerds having fun. Much of the amusement lies in the fact that the c64-scene is an ongoing Max Headroom incident, and no one knows what will happen next. TRSi just greeted me from space - need I say more?

More info on the crowd-funded femtosatellite Wren, developed by Paul Kocyla.

Sociale kløfter langt værre end økonomiske

- et samfunds sammenhængskraft har meget lidt med omfordeling at gøre

At der er mindre forskel mellem "rige" og "fattige", er en gunstig og sympatisk konsekvens som kan komme ud af at flertallet er erhvervsaktive. Når de fleste borgere er del af den produktive økonomi, dannes der overskud i et samfund, således at der kan betales for offentlige goder. En forudsætning for dette er at et lands industri og produktion er konkurrencedygtig, og dermed kan give indtægter til staten i form af skattekroner fra de ansatte i den ikke-offentlige sektor. At mindske "økonomiske kløfter" er således ikke noget som man realistisk kan forsøge at efterligne på en langsigtet holdbar måde, ved storstilet at uddele overførsler og bidrag. Det trækker kun alle ned i et sort hul.

Når man nu har bygget en bred og stærk velfærdsstat op, under tider hvor de fleste bidrog med skattekroner, eller i årtierne efter pustet en forbrugsboble op ved hjælp af billige penge, bliver man i perioder når den økonomiske virkelighed gør sig gældende, nødt til at prioritere. Hvad der kan betegnes som offentlig finansieret velfærd må tydeligt afgrænses, således at man kan stole på at der findes en robust grundtryghed og kvalitetsmæssig skolegang. Alternativet til en bred og udvasket staves nemlig smal men stærk. Resten er, som det altid har været, op til mellemmenneskeligt ansvar i et civilsamfund med social samhørighed: Delagtighed, frihed, forpligtelse og alt hvad der hører til.

Hvad værre er, er at der under tiden er blevet bygget et stort og tungt bureaukratisk apparat op, hvor en stor del af befolkningen har som erhverv at administrere hinanden. Parallelt med dette, er der sket en udvikling af politikerne og embedsfolket, således at de fleste af dem er skoledrenge, helt uden erfaring fra livet udenfor skrivebordsteorierne. Mange af disse er, uanset politisk tilhørssted, med til at forårsage social intolerance og ødelægge fællesskabet. Grunden er temmelig enkel at forstå: Politikeres redskab i hånden på den sociale ingeniør er nemlig strammere styring af det enkelte menneskes liv.

Det kan eksempelvis være under illusionen om at du skal leve længere, at vi skal have råd til mere velfærd, at der kan opnås effektivisering eller såkaldt forbedring, som papirnussere tillades at detaljeregulere mennesker eller hele faggrupper. Men i virkeligheden burde vi være frie mennesker, frie at håndtere vores liv selv, leve herefter med de konsekvenser som følger, og at snakke med naboen hvis jeg har problemer med ham. På denne måde er man delagtig i et samfund, man tager ansvar for sig selv, sin familie og sine omgivelser. Og hvad angår de offentligt ansatte i velfærden, så var nok den egentlige tanke at disse primært skulle være varme hænder - såsom lærere, politi, sygeplejersker, læger, pædagoger - og at en begrænset administrationen skulle beskæftige sig med ting der faktisk skal administreres, f.eks infrastruktur. Når man lytter til de sociale ingeniører, uanset hvis de har forståelse for eller er uforstående i sin afsky for frihed, er det vigtigt at huske på, at "ekspertudtalelser" indenfor humaniora ikke på nogen måde er videnskabelig evidens, i modsætning til hvordan det lyder dagligt. Det er derimod i samfund hvor mennesker tillades at leve efter eget hoved hvor udvikling kan ske.

Fortsat gældsætning af fremtidige generationer er heldigvis ikke noget der kan blive ved at betale for en oppustet offentlig sektor. Andre lande vil nemlig ikke betale. Hvad kendetegner vores konkurrencekraft i de nordlige lande, er en fornemmelse af samhørighed, tiltro til hinanden, eget ansvar efter eget hoved - ikke det stik modsatte, såsom frihedskrænkelser og kostbar topstyring. Ligeledes kues vi ikke i en global ordning, med livegenskab under dem der i dag sidder på produktionsmidlerne i Asien og Sydamerika, vores ønsker må bare tilpasses tegnebogens størrelse. Vi må indse at velfærd følger af et samfunds sammenhængskraft, som indebærer at de fleste bidrager, at indtægter kommer før udgifter, og at man må spare op før man kan investere.

Vilhelm Kyhn (1819-1903) Vinteraften i en skov (1853).

Sluta att vara SDs bästa vän

Då Lena Andersson i september skrev under Dagens Nyheters ledare att Rätten att röra sig är absolut, skickade jag strax in ett humoristiskt svar med titeln Min rätt att fritt röra mig i Anderssons vardagsrum. Ledarredaktionen valde att refusera mitt inlägg med argumentet att de framför allt vill ge plats till personer som kritiserats på ledarsidan och att min text inte var av det slaget. Eftersom DN givetvis mottar betydligt mer text än de kan publicera är de framförda omständigheterna mer än skäliga, varpå jag valde att lägga ut mitt skriftalster på min weblog.

Av denna grund kom det därför som en överraskning när en god vän skickade DNs senaste ledare sist i december med titeln I vardagsrummens Sverige, av densamma Lena Andersson. Min initiala tanke var att hon helt enkelt bestämt sig för att slåss mot väderkvarnar och väljer att bekämpa inbillade fiender. Genom att slippa bemöta vad som faktiskt blir konstaterat och istället besvarar förtolkningar av argumenten gör hon sig skyldig till precis det som jag tillfälligtvis skrivit om ett par veckor tidigare, under Svenskars problem med SD: Att den konstanta utdefiniering och vägran att faktiskt behandla SDs egentliga argument tveklöst är deras största styrka, och att på så vis blir personer som Andersson ironiskt nog Sverigedemokraternas bästa vän.

Emellertid är det mer sannolikt att Andersson helt enkelt glömt bort det jag skickade in till hennes redaktion några månader innan, trots att det rönte en del debatt på så kallade sociala medier, och helt enkelt bara tog till vardagsrumsanalogin av en tillfällighet. Den är nämligen uppenbar i sin parallellitet men kommer givetvis inte med någon fullständig kongruens, vilket är något som sällan råder i humanvetenskaperna. Däremot finns det inte fog för att hävda det som Andersson gör då hon skriver att "Likheten är dock falsk och därför blir slutsatserna motsatta". På detta vis gör hon nämligen samma smått autistiska kullerbytta som de svenska förtolkarna av libertarianism - hon bortser från den kulturella aspekten av det som byggt upp förutsättningarna för det både Andersson och undertecknad försvarar. Människor är inga tabula rasa och man kan inte se bort från de höga krav som sätts på den som vill vara produktiv medborgare i ett såpass avancerat land med minst sagt intrikata sociala strukturer som Sverige. Kort sagt är Sverige ett skitsvårt land att bli integrerad i, och detta löser man inte med lite språkliga kurser - utan i det mellanmänskliga, i civilsamfundet. Därför är det också detta civilsamfunds förmåga och vilja som sätter gränserna för hur många som kan integreras och mottas. Detta har jag utvecklat både i Svensk Tidskrift och i ett inlägg om medierötan kring Centerpartiet för ett år sedan. I det sistnämnda, Om gränslösa utopier, är de båda huvudpoängerna dessutom för tydlighetens skull numrerade.

Vidare I vardagsrummens Sverige slänger sig Andersson med truismer såsom "Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer. I samma stund som kollektivet har befogenheter minskar individens och underkastelse fordras" och man förbluffas över nivån på DNs ledarsida. Är det månne solipsism som förfäktas? Det lär finnas ganska många kollektiv Andersson inte anser att man bör kunna lämna. Tror hon att exempelvis respekten för äganderätt, yttrandefrihet och kvinnors rättigheter upprätthålls av ett kollektiv eller av individer? Det kan vara att Andersson ogillar välfärdsstaten och möjligen ser en fri invandring som kil för att demontera densamma, men hon kan knappast vara så blind att hon inte ser att förutsättningarna för social sammanhållningskraft samtidigt också ödeläggs och därmed möjligheterna för ett öppet och fritt samhälle, alldeles oavsett om det har välfärdsuppdrag såsom kollektivt finansierad skolgång och sjukvård eller ej. För att precisera: Jag vill också ha färre lager byråkrati, mindre stat, ämbetsverk och detaljreglering, samt mer makt till individen och familjen, och därför försöker jag bilda opinion för just detta. Social sammanhållningskraft är följaktligen något helt annat än det vänstern perverterar som ekonomisk omfördelning, men det är en nödvändig utgångspunkt för att ha vilket som helst samfund som inte är totalitärt.

För vidare studier bemöter Tino Sanandaji Lena Anderssons äganderättsargument ypperligt och i detalj under titeln DN:s kolumnist Lena Andersson förvirrad om äganderätten. Det är således tydligt för flera att Andersson varken skriver med erfarenhet från näringslivet, föreningslivet, arbetsmarknaden eller någon annanstans i verkligheten. Sanandajis andra stycke är inte desto mindre såpass upplyftande när man beaktar DNs storlek och maktposition att det måste citeras:

Att svenska medborgare har äganderätt över den svenska staten och beslutanderätt över migration är inte bara en löst grundad teori, det är vad Sveriges grundlag säger. Denna ordning är inget tvångsförtryck, utan hur väljare i Sverige (och andra länder) frivilligt valt att organisera sina demokratier.

Slutligen kan Lena Andersson och hennes gelikar välja att besvara dessa problemformuleringar eller också fortsätta att inte kännas vid dem. Såframt det blir det sistnämnda kommer hon inte att vara bland dem som står i vägen för att Sverigedemokraterna växer sig ännu starkare. Eftersom SDs väljares argument inte lyssnas till bemöts de heller inte. Därför knyter de handen i fickan och blir med rätta ännu mer övertygade. Men Andersson kan också välja att använda sin privilegierade position till att få till stånd ett riktigt samtal om spörsmålen, med följden att de som faktiskt vill kunna tillbakavisa förenklade slutsatser styrker sina argument. Men en fri debatt av det slaget kräver givetvis intellektuell hederlighet samt en gnutta självrannsakan, och sånt är ju besvärligt.

För vad det är värt ämnar jag på intet vis att rösta på SD i nästa val.

Hendrick Avercamp (1585-1634) Winter Scene with Skaters by a Windmill.