Den pågående
medierötan omkring Centerpartiet belyser vad som sker när politik
förvandlats till social ingenjörskonst styrd av teoretiker snarare
än att vara förvaltande statskonst.
Genom tiderna har ett otal
beskrivningar av människans beskaffenhet presenterats för att passa
in i de idéer man förfäktar. Artikelförfattaren ansåg bestämt i
sin fagra ungdom att övergången från små mobila
jägarsamlar-gemenskaper till bofasta och hierarkiska klansamhällen
med domesticerade djur, intuitivt verkade sammanfalla med den moderna
människans sinnelag på ”konstant jakt” för att försvara de
matiga dyrgriparna. Nog för att det kan komma spännande inpass från
dylikt, men det handhar inte ett rike.
De som idag vill skapa nya
och mer perfekta människor är de horder av sociala ingenjörer
vilka försöker forma oss efter sin sinnebild. Vi ska inte röka,
inte heller dricka, och våra barn ska gå i dagis med offentligt
bekostade genuspedagoger. På så vis ges politiker möjlighet att
vinna billiga poänger och sticka ut, vilket i ett klimat där alla
annars ska vara väldigt korrekta och konforma kan vara svårt.
Problemet är att ingenjörskonsten i bästa fall enbart är ett
slöseri med resurser eftersom att sund samhällsförändring inte
sker uppifrån på sådant vis, det skapar snarare intolerans, men i
värsta fall att politik i allt mindre grad kommer att handla om
förvaltande av statens egentliga uppgifter, såsom samhällsskydd,
polis- och rättsapparat, infrastruktur, försvar, skola och
grundläggande sjukvård.
Under slika förhållanden
tycker man att det borde finnas utrymme för en rik borgerlig debatt,
som kan fånga upp förevarande avstånd mellan tyckarna på sina
kammare och den arbetande befolkning som försörjer dessa. Men nej,
i konungadömet Sverige verkar de borgerliga spela i samma ensemble
och sjunga för ännu bredare avgrundsdjup mellan de teoretiskt
inspirerade folkvalda och människors erfarenheter. Sällan hörs en
politiker som vågar berätta att allt möjligt inte faller in under
politikens domäner, att mellanmänsklighet, civilsamhället,
familjer och nationen består av fler dimensioner än vad statsmän
råder över. Samt vad viktigare är, att det är i denna sociala
fogmassa den kultur och värdegrund som är nödvändig för vår
civilisation förvaltas.
Kanhända är det på
grund av att den svenska borgerligheten, likt dess kontrahenter,
också har kommit att upptas av föreställningar om tankescheman på
piedestaler. Exempel på att den breda vänstern har sysslat med
världsfrånvänd så kallad "välfärdspolitik" med allt
större och mer orealistiska krav är legio, vilket förövrigt
medfört att stora delar av den produktiva ekonomin flytt till
utlandet. En ordning som bidragit till att underminera lokala
gemenskapers förmåga att bygga solida civilsamhällen på sunda
kalkyler. Men den teoretiskt drivna högern verkar vilja åstadkomma
samma sak, bara med lite andra argument.
Undertecknad känner sig
av denna grund nödgad att kort förklara två självklarheter om den
fria migrationens vara eller icke-vara, för dem som säger sig stå
upp för liberala ideal och/eller konservativt förnuft i svensk
publik debatt.
Huvudpoäng ett:
Invandring kräver både något från de
som kommer och från de som mottar. Det måste knytas mellanmänskliga
band för att integration ska kunna ske, vilket i sin tur är
nödvändigt för att kunna nå samhörighet så att de nya inte
inlemmas i parallellsamfund.
Definitionen av en rättighet som direkt eller indirekt innebär en
skyldighet för någon annan kallas en positiv rättighet. Likt
dagens svenska välfärdsstat är del av den objektiva verkligheten
är också ovanstående ett faktum, varför libertarianskt anstrukna
hypoteser där enbart individer och negativa rättigheter existerar
inte förändrar något som helst i verklighetens räkenskaper.
Huvudpoäng två:
Västvärldens materiella standard har ökat genom flera årtionde,
och detta har låtit sig göras på trots att antalet anställda i
den icke-offentliga sektorn minskat. Relativt färre skattebetalare
har således kommit att bidra till statens intäkter, vilket till
dels möjliggjorts av ökad effektivisering och produktivitet, men
också på grund av fotlösa valutor, kreditexpansion och tilltro
till att väst varit ensam herre på täppan. Så beskaffade är inte
längre omständigheterna och vi kommer till följd av detta att
behöva bli billigare för att uppnå lönsamhet. Inga andra länder
vill nämligen betala för vår höga levnadsstandard och ensidigt
satsande på "kunskapsintensivitet" skapar enbart
ytterligare utanförskap. Under tider
som dessa krävs starkare civilsamfund, och då är det denna
mellanmänsklighets förmåga och vilja att införliva nya medborgare
som avgör hur många som bjuds in. Det är också här sociala
rörelser bör motarbeta intolerans och fördomar samt skapa ett
öppet och inkluderande samhälle, inte från varken Helgeandsholmen
och Rosenbad eller från idévärlden.
Till skillnad från den nu
pensionerade generationens politiska debatt kommer min generations
palaver med nödvändighet att vara mer jordnära och bygga på sunt
förnuft. Vill man då förvalta ett arv av upplysning, öppenhet,
mångfald och frisinne krävs att förutsättningarna för att
fostras och integreras in i detta också finns där. Människoskapta
utopier som ser bort från traditioner och vishet leder till
katastrofer, av den anledningen att människans natur inte kan
anpassas till den teori man är förtjust i. Vi är nämligen inga
tabula rasa och vår förmåga är begränsad.
Såvida vi inte vill ha
barbari bör statskonst handla om det som fungerar och inte om den
teater som låter bäst. En stor del av befolkningen törstar efter
realism och det återstår bara för de lyhörda att lyssna och tänka
till. Acta fabula est, plaudite!
Hendrick Avercamp (1585-1634) Skaters and Tents along the Ice (1620).