Om gränslösa utopier

Den pågående medierötan omkring Centerpartiet belyser vad som sker när politik förvandlats till social ingenjörskonst styrd av teoretiker snarare än att vara förvaltande statskonst.

Genom tiderna har ett otal beskrivningar av människans beskaffenhet presenterats för att passa in i de idéer man förfäktar. Artikelförfattaren ansåg bestämt i sin fagra ungdom att övergången från små mobila jägarsamlar-gemenskaper till bofasta och hierarkiska klansamhällen med domesticerade djur, intuitivt verkade sammanfalla med den moderna människans sinnelag på ”konstant jakt” för att försvara de matiga dyrgriparna. Nog för att det kan komma spännande inpass från dylikt, men det handhar inte ett rike.

De som idag vill skapa nya och mer perfekta människor är de horder av sociala ingenjörer vilka försöker forma oss efter sin sinnebild. Vi ska inte röka, inte heller dricka, och våra barn ska gå i dagis med offentligt bekostade genuspedagoger. På så vis ges politiker möjlighet att vinna billiga poänger och sticka ut, vilket i ett klimat där alla annars ska vara väldigt korrekta och konforma kan vara svårt. Problemet är att ingenjörskonsten i bästa fall enbart är ett slöseri med resurser eftersom att sund samhällsförändring inte sker uppifrån på sådant vis, det skapar snarare intolerans, men i värsta fall att politik i allt mindre grad kommer att handla om förvaltande av statens egentliga uppgifter, såsom samhällsskydd, polis- och rättsapparat, infrastruktur, försvar, skola och grundläggande sjukvård.

Under slika förhållanden tycker man att det borde finnas utrymme för en rik borgerlig debatt, som kan fånga upp förevarande avstånd mellan tyckarna på sina kammare och den arbetande befolkning som försörjer dessa. Men nej, i konungadömet Sverige verkar de borgerliga spela i samma ensemble och sjunga för ännu bredare avgrundsdjup mellan de teoretiskt inspirerade folkvalda och människors erfarenheter. Sällan hörs en politiker som vågar berätta att allt möjligt inte faller in under politikens domäner, att mellanmänsklighet, civilsamhället, familjer och nationen består av fler dimensioner än vad statsmän råder över. Samt vad viktigare är, att det är i denna sociala fogmassa den kultur och värdegrund som är nödvändig för vår civilisation förvaltas.

Kanhända är det på grund av att den svenska borgerligheten, likt dess kontrahenter, också har kommit att upptas av föreställningar om tankescheman på piedestaler. Exempel på att den breda vänstern har sysslat med världsfrånvänd så kallad "välfärdspolitik" med allt större och mer orealistiska krav är legio, vilket förövrigt medfört att stora delar av den produktiva ekonomin flytt till utlandet. En ordning som bidragit till att underminera lokala gemenskapers förmåga att bygga solida civilsamhällen på sunda kalkyler. Men den teoretiskt drivna högern verkar vilja åstadkomma samma sak, bara med lite andra argument.

Undertecknad känner sig av denna grund nödgad att kort förklara två självklarheter om den fria migrationens vara eller icke-vara, för dem som säger sig stå upp för liberala ideal och/eller konservativt förnuft i svensk publik debatt.

Huvudpoäng ett: Invandring kräver både något från de som kommer och från de som mottar. Det måste knytas mellanmänskliga band för att integration ska kunna ske, vilket i sin tur är nödvändigt för att kunna nå samhörighet så att de nya inte inlemmas i parallellsamfund. Definitionen av en rättighet som direkt eller indirekt innebär en skyldighet för någon annan kallas en positiv rättighet. Likt dagens svenska välfärdsstat är del av den objektiva verkligheten är också ovanstående ett faktum, varför libertarianskt anstrukna hypoteser där enbart individer och negativa rättigheter existerar inte förändrar något som helst i verklighetens räkenskaper.

Huvudpoäng två: Västvärldens materiella standard har ökat genom flera årtionde, och detta har låtit sig göras på trots att antalet anställda i den icke-offentliga sektorn minskat. Relativt färre skattebetalare har således kommit att bidra till statens intäkter, vilket till dels möjliggjorts av ökad effektivisering och produktivitet, men också på grund av fotlösa valutor, kreditexpansion och tilltro till att väst varit ensam herre på täppan. Så beskaffade är inte längre omständigheterna och vi kommer till följd av detta att behöva bli billigare för att uppnå lönsamhet. Inga andra länder vill nämligen betala för vår höga levnadsstandard och ensidigt satsande på "kunskapsintensivitet" skapar enbart ytterligare utanförskap. Under tider som dessa krävs starkare civilsamfund, och då är det denna mellanmänsklighets förmåga och vilja att införliva nya medborgare som avgör hur många som bjuds in. Det är också här sociala rörelser bör motarbeta intolerans och fördomar samt skapa ett öppet och inkluderande samhälle, inte från varken Helgeandsholmen och Rosenbad eller från idévärlden.

Till skillnad från den nu pensionerade generationens politiska debatt kommer min generations palaver med nödvändighet att vara mer jordnära och bygga på sunt förnuft. Vill man då förvalta ett arv av upplysning, öppenhet, mångfald och frisinne krävs att förutsättningarna för att fostras och integreras in i detta också finns där. Människoskapta utopier som ser bort från traditioner och vishet leder till katastrofer, av den anledningen att människans natur inte kan anpassas till den teori man är förtjust i. Vi är nämligen inga tabula rasa och vår förmåga är begränsad.

Såvida vi inte vill ha barbari bör statskonst handla om det som fungerar och inte om den teater som låter bäst. En stor del av befolkningen törstar efter realism och det återstår bara för de lyhörda att lyssna och tänka till. Acta fabula est, plaudite!

Hendrick Avercamp (1585-1634) Skaters and Tents along the Ice (1620).

Julrimsbatalj 2012

Nu när julen är över kan det vara trevligt att minnas friden framför brasan och de glada ungarna vars ögon tindrade i reflektionen från de fallande snöflingorna. Granen är uppeldad och pyntet förvaras i garaget, men resultatet av julrimsbataljen återstår. Från Carl Svensson och mig, till er alla:

Carl Svensson:

Låt oss betrakta på avstånd
hur världen passerar förbi.
Panikskriken bildar en ljudfond
till myntslagarens amnesti.

Så låt oss då forsätta låna
till sjukvård, vår bil och till jul.
Låtom oss sparivern håna
vi önskar ju bara ha kul!

Vi kan nog vänta med räntan
i några trygga år till.
Men när kalhygge ersatt skogsgläntan
vi icke mer få det vi vill.

Du som är ung och vill jobba
med "media, typ, det är ballt!"
Låt mig helt stillsamt få lobba
för fabriker där vi bygger allt.

Jonatan Forsberg-Gillving:

Det är just med dylikt vi kunna förslösa,
i gemenskap med grannar och nära.
Vi ur kar av inre förmögenheter ösa,
vår tillvaro berikas av allt att lära.

Ty det som skapar samhörighet är inte offentligt gotter,
allt till alla med glupskhet och utan bedrift.
Nej det som bygga samfund och förståelse för våra olika lotter,
är kärlek till din nästa - inte klämmig omfördelning via skatteavgift.

Carl Svensson:

Världen förändras nu drastiskt,
USA står på klippans kant.
EU ignorerar entusiastiskt
avgrundsdjupet så brant!

Unionen knakar i fogarna,
separatister vill bryta sig loss.
Dra Brysselkraterna ut från krogarna,
de måste nu lyssna på oss.

Mer styrning är här inte svaret,
vi har ej ens frågat om slikt.
Inse nu genast allvaret,
inget är sig längre likt!

Att standardisera bananer
är inte att verka för fred.
Nej, hyser ni fler såna planer,
vill jag faktiskt ej vara med!

Fri handel för fred kan vi skapa
utan klåfingrig eurokrati.
Ingen lobbyists drapa
kan göra mig mera fri.

Jonatan Forsberg-Gillving:

Vi verkar faktiskt inte särskilt osams,
i mången spörsmål opportun.
Det diskuteras publikt massa trams,
offentliga teaterstycken för dem i fjun.

I tider som dessa krävs sans och reson,
faktiskt tror jag många detta vill ha.
Inte naiva drömmar som ger indignation,
men klokskap, förnuft, tradition: "Ja!"

Vi behöva skola och infrastruktur,
liksom stark civilsamhörighet.
Kanske väntar okänd makt på lur,
eller möjligen naturlig kalamitet.

Klart är nödvändighet för offentlig resurs,
annan slutsats är panglossian.
Men detta betyda icke överbeskyddande statens kurs,
vilket den skulle hävda som är libertarian.

Hur säkrar vi då inkomst till Skandinaviska nationen,
hur får vi igen produktion, forädling och industri?
Vi kan inte vara dyr och inte heller kräsen,
vi måste vika upp skjortärmar och hugga i.

Arbete åt de många under icke-offentlig betalning,
det är detta som är botemedlet mot västvärldens leda.
Inte mer värdeförstörelse genom nagelfarande styrning,
men tydliga spelregler och mängd byråkrater avskeda. 

Re-industrialisation gives hope for the future

In the age bracket of 16 to 25 years of age, Germany scored the lowest unemployment of 8 % among the 27 EU-countries in the first quarter of 2012, whereas Spain and Greece had the worst positions, with more than 50 % out of work. The United Kingdom ended up somewhere in between with 22 % unemployed, slightly better off than Sweden. Despite often many years of advanced studies, much of which arranged by governmental educational programmes, the jobs just are not there. Life that was just about to get started is replaced by dependency on family and friends, local authorities and social security.

An economy running empty

A flashback throws light over the scenario. Large parts of the European industry has emigrated, a movement that took off many decades ago. An ever-increasing urge for pay-rises and higher social benefits resulted in industrial wages, social security fees and taxes rising well beyond productivity. Hence western industry had to fight a gradually growing competion from the rest of the world. As many industries either closed for good or moved to brighter horizons e.g. in South-eastern Asia, China, the Indian peninsula and Brazil, the industry jobs in the West were too few and often regarded as too unattractive for the younger generations. Meanwhile, in the absence of industrial jobs on a larger scale, public bureaucracy grew and thus gave the pay-checks that people in the West demanded to keep up with their expectations of the high standards of living.

Nowadays few in the West have their income from production and refining. On the other hand has the publicly funded sector expanded enormously, with a flora of jobs, “job-creating measures” and projects for the unemployed in order to give the earnings requested. However, most of these schemes lack support in economical reality as they are publicly funded. This means that funds from taxes are being moved from one part of the economy to another, a game without revenue.

Too late the apparatus of politicians, bureaucracy and economists have started to realise that the West no longer is the King of the Hill, and we do no longer create the economical resources that the western welfare states demand. Despite growth in international trade, we borrow for our living and leave mountains of debts to future generations. It should have become obvious in the past years, but it seems as if many politicians in the West still have not woken up from dreams of unearned luxury as they hope to boost the economies with non-existent funds.

Widening knowledge gaps

Contemporary politics is dominated by naive wishing lists, paid for by the revenue granted from a high-tech industry. Blind for the fact that such very research and development to a large extent takes place in close cooperation with the production lines – which have emigrated. Another solution often put forward is the growth of a service sector, which may succeed in employing quite a few, but how it will manage to produce revenue in order to pay for expensive welfare is still left unclear.

Moreover, the countries we compete with also boast strongly motivated and clever students, and a youth who expect to work hard in order to accomplish what many in the West take for granted. Besides, it should be obvious for any thinking person with the least of life experience, that the bulk of the workforce just will not match the requirements of the high-tech “knowledge-intensive” industry.

Re-industrialisation employ the many

Unemployment in general and among young people in particular is a serious problem for the West. Some talk about a lost generation, meaning youth out of work and unable to become productive citizens saving up for their own future. So far no cure has proven to work. The good intention to create jobs by means of public funds seldom comes with revenue, and if it continues, the West will be left far behind and unable to finance what should be expected from the state.

In order to turn the situation right we need tough structural reforms and create conditions for re-industrialisation. To accomplish this, the West needs considerable re-thinking and to achieve a private business climate that attracts new industrial ventures. Of course this is not done over night, but through purposeful and stable long-term policies. A competitive industry is a necessary prerequisite to keep at least some of the welfare state, which should be paid for by the many rather than the few. Contrary to high-tech industry and a service sector, basis industry knocks down unemployment. With a growing and diversified industrial sector not only the necessary new jobs will be created, but it will also reduce the dependency on a few larger companies.

Strategies to save a core of welfare

Through identifying the primary undertakings by the state, the necessary financial resources can be prioritised: Schools, Civil contingencies, Police and Judicial systems, Infrastructure and Defence. The goal for the welfare tasks should be: All means to actual production of welfare – such as essential medical services, brief and basic income in between jobs, protection for children faring badly and similar morally obligatory frameworks of social security for those unable to make their own decisions – but nothing to unnecessary administration, many a time with metastasising layers of bureaucracy on top of another. After this slimming cure there should be a small but strong and clearly defined core of publicly funded welfare, where no doubts should remain as to what ends the fees should serve.

Insurances in excess to those included in a sharply delimited and thus a lot more durable welfare state, should be up to the individuals to decide upon and theirs to finance for themselves. The long term, sustainable, direction will be that human brotherhood should not be shovelled out with taxes. The civil society, you and me, families and communities, will have to take more responsibility.

Adjustment to reality – no bursting credit bubbles

As none of the new industrial superpowers stand in line to pay for the high standards of living of the West, our salaries will have to become subordinated to international competition and relative productivity. It is self-evident that this means reductions of the cost of labour, i.e. wages, salaries and the social bills on top.

With lower taxes, as a consequence of a smaller public sector and matching the reduction in labour costs, it will become possible to reduce price levels and make the individual able to live on his own income. Moreover will he become unable keep up bursting bubbles of loaning bonanzas. This in turn also forces the financial systems off the dependence of cheap, newly printed, money and will give both governments and the people a cold turkey realising that savings comes first if you wish to invest.

In order for the West to establish hope for a bright future it takes re-industrialisation. The path comes only with sweat and tears and a good portion of common sense. Politics will no longer be about listening to theoretically schooled oracles, competing with one another of what sounds good, but of what actually works.

The article above is written together with economist and entrepreneur Carl Anders Breitholtz and is a to some extent modified version of the Swedish text Återindustrialisering ger framtidstro and the Danish commentary article Genindustrialisering giver fremtidstro published in Jyllands-Posten in October 2012. 

 Claude Lorrain (1600-1682) Mill on a River (1631).