Återindustrialisering ger framtidstro

Av 27 EU-länder låg Tyskland bäst till 1:a kvartalet 2012 med knappt 8% i ungdomsarbetslöshet. Sämst till låg Spanien med drygt 51% av sin ungdom som arbetslös tätt följt av Grekland, Portugal och Italien. Sverige hamnade i mitten med 23% av de unga som arbetslösa. I juni i år hade den stigit till 28%. Oberoende av läshuvud uppmanas alla att ”utbilda sig”, men för många väntar därefter ytterligare arbetslöshet. Livet rinner undan.

Naivitet och rundgång i systemet
En tillbakablick kastar ljus över scenariot. Stora delar av den europeiska industrin har emigrerat, en utveckling som kom igång i Sverige redan på 1960-talet. Den tvingades fram av ett ständigt stigande kostnadsläge för löner, sociala avgifter, skatter och av överdriven byråkratisk regleringsiver. Många industrier lades ner och hela branscher såg en ljusare framtid i Sydostasien, Kina, Indiska halvön och Brasilien. Sent omsider förstår allt fler att vi inte längre varken är herrar på täppan eller har de resurser som många sett som självklara.

I dag har bara 20% av den svenska arbetskraften sin inkomst från industrin. För att erbjuda försörjning till privatpersoner i gapet efter de förlorade jobben har den skattefinansierade offentliga sektorn expanderat svulstartat. Utöver detta har en flora vuxit fram av jobbskapande åtgärder och projekt för arbetslösa, varav de flesta initiativ saknar förankring i konkret ekonomisk verklighet. Beskattning av offentliganställda innebär enbart att skattemedel flyttas runt i systemet, alltså en rundgång utan reella intäkter.

Samtidens politik domineras av naiva önskelistor och en satsning på högteknologisk exportindustri och tjänsteexport, blind både för det faktum att forskning och utveckling givetvis följer produktionen och förädlingen utomlands och att länderna vi konkurrerar med också har starkt motiverade och duktiga studerande. Dessutom borde det vara uppenbart för envar tänkande att många av de arbetsföra inte passar i kunskapsintensiv produktion.

Återindustrialisering ger arbete åt massorna
Det är genom att de många är anställda i den icke-offentligt finansierade sektorn som realintäkter säkras, även till staten. Det privata näringslivet kan skapa verklig och stark industriell tillväxt, en dynamisk internationell och inhemsk handel, en tjänstesektor som fyller en naturlig funktion utan draghjälp av politiskt styrda och dyra skattefinansierade projekt.

För välstånd i väst krävs således att vi drastiskt tänker om. Industrins konkurrenskraft är en förutsättning för välfärden. Våra löner, lönebikostnader och skatter är på en alldeles för hög nivå i förhållande till våra konkurrentländer. Dessutom är det nödvändigt med en hälsosam bantning av den oerhört kostsamma offentliga sektorn, som är i ett akut svällande tillstånd med lager på lager av byråkrati beträffande allsköns uppgifter egentligen hemmahörande i den mellanmänskliga sfären.

Till skillnad från högteknologisk industri och tjänsteexport pressar basindustri ner arbetslösheten. Med industrierna följer också den know-how, forskning och utveckling som är knuten därtill. Industriell mångfald reducerar beroendet av ett litet antal storföretag och ger möjlighet för fler företag att växa.

Verklighetsanpassning - inte lånebubblor som spricker
Ekonomiska resurser till statens primära åtaganden måste säkras, härunder skola, samhällsskydd, polis- och rättsapparat, infrastruktur och försvar. Vad gäller resurser till en moraliskt förpliktande gemensamt finansierad välfärdsstat ska dessa gå till produktion av välfärd ‒ sjuk- och primärvård, skydd för barn som far illa, kortvarig basinkomst mellan jobb, och så vidare  ‒ inte till pappersvänderi. Ett starkare civilsamfund är under alla omständigheter den långsiktiga och verkliga garanten för hållbar välfärd.

Eftersom att inga av de stora tillväxtländerna står i kö för att betala för västvärldens höga levnadsnivå måste vårt löneläge underordnas vår produktivitet. Med sänkta skatter som följd av minskade offentliga utgifter kan fler leva på sin lön. Samtidigt tvingas de finansiella aktörernas patologiska beroende av billiga och nytryckta pengar bort, och både individer och stater inser att sparande kommer före investering. Politiken kommer på så vis inte längre att handla om att lyssna till teoretiskt skolade siare som tävlar om att låta bra, men om sunt förnuft och om vad som faktiskt fungerar. Ruset har lagt sig.

Debattartikeln är författad tillsammans med civilekonom och entreprenör Carl Anders Breitholtz.