Framsidesbilden från majnumret av American Spectator illustrerar med all tydlighet det som i ännu högre grad borde ordas om. Dagens DR Nyheder gör stor sak av hur statliga garantier i form av exportkrediter till vindmölleindustrin vuxit till 33 miljarder bara under förra året. Detta eftersom ingen med förnuft kan se hur den alls skulle kunna betala sig själv, eller varför det blivit en fix idé att lägga ner oerhörda resurser på en kolossal vindkraftsutbyggnad som på andra håll anses meningslös (Kungliga Vetenskapsakademin på SvD Brännpunkt). Då satsar man hellre sina pengar på annat.
Västliga staters vilja att ge garantier till företag snarare än att låta dessa själva ta riskerna undergräver möjligheterna för att vi ska kunna erhålla statliga realintäkter och stabila finanser, och därmed resa oss ur krisen. Det är klokt att tydligt skilja stat och kapital eftersom det är därur framtida välstånd ligger. Inte genom att vi i väst likt ekonomiska analfabeter röstar för att spendera pengar som inte finns, i namn av tillväxt som inte är tillväxt.
Min generation kommer att få bekosta nedmonteringen av alla dessa otaliga vindkraftverk, vilka placerats på natursköna platser överallt i provinsen. Tjugo år tar det för dem att bli skrot enligt tillverkarnas egna utsagor. Det är detta som kallas långsiktigt hållbart och som kostar ett gigantiskt ekologiskt fotavtryck bara att producera och uppmontera. Dylik naiv önskedrömspolitik har länge påpekats vara vansinnig, men självfallet har naturparker i hela Europa ödelagts, privat egendom exproprierats, elräkningen tillförts en mängd dolda avgifter och rätt få ge vika för hysteri.