Newfangled industry, no revolution

As global political power follow the means of production elsewhere, the publication I have been addicted to for an awfully long time serves us with an imaginative but oh so dewy-eyed analysis. Not good at all in my humble opinion, but too late to send it to the Letters to the editor by now.

SIR - In The Economist Special Report on the subject of the so called "third industrial revolution" (April 21st) an unpleasantly naïve perspective on matters was incurred upon the readers in a way I would not expect from Your pages. Any 10-year old with minor experience of working with materials understand what is necessary to make things durable, yet such familiarisation is perhaps just what contemporary urban dwellers are highly deficient of. Something 3D-printed may work for a plastic case, but not for an engine.

The leader on the same topic wrote of blurring lines between manufacturing and services in an equally theoretical way, disregarding fundamental knowledge of how things work (and what Rolls Royce produce). Furthermore is the clinging to manufacturing not romanticism as production and refining is what creates actual growth. Services and finance on a social theory & engineering level much less so. Such mild dumbness was not concealed by the obvious and much correct remark that government subsidies does not have any place in the equation.

Allowing "design" to be the new manufacturing and we might as well get rid of the idea of being industrious altogether. We will not receive the revenue needed for infrastructure by cutting each others hair. But then I will have to ride a carpented horse carriage if cars are to be printed anyhow.

Dear President François Hollande

"Regarding Your suggestions of how to create growth it is important to keep in mind that savings come first if You want to invest, and France has run with deficit since 1973. Not one year since then has Your country had government expenses and revenues in balance."

Välstånd eller livegenskap

Framsidesbilden från majnumret av American Spectator illustrerar med all tydlighet det som i ännu högre grad borde ordas om. Dagens DR Nyheder gör stor sak av hur statliga garantier i form av exportkrediter till vindmölleindustrin vuxit till 33 miljarder bara under förra året. Detta eftersom ingen med förnuft kan se hur den alls skulle kunna betala sig själv, eller varför det blivit en fix idé att lägga ner oerhörda resurser på en kolossal vindkraftsutbyggnad som på andra håll anses meningslös (Kungliga Vetenskapsakademin på SvD Brännpunkt). Då satsar man hellre sina pengar på annat.

Västliga staters vilja att ge garantier till företag snarare än att låta dessa själva ta riskerna undergräver möjligheterna för att vi ska kunna erhålla statliga realintäkter och stabila finanser, och därmed resa oss ur krisen. Det är klokt att tydligt skilja stat och kapital eftersom det är därur framtida välstånd ligger. Inte genom att vi i väst likt ekonomiska analfabeter röstar för att spendera pengar som inte finns, i namn av tillväxt som inte är tillväxt.

Min generation kommer att få bekosta nedmonteringen av alla dessa otaliga vindkraftverk, vilka placerats på natursköna platser överallt i provinsen. Tjugo år tar det för dem att bli skrot enligt tillverkarnas egna utsagor. Det är detta som kallas långsiktigt hållbart och som kostar ett gigantiskt ekologiskt fotavtryck bara att producera och uppmontera. Dylik naiv önskedrömspolitik har länge påpekats vara vansinnig, men självfallet har naturparker i hela Europa ödelagts, privat egendom exproprierats, elräkningen tillförts en mängd dolda avgifter och rätt få ge vika för hysteri.