På vår sida Atlanten gillar vi att behandla vuxna människor som små barn. Det övervägs EU-regler om att byggjobbare ska använda läppcerat. I Danmark gav Fødevarestyrelsen en juicekedja en sur smiley (fråga inte ens!) för att de har juiceblandningar med namn i stil med Go Away Doc, trots att dryckerna intet kurerar. Detta föranledde någon att poängtera att dryckjomet White Russian inte har ryssar i sig och Svensk pølseret är utan svenskar. Fødevarestyrelsen tog en paus och det senaste är att de lutar åt att dra tillbaka sin sura smiley (betänk antalet skattefinansierade arbetstimmar till detta äventyr!). I Sverige föreslås det att alla förskolor ska ha en genuspedagog för att fostra barnen efter statliga direktiv. Eftersom begreppet "högskola" har devalverats till "skattefinansierad idologifabrik utan förankring till akademisk tradition", där alla dessa genuspedagoger utbildas, ska de rimligen ingå som nya nödvändiga kuggar i statsförvaltningen. Detta är enbart få exempel, men det visar på världsbilden i byråkratiklustret stat-landsting-kommun. Bakom den nödvändiga administrationen av polismakt och civilförsvar, skola, vård och infrastruktur, återfinns lager av "kvalitet och koordination" som konkurrerar om resurserna.
Men det som möjligen är än mer bekymmersamt är att det verkar regera en föreställning om att det är legitimt att från politiskt håll styra andra människors liv. Är det för att kunna upprätthålla en allt för dyr välfärdsstat som detta krävs, eller möjligen för att det finns en bakomliggande föreställning av att skapa den perfekta människan? Såframt det är för att den moderna medborgaren är såpass curlad att hon är oförmögen att se konsekvenserna av sitt eget leverne är faktiskt lösningen färre regler så att hon får skinn på näsan och odlar egen analytisk förmåga. I ett scenario där detaljstyrning ersätter sunt förnuft och denna detaljstyrning levereras från skrivbordsplaner för att passa in i den sociale ingenjörens teoribygge är det för länge sedan akut angeläget att begränsa statens domäner. Erfarenhet går före ideologi. Familjer, vuxna människor och lokalsamhällen är nämligen därur samhället växer - inte tvärtom. Faktiskt kan man argumentera för att individens egen vilja och förmåga att ta ansvar minskar när någon annan antas ta hand om det (vilket i sin tur gärna försvinner mellan stolarna bland allt pappersvänderiet).
Ifall vi haft ett magiskt ymnighetshorn hade vi inte haft några ekonomiska problem med att ha den offentliga sektorn som motor för tillväxten av nya jobb, men vi har tack och lov inga trollkonster och alltså är det Herr Taleb (och Dr Paul) uttrycker till dels högst relevant också för oss. Repetitio est mater studiorum: Antalet anställda i den betalande, den icke-offentliga sektorn, har inte ökat sedan 1950. Prioriteringarna borde snarare ligga på att ha balans i budgeten och produktion av (ett tydligt avgränsat antal) offentliga tjänster snarare än politiskt motiverad byråkrati. Den sociala ingenjören borde börja snacka med folk istället för att sitta på kammaren, helst över ett par öl för att kunna slappna av och därefter skaffa nytt jobb.
