I de nordostliggande skandinaviska provinserna har Bengt Ohlsson rört om en aning i grytorna med en välkomponerad artikel om kulturarbetarna i Sverige, När ska det röda rinna av kulturens fana?. Denna har Lars Anders Johansson kommenterat och åstadkommit en läsvärd och stringent analys, Förståeligt att kulturarbetare inte vill vara höger:
Under den borgerliga renässans som följde på löntagarfondsstriden i början av 80-talet lämnade borgerligheten den humanistiska grundsyn som alltid varit kärnan i dess identitet bakom sig. Istället för bildning och kultur som grund för individens utveckling blev ekonomisk tillväxt ett självändamål. En historisk ironi är att man därmed tillägnade sig den teknokratiska människo- och samhällssyn som socialdemokratin utvecklat på 50-talet, när man övergivit folkbildningsidealet för den sociala ingenjörskonsten. Yuppieerans nya borgerlighet visade föga intresse för kulturella frågor. Något som ytterligare distanserade dem från en redan skeptisk kultursektor.
Undertecknad applåderar.
Samtidigt här i Danmark har det parti som så ofta beskrivs som högerextremt i svenska medier, nämligen Dansk Folkeparti, gjort gemensam sak med socialistkommunistiska Enhedslisten. Den sittande vänsterregeringen vill nämligen förnuftigt nog sänka skatten på arbete, vilket skulle göra landet mer konkurrenskraftigt och på detta sätt få fler anställda i den närande sektorn för att uppnå större realintäkter till den offentliga kassan. Varken ytterlighetsvänstern eller Dansk Folkeparti, båda kända som ekonomiska analfabeter, vill däremot gå med på att konsekvensen av en dylik skattesänkning innebär att de som inte arbetar inte får sänkt skatt. Observera att detta inte är ett skämt. Naturligtvis kan det tolkas som en jakt på billiga poänger, vilket kännetecknar populistiska partier, men under alla omständigheter sätter det spik i kistan för föreställningen att DF är ett borgerligt parti på högersidan av den politiska skalan. De är rimligen ett vänster-mittenparti av gammaldags socialdemokratisk modell som samtidigt förespråkar en väldigt stram invandringspolitik.
Nåväl, en mycket läsvärd och nyanserad kommentar presterade Bent Winther häromdagen i diskussionen om det ohållbara antalet i passiv försörjning: Tre forklaringer på hvorfor over halvdelen er på overførsler, och konkluderar sunt att alla tre förklaringsmodeller innehåller en del av sanningen.