Vi tyckte att vapnet framstod obalanserat när enbart en vinge syntes men gripen trots detta, höll åran med korslagt svärd och fjäderpenna respektive bok, i sina klor på varsin sida. Herr Breitholtz ritade då efter vårt önskemål upp följande skiss, där gripens högra vinge kan skymtas bakom den vänstra och där båda symbolerna hålls framåt, motsatt vingarna, av bägge griparmar.
I det här sammanhanget kan man lägga märke till att i heraldiken brukar man undvika att lägga föremål över varandra, såsom den ena vingen över den andra eller boken över åran. För ökad tydlighet brukar man i stället sträva efter att återge varje föremål så stiliserat som möjligt. Det är alltså oklart om de mer strikta vapenregistren skulle acceptera ett dylikt brott mot heraldiska traditioner.
I skissen ovan har skölden ett par extra vågskuror eftersom vi önskade att kunna ta ställning till om både dansk och svensk tinktur skulle kunna återges stilfullt här, de svenska i mitten och de danska ytterst. Vi valde emellertid att hålla oss till den förut åstadkomna stringens med tre tinkturer i vapenskölden. Guld, röd och blå. Silver fick anstå till täcke och prydnad.
Här ses också ett band för mottot fogat in under skölden. Detta på bakgrund av en parallell diskussion som pågick löpande under framställandet och som skulle bära frukt i form av en devis på latin. Mer om detta i senare post.
Som jag har varit inne på tidigare i berättelsen om vapnets uppritande var jag tvekande till huruvida intryck av riktning i hjälmprydnad skulle kunna lösas anatomiskt riktigt och stilrent. På denna bakgrund förde jag och heraldisk konstnär Herr Breitholtz ett samtal och ovan ses en skiss från detta. Gripar i heraldiken har i regel lång hals med framskjutet huvud och bröstparti, samt bakåtriktad nacke och smal bakåtriktad midja, med vingfäste över griparmarnas fästen i skelettet. Att framställa gripens hållning på ett sätt som gör att den ser naturlig ut är alltså inte en enkel uppgift.
Svärmor, min hustru och jag hade ett tag förfäktat möjligheten att återge gripen framifrån, frontalt, med vingar på var sida vilket skulle ge symmetri och balans. Heraldiska gripar brukar vanligen återges från sidan med en eller ett par vingar riktade bakåt. Det är ovanligt, om det ens existerar, att gripvingar återges utbredda som i skissen nedanför. Därför var jag i tvivel om gripen skulle kunna misstolkas som en heraldisk örn eller möjligen annat fjäderfä. Men att det är en grip ser man framförallt på öronen men också på tungans spjutspets. Vi dryftade också möjligheten för lejonsvans för att understryka detta, vilket framgår av gouachen i avsnitt ett.
Här ses gripen frontalt återgiven, huvudet vänt åt dexter, betraktarens vänstersida och med utbredda vingar. Akantustäcket och skölden är stilmässigt i senbarock i bjärt kontrast till vårt förenklingsivrande tidevarv. Hjälmen är öppen vilket kommer sig av att jag finner slutna så kallade stickhjälmar estetiskt tilltalande såvida de återges med riktning, i halvprofil. Ska hjälmen däremot återges framifrån, stabilt stående med båda fötter på jorden och utan att vara på väg någonstans, anser jag att öppen så kallad bygelhjälm är betydligt vackrare.
Nu är det som så att i Sverige är det som regel att öppna hjälmar är förbehållet adeln. Eftersom Forsberg-Gillving är en borgerlig och därmed ofrälse släkt, betyder detta att det svenska Riddarhuset möjligen skulle kunna ha invändningar såframt vapnet primärt registrerades genom Svenska Vapenregistret. Men eftersom vi sedan flera år är fast boende och förvärvsarbetande i Danmark förefaller det oss rimligt att initialt registrera vårt vapen i Skandinavisk Vapenrulla och ha vår blasonering på det Sydskandinaviska skriftmålet danska. Eftersom det är blasoneringen som utgör vapnet är det också denna vi sedermera kommer att registrera annorstädes. På detta vis kommer antagligen inte den svenska adeln att känna sig stött. Herr Breitholtz av adlig börd menade till och med att det möjligen kan vara så att de redan har tagit ställning i frågan - sluten hjälm i alla lägen utom i vissa.
Min gode bror, Sebastian von Wachenfeldt, kom med förslaget att en lagerkrans skulle kunna utgöra hjälmbindel. Detta för att subtilt alludera min hustrus och mina akademiska studier utan att för den sakens skull orsaka de problemställningar som nämndes i förra avsnittet. Är detta möjligen en god övergång mellan hjälm och grip, istället för den idé om "hårsvall" jag tidigare vidhållit? Dessutom symboliserar nämligen lagerkransen både hopp och seger.
← avsnitt I
