Om krisen i väst

Det har blivit vardagsmat att höra röster som undrar över hur västvärldens besvärliga situation kunnat uppstå. Vad är fel med väst och hur kommer det sig att Europa och Amerika har så stora skulder? Det är inget mysterium överhuvudtaget om man tittar på det ur ett lite större perspektiv.

Västvärlden har under det sista århundradet byggt upp en levnadsstandard som aldrig förr skådats och har gått från att försöka undvika svält till att konsumera för nöje. Under dylika förhållanden, när befolkningen aldrig behöver att oroa sig över var nästa måltid kommer ifrån, blir politiken och ekonomin naiv. Som om de var verktyg för lustan snarare än behandla vad som är realistiskt möjligt att åstadkomma. Många statsmän klär ut sig till jultomten och valkamper förvandlas till tävlingar i löften och önskelistor. På något sätt känns den marxistiska termen alienation nära till hands när man beskriver spektaklet.

Vad som har hänt under de sista decennierna är att produktionen och förädlingen i mångt och mycket flyttat till andra delar av planeten. Samtidigt har väst betett sig som om ingenting har hänt, trots att de stora intäkterna inte längre finns kvar. Åtskilliga folkvalda argumenterar naivt att vi ska tävla enbart med kunskapsintensivt arbete, som om de inte har universitet med högt motiverade och icke-curlade studenter i Indien och Kina. Under tiden har politiker, för att tillfredsställa befolkningen och på så sätt bli återvalda, prioriterat ökade offentliga utgifter på belånade pengar. Därtill har önskelistorna mer och mer kommit att handla om idéer hämtade från den sociala ingengören, så att vi med hjälp av statskonst tror oss kunna förvandla grannen istället för att behöva ta oss ett snack med vederbörande.

En del primitiva personligheter argumenterar till och med för att västvärlden ska öka på sin offentliga konsumtion med pengar vi inte har, eftersom de inbillar sig att det skulle kunna hjälpa oss att glida igenom krisen och därefter leva lyckliga i alla våra dagar. Att komma med en sådan analys idag låter som en manisk idé från någon ur den neddrogade 1968-generationen. Det har möjligen ett par gånger varit mindre felaktigt än vad det är idag, på den tiden då väst fortfarande ägde produktionsmedlen och höll i de ekonomiska styrspakarna. Men vi diskuterar inte en regelmässig cyklisk nedgång i ekonomin denna gången. Vi är inte längre herrar på täppan. Det kommer kanske som en överraskning för några, men vi behöver tuffa strukturella reformer där välfärdsstaten begränsas till sin viktiga kärna för att vi ska ha möjlighet att bevara just den kärnan. I samma veva måste vi bli konkurrenskraftiga om vi vill ha pengar att köpa in det som är kostsamt. Intäkter och utgifter.

Två tredjedelar av befolkningen kan inte leva antingen på bidrag eller arbeta i den offentliga sektorn när bara en tredjedel betalar. Utöver detta kommer medicinerna och maskinerna jag använder i min profession varje dag, som offentligt finansierad läkare, antagligen inte att bli relativt billigare när en mycket större och global folkmängd kräver dem. Källan är inte oändlig. Matematik för nybörjare. Det sociala materialet för att bygga ett starkt civilsamfund där vi tar hand om varandra och förvaltar de nödvändiga institutionerna i vår civilisation är inte av den bästa kvalitet idag. Inte helt och hållet en gnällande hop av bortskämda snorvalpar, men delvis. Likförbannat är det vad vi har. Livets realiteter.

Delar av välfärdsstaten är mycket bra uppfinningar och är del av en moraliskt anständig kultur. Men dessa åtagande är inte gratis bara för att man tycker att man förtjänar dem. Att förvalta vårt samhälle inkluderar inte att leva över vår inkomst och överlämna en skuld till framtida generationer att betala. Giganterna vars axlar vi vilar på kräver hårt arbete.

Det är inget mysterium, bara brist på nykterhet. Den ekonomiska verkligheten kommer att kräva sund framtida politik och långsiktiga kalkyler. Allt annat är barbari.

Blíð er summarnátt á Føroyalandi

av Jógvan Isaksen

I egenskap av småbarnsfar till två irrar man ofta omkring sömndrucken. Desillusionen låg därför inte långt borta när vår tids stålman Leif GW Persson valde att slå ihjäl Lars Martin Johansson i Den döende detektiven. Likt en urlakad narkoman hade jag förberett mig för slutet genom att ha en ny kriminalroman liggande vid sängen, Blid er den færøske sommernat av Jógvan Isaksen. Som i ett försök att vägra bearbeta den nyliga förlusten var jag inom ett par minuter efter att den legendariska mordutredaren och tidigare chefen för Rikskriminalen begravts, introducerad till Hannis Martinsson alkoholindränkta liv.

Redan i den första bokens prolog sätts en känslofull ton som sedan ständigt följer det annars prosaiskt banala porträtterandet av den kringflackande frilansande journalisten Hannis Martinsson. Han återvänder till Färöarna på grund av Sonja Pætursdóttirs död. Hennes hädangång följs inom kort av mordet på nyrika Hugo och det visar sig att en vitmålad Paraguaysk skonare som ligger för ankare i Torshamn har ett par gammelnazister ombord. Den vita skonaren letar febrilt efter något bestämt i de närmast oändliga skrymslen som finns längs örikets kuster. Boken utspelar sig för tjugo år sedan, innan alkoholransoneringen och de bland världens strängaste alkohollagar avskaffades. Hjälten är därför förvisad till ölklubbar för den smärtstillande själslindring som fordras av de slag och sparkar Hannis inkasserar.

I den andra boken som kom några år senare inträffar ett spektakulärt mord i inledningen som raskt följs av ytterligare. Den våghalsige Martinsson hittar spår till en välbeställd färöisk sektledare och otroligt nog vidare ut till Propaganda Due, Vatikanen och till den bank som omgående dök upp i Lugano när Banco Ambrosiano kollapsade 1982. Det är nära att gå illa för huvudpersonen, men mot slutet av berättelsen sitter han och pysslar med vapenvård av ett Remington-gevär. Långt innan dylik belåtenskap återfinns emellertid en Brochmands-predikan om den offentliga sjukdomen, en ungefärlig tredjedel in i boken, som kräver citering:

- Jo, ser du. Før var der som oftest en direkte forbindelse mellem arbejde og indtægt. Jo mere man sled og slæbte, jo større indsats man gjorde, desto mere fik man ud af det. Nu til dags er der for manges vedkommende intet forhold mellem indsats og gevinst. Man får sin løn, lige meget om man bestiller noget eller ej. Efterhånden forsvinder enhver fornemmelse af, at det er nødvendigt at arbejde, at der må skabes og produceres for at skaffe penge til livets ophold. Resultatet er, at folk bare kræver og kræver uden tanke på, hvorfra pengene skal komme. Han lo lidt: - Før vi får set os om, ligner vi de gamle præsteslægter, der fuldt og fast tror, at penge vokser på træerne.

Bok nummer tre skrevs ett årtionde senare och tiderna har förändrats. Nu återvänder Hannis Martinsson hem till sitt gamla örike. På dörren till kontoret skriver han Information & Rådgivning på skylten, men senare förefaller han byta ut det mot Oplysninger & Rådgivning. Det skildras hur öbornas ekonomi har haft svårt att anpassa sig till ett globalt tidevarv, med nedläggning av fiskfabriker som flyttar filéande och förpackande till länder som utbetalar lägre löner. Samtidigt beskrivs färöingarnas omättliga intresse för modern teknik och den vaksamme läsaren undrar plötsligt över harmonin i budgeten. I samma veva bedriver miljöaktivister terroristisk verksamhet mot landets kvarvarande näring för att utpressa Färöarna till att sluta med jakt på grindvalar. Många starka känslor väcks.

Den senaste boken inleds med att pumparna går varma för att rensa Hoyvíkstjørns vatten inför stundande finbesök från dronning Margrethe och prins Henrik. Ett lik återfinns och i väntan på svar från kriminalteknisk avdelning i Köpenhamn har den avdöda fått namnet Metusalem i folkmun. Metusalem heter Metusela i de svenska översättningarna av Första Mosebok. Analyserna från Riksfælleskabets huvudstad visar att liket är ett halvt århundrade, men höger hand är betydligt äldre. Någon som utger sig för att vara likets bror anlitar Hannis, som med sina kontroversiella metoder lyckas konkludera att den högra handen är utbytt mot en 1600-tals biskops, men den är dessutom beprydd med en ring som har tillhört Absalon. Den samma Absalon som blev begravd i Sorø 1201. Själva historien behandlar mycket om Färöarna som spelbricka under kalla kriget. Om hur det är att leva under danskt överhuvud när denne är medlem i Nato, med västliga militära installationer och sovjetiska spionfartyg i en svunnen tid. Då man var tvingad till ölklubbar för att få utskänkning av livets goda drycker.

Det var klaret op, men solen havde ingen magt, den lod til at have nok at gøre andre steder end på Færøerne, her herskede skyerne. „Niflheimr“ kalder Snorri Sturluson i Gylfaginning en tågeverden, der er ældre end jorden. Ideen har han uden tvivl fået, da han kom forbi vores øer.

Det är föga troligt att GW kommer att göra en Conan Doylsk Final Problem och låta sin portalfigur överleva, likt Sherlock Holmes under bataljen med professor Moriarty vid Reichenbachfallen. Men i den mån Isaksens dylika person lyckas undvika skrumplever är det inte helt omöjligt att fler moloket amusanta skildringar följer.

Vad mitt eget resande angår faller det naturligt, efter en vecka var med bilande och utforskande på Shetlandsöarna och Orkneyöarna respektive, att i nästa omgång fredligt rekognosera Färöarna. Jógvan Isaksens böcker har sannerligen ökat på motivationen för detta. Men det kanske mest förtäljer något om undertecknad.

Blid er den færøske sommernat (1990), Grå oktober (1994), Korsmesse (2005), Metusalem (2008)


Rigsfællesskabet, Norden, Norra Europa. Islands unionsavtal löpte ut 1944 och förlängdes inte eftersom man ville undvika tysk ockupation.