Om framtidens skandinaviska modell

Det är valtid i Danmark och tillsammans med min (øl &) politiska diskussionskamrat och tillika medlem av Liberal Alliance, Jost Stricker Jørgensen, publicerar vi samma debattkrönika på bägge sidor av Öresund, i Fyens Stiftstidende respektive Skånska Dagbladet.

Föga förvånande är vårt recept för långsiktigt hållbart förvaltande motsatsen till den Keynesianism som nu råder i den ekonomiska debatten bland vänsterpolitiker. Denna bygger nämligen på en uppfattning som inte längre är ett faktum, det vill säga att vi i väst fortfarande håller i de ekonomiska styrspakarna och därför bara ska "rida igenom krisen" för att igen kunna leva loppan när den passerat. Vad vår generation istället måste göra är att på nytt bygga konkurrenskraftig industri för att kunna betala för relevanta offentliga utgifter. Samtidigt med detta krävs det en avsmalnad välfärdsstat, med mer av reell produktion av vård och behandling samt mindre av byråkrati, för att styrkan ska finnas där när detta är moraliskt påbjudet.

Hur mycket den samtida vänstern än önsketänker kan vi inte fortsätta att leva som att vi var rikast i världen när det mesta av varuproduktion och förädling flyttat till Asien. De enorma realintäkter väst vant sig vid blir svårt att uppbära från en tjänstesektor och de offentliga utgifternas mun måste mättas efter plånbokens storlek. Annars skjuter vi bara ett allt större berg av skulder framför oss.

Det är hög tid att sluta upp med att ljuga om skatten (SkD)
Stop løgnen om skatten (FS via 180Grader.dk)

Utan danskt medborgarskap får jag inte rösta till Folketinget den 15 september, men om jag skulle få välja skulle jag lägga min röst på de Konservative eller möjligen Venstre.

Gustaf Rydberg (1835-1933) Vinterlandskap med hästfora/Winter Landscape with Horse Sled (1868).

Vi, de drunknade

av Carsten Jensen

Tiden gör sig svår att fånga, också i litteraturen. Likväl är det vad skepparsonen Carsten Jensen lyckas med i Vi, de druknede. Vi får följa generationer av män som lämnat Marstal för det oändliga äventyret på havet. Ofta har de lämnat för gott och begravts på botten. Eller som i ett enkelt tillfälle, startat ett nytt liv på en avlägsen tropisk ö. Bakom sig har de lämnat änka och ungar hemma på Ærø, i ett avlägset hörn av Östersjön. Innanför sjöfartsnationen Danmarks gränser, men en av dess allra ljusstarkaste bastioner i den globala skeppsfarten. Männen har lämnat barn som sedan vuxit upp med den starka drivkraften att axla det hårda och farliga sjömanslivet för att se nya horisonter och få världsvana. Präglade av ett stolt samfund, men ändå, eller kanske på grund av just detta, med en stark och envis egen vilja.

För vad ter sig en förlisning i en storm på det öppna havet eller att drunkna i den mörka kylan som annat än döden. Och vad är döden mot möjligheten att segla syd om Kap Horn, passera Sydney på väg mot Tasmaniens ljusskygga barer, segla förbi den amerikanska västkusten eller Barbareskkusten. Att få uppleva revolutionsgarden i Setubal som förhindrar avlastningen av godset. Dricka ättika, saltvatten, fiskolja och få se Valparaiso. Anlöpa Callao och Câmara de Lobos, mönstra en tremastad Nova Scotia fullrigg och sätta kurs mot västindien. Träffa flickor på Foretop Street, i La Boca, Newfoundland, norra Ryssland och i Tiger Bay. Lasta kol på en liverpoolbark på väg till Cardiff. Att döpas i tjära när man korsar ekvatorn är tveklöst värt att riskera livet för.

Berättelsen påbörjas med tyska kanonsalvor och avskjutna lemmar samt mänskliga inälvor på däck i Eckenförde fjord, ombord Christian den Ottonde. Den avslutas hundra år senare i andra världskrigets sluttamp, där Harald Blåtand blir född i det iskalla vattnet och tillsammans med sin nyblivna mor är de enda som lyckas räddas ombord på Nimbus. Undsatt från ett sjunkande torpederat skepp, i ett stormigt ishav omgivet av u-båtar under naziflagg. Men trots den alltid närvarande döden och undermåliga maten, eller igen kanske på grund av just detta, finns en flammande livsfackla, enorm äventyrslusta och passionerad kärlek.

Men Carsten Jensen visar oss också myntets andra sida. Vi får möta den frustrerade änkan Klara Friis som allra helst vill att klotets alla hav drar sig tillbaka och ger land och hem. Hem där alla kan vara tillsammans, far, mor och barn förenade för evigt. Hon köper upp fartyg och säljer av dem till skeppare utanför ön. Hon driver rederier i konkurs och ger kärleksgåvor till byn Marstal i form av bibliotek, barnhem, museum och ålderdomshem. Butiker och restauranger ska ge arbete, inte havet. Hon föraktar sjöfarten, hon hatar den för alla söner, makar och fäder den stulit. Klara Friis förefaller att agera välgörare, men drar samtidigt undan existensgrundlaget för den by hon älskar. Trygghet på bekostnad av det längre perspektivet, ett tema som undertecknad gång efter annan verkar dra politiska analogier ur.

     „Hvem skal nu føre skuden?“ sagde han til skipper Ludvigsen, kaldet Kommandøren, der kom for at bestille en gravsten til sin kone.
     Dødesamlaren svarede selv på spørgsmålet.
     „Det skal kvinderne. Bare vent. Eller se på Klara Friis. Læg mærke til, hvad jeg siger. Det er kvinderne, der tager over nu.“
     Ludvigsen rystede på hovedet.
     „Det har kvinder sgu da ikke forstand på.“
     „Jeg sagde heller ikke, at de havde forstand på det. Jeg sagde bare, at det er dem, der bestemmer nu.“

Den röda tråden som gör att generationernas passerande synnerligen gott bygger romanen är saltindränkta Marstal. Ett samhälle som också i denna dag har sin själ i havet och därför i resten av världen. Inte enbart på grund av sin historia med ett imponerande sjöfartsmuseum och det pågående restaureringsarbetet av skonaren Bonavista, men genom varv, båtbygge och navigationsskola. När jag häromdagen satt nere på kajen med min son underhölls vi länge av det högljudda arbetet i dockan på Marstal varv, där ett rött tankskepp blev ommålat och restaurerat. Realistiska människor som vill hålla i liv och förvalta vet att nostalgi och önskan inte på långa vägar är tillräckligt. Men så är det också svårt att avväga och balansera när man är enögd.

Enduring impression defence against transience

Ever since I moved to the medieval parts of Old Town Odense some five years ago, I have been window shopping at the clock and watchmaker on Overgade close to where I live. Some years ago I purchased my 1950s Giroxa Swiss wrist watch there. However, what I have yearned for the most is this one, a first generation of European made alarm clocks from Junghans. It is from around the last turn of the century and when opening it in order to wind it up, it has the original printed paper label behind the pendulum. Owing to my family-in-law, congratulating me for becoming a medical doctor, it is now under my ownership.