Den sociala ingenjörens felslut

I debatten om Pride och Kristdemokraternas eventuella kollektiva medverkan på detta festliga evenemang tycks många blanda samman partiernas ställningstaganden med de i befolkningen. Likaså verkar man tro att förändringar i åsikter hos gemene man kan styras uppifrån.

Det är en enkel sak för de politiska partierna att känna av hur vinden blåser i den offentliga debatten och därmed medverka i det som för stunden framstår som populärt. Problematiken ligger i att detta ofta förefaller stå i vägen för det med nödvändighet långsamma arbete som det innebär att påverka människors attityder. Vidare att sådan förändring sker genom sociala rörelser och till följd av att människor diskuterar och samtalar med varandra på en ömsesidig nivå. Det kan på intet sätt förminskas till ett klick på "gilla" i ett så kallat socialt medium. Kultur betyder odling, och för detta krävs både god jordmån och långsiktighet.

Tack och lov styrs människors genuina attityder inte likt en flock får av hur en liten klick människor i den offentliga debatten dikterar. Detta är ett perspektiv från den sociala ingenjören som tror sig kunna påverka en hel befolkning genom en enkel knapptryckning på maskinen. Att alla ska med är otroligt förenklat.

Det är dessutom direkt farligt när politiken styrs av förlitan på social ingenjörskonst, eftersom att människor med andra åsikter isoleras till ytterlighetsgrupperingar istället för att kunna bemötas på ett mer resonligt läge. På detta sätt skapar den politiska korrektheten extremism. Rättsmedvetande är inte samma sak som flockmentalitet, men man kan lätt ersätta det förra med det senare i ett samhälle med konsensusdrömmar.

Naturligtvis ska lagstiftning och andra formella institutioner som är förtryckande och orättvisa bekämpas, men man kan inte tro att politiken ska lägga sig i allt mellanmänskligt. Det mesta i livet bör aldrig dikteras från andra än medborgarna själva. Ett annat scenario är ett skrämmande orwellianskt dylikt.

Det ironiska med en socialt nödvändig så kallad disclaimer: För att slippa det misstänkliggörande som ofta används i ett debattklimat som det ovan beskrivna ska det nämnas att jag har både goda vänner och nära familj som är homosexuella. Jag hyser fobi mot reell homofobi och tar mycket illa upp av genuint förakt mot medmänniskor. Detta inlägg i debatten handlar således inte om att försvara homofobi, men om att problematisera en direkt felaktig analys som riskerar spä på ohyggliga sociala krafter.

Roland Poirier Martinsson bemöter Per Altenberg som led i debatten.

Hendrick Avercamp (1585-1634) Winterlandschap met schaatsers/Winter Landscape with ice Skaters (Rijksmuseum, Amsterdam).

Ledare och söndagsledare

"I den representativa demokratin utgör det en betydande risk att allt för mycket skilja sig från väljarna."

I en välformulerad söndagsledare av Per Gudmundson recenseras Henrik Montgomerys nyutgivna Statsministern. Diskrepansen mellan ämbetet som Sveriges statsminister och den starka ledare som häromdagen hävdades var en fjärdedel av unga svenskars uppfattning om gott styre framstår uppenbar. Frågan är om det är så enkelt.

Gudmundson skriver vidare att ingenting är tillgjort i bilden av Reinfeldt och jag är beredd att hålla med honom. Den samtida politiska verkligheten är nämligen av det slaget och den skillnad som antagligen efterfrågas av dagens unga är inte den om en sabel och kungakrona, men att fasaden ska se proper ut och verksamheten förväntas skötas professionellt. Sålunda en dialektisk örfil på den generation som basunerade ut att det privata är politiskt.

Förvisso har den örfilade generationens "kamp för frigörelse" medfört en del goda ting: Män har också ett känsloliv att utveckla. Kvinnors symptom är inte alltid hysteri. Män har rätt till god tid med sina barn. Homosexualitet är inget att vara generad över. Och så vidare. Men när detta skett dyker nya problem upp, och svaret kommer då inte ur varan socialt teoribygge i form av ytterligare lager genus-sociologi. Den varan gör nämligen ännu mer mellanmänskligt till (välfärds)statens domän, hindrar fria människor att själva förvalta sina liv och ivrar illavarslande föreställningar om medborgare såsom små kuggar i en maskin. Kuggar som är alienerade ansvarsbefriade blir andefattiga, vilket Dick Erixon icke-religiöst satte ord på nyligen.

För att upprätthålla ett civilt samhälle krävs det att medborgarna, inom rimlighetens gränser, är kapabla att rymma sitt eget känsloliv. För att styra ett land krävs det mycket mer. En statsminister ska inte inta offerrollen och låta sitt humör eller privatliv gå ut över andra. Antagandet att den som är deprimerad eller alkoholist har rätt att göra vad som helst platsar inte för någon, allra minst för den som regerar. Något som utåt sett är betydligt svårare idag, när mycket av det privata görs offentligt.

Faran som uppstår är naturligtvis den att i en representativ demokrati ska ledarna representera de som bygger samhället. Om inget framstår tillgjort på grund av att statsministern levt i en värld av enbart politiker och spindoktorer, där allt färre har verklig kontakt med det riktiga arbetslivet och det i vissa kretsar till och med ses som fördelaktigt att aldrig haft insyn i näringslivets premisser, där är representanterna oförmögna till annat än ideologiska tankeschema från skyddad verkstad. I en dylik värld behöver inget vara tillgjort, realpolitiken blir med stor sannolikhet ändå ett utslag av social ingenjörskonst. Det är faran.

Statsminister Fredrik Reinfeldt är ett litet sansat steg på rätt väg. De som styr ska vara en kapabel elit. Men en elit på meriter och med tydligt avgränsad makt i förhållande till familjen och individen. Var fjärde år kan de avsättas. I en demokrati och ett öppet samhälle är resten medborgarnas ansvar och egenmakt.