Ifall Håkan Juholt innebär mindre av identitetspolitik och dess avarter ifrån den sociala ingenjörskonsten är det något gott både för oppositionen och för Sverige. Men att bedriva förvaltande socialdemokratisk politik idag, i en tillvaro när den närande sektorn inte har fler anställda än på 1950-talet blir svårt. Framför allt när vänsterns jargong länge gått ut på att otröstligt förvänta sig fler uppfyllda önskemål i form av uppgifter för staten, och mindre på att realistiskt analysera hur.
Blir Juholt den som hos (S) lyckas med att vända skutan, vågar att använda uttrycket välfärdsstatens viktiga kärna och faktiskt poängtera att dess uppgifter är begränsade?