Hur hela Sverige ska leva

Efter mitt förslag på reform av den svenska primärvården ger jag mig nu i kast med nästa hjärtefråga.

Ett av de stora utmaningarna som Sverige står inför är att lyckas reformera arbetsmarknaden så att den blir mer dynamisk och inkluderande. Med lägre ingångslöner och uppluckringar i anställningsskyddet skulle mindre företag våga anställa fler och därmed växa. På detta sätt bekämpar man inte enbart det oerhörda exkluderande av unga vuxna och invandrare som dagens arbetsmarknadsmodell medför, man åstadkommer dessutom förutsättningar för att mer realintäkter når välfärdsstaten.

Min poäng i denna reflexion är att man genom en reform av det ovan skisserade slaget till på köpet skulle tillåta landsorten och glesbygden att konkurrera på betydligt rimligare villkor. Den svenska kollektivavtalsmodellen har med sina centrala krav på löneökningar trissat upp lönerna på ett sätt som gör att det inte är stor skillnad på inkomst i de tre stora regionerna och i provinsen. En konsekvens av detta är att det i stora delar av Sverige är stolligt dyrt att köpa torp eller lya, fram tills sista industrin lagt ner och då blir plötsligt en prästgård löjligt billig. Men när det väl har skett är det heller inte aktuellt för den större delen av den förvärvsarbetande befolkningen att bo kvar. Således, eftersom att det finns stora möjligheter att leva billigare utanför städerna borde man genom förändring av arbetsmarknaden i rätt riktning kunna uppnå väsentliga fördelar för företag att etablera och växa här.

I bruksorterna åstadkoms på detta sätt konkurrenskraftiga löner, och med Sveriges välutbildade befolkning borde högt förädlingsvärde understundom kunna frambringas. Framtiden finnes med andra ord icke enkom i tjänstesektorn. Faktisk växt kan skapas.

De globala transporterna förväntas bli dyrare och Kina börjar bli verkstad åt sina egna nyrika. Se så mycket ljusare vi fritänkande borgare kan se det hela, om man bara vågar pilla vid det ofrånkomliga.

Kanhända man skulle tillåta sig lite kvällsmys med Den Kapitalistiska Välfärdsstaten en afton som denna.

Välfärdstat kräver prioritering

Det börjar så smått gå upp för människor att det inte längre är västvärlden som håller i spakarna, precis som vänstern alltid drömt om. Likaså börjar möjligen de strikt libertarianskt hållna att se konsekvenserna för både civila och sociala strukturer i hemlandet när produktionen och därmed skatteinkomsterna till staten flyttat annorstädes. I förra veckans Ugeskrift for Læger formulerade sig professorn i hälsoekonomi Kjeld Møller Pedersen (Syddansk Universitet) i detta avseende synnerligen stringent och sansat:

"Det nye i situationen er, at fremtidens resursemæssige muligheder er langt mere begrænsede, end vi har set i de seneste mange år, og at nye behandlingsmuligheder samtidig synes at komme hurtigere end nogensinde."

Han fortsätter artikeln med att beskriva hur den skattefinansierade hälso- och sjukvården måste sluta anta att resurser kommer såsom manna från himlen och fortsätta med stramare och mer explicit prioritering. För att undvika att populism sätter dagordningen i debatten argumenterar Kjeld Møller Pedersen för att det kan bli aktuellt att snegla mot och lära sig av engelska National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE). Han har många poänger och det är hög tid att börja konkretisera vilka delar av hälso- och sjukvården som är välfärdsstatens uppgifter och vad patienten måste räkna med att själv betala. Detta inte minst när man betänker den senaste SCB-prognosen om den framtida välfärden. Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, skriver:

"I hela Sverige är det i dag fler som inte arbetar än som arbetar, försörjningsbördan är i genomsnitt 2,3."

Jens Magnusson skriver vidare att om 20 år finns det över 200 kommuner med en försörjningsbörda på över 2,5 eller högre, och 12 kommuner som kommer att ha en försörjningsbörda på 3 eller mer. Detta betyder alltså att varje person i arbete ska försörja sig själv och minst två personer till. Det enda som kan få denna kalkyl att någorlunda gå ihop är genom att få fler människor i arbete så att fler delar försörjningsbördan. Visst kan detta handla om att få människor att arbeta upp i en högre ålder, men det handlar också om att få den stora gruppen av unga och inte minst invandrare utan arbete in på arbetsmarknaden. Detta sistnämnda är en truism, men tillåts många gånger att omhändertas av Sverigedemokraternas ofta bristfälliga analys. Av denna anledning är en mer sober debatt nödvändig. Hur som helst, för att det här ska lyckas måste trösklarna in på arbetsmarknaden sänkas radikalt, något som helst skulle ha skett för tjugo år sedan.

Jag är inte i tvivel om att de som nu sitter på makten i Sverige är de minst dåliga i sammanhanget, men fler reformer måste genomföras för att skutan ska komma på rätt köl igen efter årtionden av vanstyre. Det är en bred opinion bland den yngre befolkningen som inser att det inte räcker med ett stålbad för att behålla en grundläggande välfärdsstat i framtiden, det krävs prioritering vilket innebär delvis demontering av det mer permanenta slaget. Om inte så kommer de riktiga fattighusen igen att behöva byggas när vi en gång inte längre är förmögna att arbeta.

Sannolikt är denna förståelse också en starkt bidragande faktor till Socialdemokraternas kris, de framstår nämligen som totalt oförmögna att formulera en realistisk politik som inte är beroende av rikedom att curla befolkningen med. Det krav på individens ansvar som en gång byggde upp välfärd (vari välfärdsstaten enbart är en liten del) hörs inte längre i deras jargong, istället har den ockuperats av ett otal fantasifulla önskemål. Vi är många som inser att detta inte enbart är motsatsen till förvaltande statskonst, det är faktiskt ett våldsförande på välfärdsdebatten.

Men visst är det bittert att utvecklingen av specifika antikroppar att använda som biologiska läkemedel är särdeles kostsam, och också är betydligt dyrare i sin natur eftersom att de är framodlade proteiner och inte kemiskt syntetiserade molekyler. Fan vet att de är effektiva, och att de stora framstegsmöjligheterna är spännande nära.

The art of cheap travelling

I grew up wanting to travel, though my family hardly ever did. I remember the excitement I felt as a young teenager on my first trip abroad, i.e. outside Sweden and Denmark, when the coastline of Rügen appeared on the ferry trip from Trelleborg to Sassnitz in Mecklenburg-Vorpommern. I often read a about other countries and landscapes within Sweden, but nothing of it seemed to satisfy my need for adventures. A need which I nurtured good.


When I was around fifteen-sixteen I stumbled across an obscure advert in a fanzine of sorts for the "Interrailer/Hitchhikers/Bum/Tramp Guide to the Galaxy". As I have lost track of it at the moment I cannot record its correct title. In any way did it consist of xeroxed pages of addresses all over, where one could sleep for free or almost for free: the well known book store in the 5th Arrondissement of Paris, ultra cheap hostels, private homes or artist collectives where the sofa was offered as a crashpad for travellers, squats, advices on which parts of beaches that are safe. You name it. I guess it was the fanzine version of how the Coachsurfing forum works these days, as this was the time of phone numbers and snail-mail addresses.

I always had that guide in my backpack when bumming around. Even if I did not use it all that much it always came with a "backup plan", or at least I hoped so. That is the way when travelling on an extremely low budget, you are thrown out there and in the end you will have to find a way to spend the night. As much of my bumming around came with an interrail ticket in my pocket, I often ended up getting on the night train to wake up to a new city the next morning. Needless to say, I often made new friends and have slept on many a living room sofa for a day or two. Some of these people are friends to this day.

When I flew into Canada for my first time in North America I had only 4000 SEK (circa 600 USD) on my pocket, but an address where I could sleep a few weeks and a vague idea of how to get around, partly using the dead cheap pre-ordered Greyhound bus tickets I had purchased. On that trip, in Canada and the US, I ended up WWOOFing (willing workers on organic farms) a month, hitch-hike Vancouver Island, see six Canadian Provinces and a whole lot of American States. I crossed the continent twice, and I did not take off until I flew back to Sweden.


A close friend of mine whom today has a company selling used machine tools started out hitch-hiking his way through South America. With him he carried a prospectus of a machine he had purchased from a discontinued factory in Sweden. When he sold it he had made a profit and had funds to buy more machines. Today his company has a number of employees and does not only engender tax revenues to the welfare state.

Neither such entrepreneurship nor cheap travelling is possible if the expectations and demands of a person are set too high. It is about daring and learning to rely on yourself, about initiative and enterprise. Nothing ventured, nothing gained. These days however, I am a family father and with it comes a completely different type of responsibility. When I travel today my requirements are obviously higher, but the sense of security I carry with me in my two shoes follows me all over the planet.


Tomorrow I will fly into Portugal for a week of road-tripping. For the first night I have a room waiting for me in the Pensão Londres.

Vad som påbörjades för sex år sedan

I Västerbottniska Umeå började jag läkarprogrammet i januari 2005. En Medicine Masterexamen är nu avklarad i Fynska Odense, och läkareden är svuren.

Jonatan Forsberg-Gillving i Blå Bog, Lægeløftekandidater januar 2011.
Min læsemakker: Martin Söderholm (der røg til Lund) og Steinar Sandberg (Molde's finest).
Drømmespeciale: Ærlig talt er jeg mindre sikker nu end på lang tid. Spørg igen om et år.
Skal i KBU: Kolding Skadestue (FAM) + Kolding Psykiatri
Det her gør jeg om 10 år: Bor på landet.
Lidt om mig: Jeg kommer oprindelig fra Skåne/Østdanmark/Sydsverige. Før lægestudierne boede jeg i London og læste engelsk, arbejdede, rejste og blev næsten helt færdig med en BA i Filosofi (retning især politisk filosofi og kognition) ved Lunds Universitet.

Jeg påbegyndte mine lægestudier ved Umeå Universitet, Sverige, i januar 2005. Efter et år kom min kone ind her i Odense og et halvår senere flyttede jeg efter. Et bedre valg af studieby end den Pan-Skandinavistiske metropol Odense har jeg svært at forestille mig, og er således meget tilfreds med mit valg. Det første år var dog hårdt idet jeg ville komme i fase og ikke være nød til at læse ekstra semestere, hvilket indebar ca 100 ECTS på knap 10 måneder.

Ved siden af studierne har jeg arbejdet en hel del for FADL hvor jeg nåede at blive børneventilator, og de senere år har jeg haft nogle lægevikariater. Da jeg ikke haft SU/CSN i flere år har arbejdsmulighederne i Odense været yderligere noget positivt med byen.

Under studietiden har jeg haft en del klinikophold i udlandet, men det mest interessante er et selvarrangeret ved Launceston General på Tasmanien, Australien. Jeg boede hos en gammel ven derover og når klinikken på hæmatologisk afdeling var overstået fandtes der god tid indplaneret til at roadtrippe rundt før jeg skiftede miljø til klinikopholdet i almen praksis i Sønderborg.

Jeg bor sammen med min kone Mimmi, søn August og hund Alva i den gamle middelalders bymidte af Odense. Mine interesser ved siden af den medicinske videnskab er alt for utallige for at komme ind på her. De må på tidspunkt diskuteres over mørkristet kaffe, øl eller Single Malt.

Molde-gutten og jeg på lægefesten sidste lørdag.