Familjen Forsberg-Gillvings vapen II

← avsnitt I

Vi tyckte att vapnet framstod obalanserat när enbart en vinge syntes men gripen trots detta, höll åran med korslagt svärd och fjäderpenna respektive bok, i sina klor på varsin sida. Herr Breitholtz ritade då efter vårt önskemål upp följande skiss, där gripens högra vinge kan skymtas bakom den vänstra och där båda symbolerna hålls framåt, motsatt vingarna, av bägge griparmar.

I det här sammanhanget kan man lägga märke till att i heraldiken brukar man undvika att lägga föremål över varandra, såsom den ena vingen över den andra eller boken över åran. För ökad tydlighet brukar man i stället sträva efter att återge varje föremål så stiliserat som möjligt. Det är alltså oklart om de mer strikta vapenregistren skulle acceptera ett dylikt brott mot heraldiska traditioner.

I skissen ovan har skölden ett par extra vågskuror eftersom vi önskade att kunna ta ställning till om både dansk och svensk tinktur skulle kunna återges stilfullt här, de svenska i mitten och de danska ytterst. Vi valde emellertid att hålla oss till den förut åstadkomna stringens med tre tinkturer i vapenskölden. Guld, röd och blå. Silver fick anstå till täcke och prydnad.

Här ses också ett band för mottot fogat in under skölden. Detta på bakgrund av en parallell diskussion som pågick löpande under framställandet och som skulle bära frukt i form av en devis på latin. Mer om detta i senare post.

Som jag har varit inne på tidigare i berättelsen om vapnets uppritande var jag tvekande till huruvida intryck av riktning i hjälmprydnad skulle kunna lösas anatomiskt riktigt och stilrent. På denna bakgrund förde jag och heraldisk konstnär Herr Breitholtz ett samtal och ovan ses en skiss från detta. Gripar i heraldiken har i regel lång hals med framskjutet huvud och bröstparti, samt bakåtriktad nacke och smal bakåtriktad midja, med vingfäste över griparmarnas fästen i skelettet. Att framställa gripens hållning på ett sätt som gör att den ser naturlig ut är alltså inte en enkel uppgift.

Svärmor, min hustru och jag hade ett tag förfäktat möjligheten att återge gripen framifrån, frontalt, med vingar på var sida vilket skulle ge symmetri och balans. Heraldiska gripar brukar vanligen återges från sidan med en eller ett par vingar riktade bakåt. Det är ovanligt, om det ens existerar, att gripvingar återges utbredda som i skissen nedanför. Därför var jag i tvivel om gripen skulle kunna misstolkas som en heraldisk örn eller möjligen annat fjäderfä. Men att det är en grip ser man framförallt på öronen men också på tungans spjutspets. Vi dryftade också möjligheten för lejonsvans för att understryka detta, vilket framgår av gouachen i avsnitt ett.

Här ses gripen frontalt återgiven, huvudet vänt åt dexter, betraktarens vänstersida och med utbredda vingar. Akantustäcket och skölden är stilmässigt i senbarock i bjärt kontrast till vårt förenklingsivrande tidevarv. Hjälmen är öppen vilket kommer sig av att jag finner slutna så kallade stickhjälmar estetiskt tilltalande såvida de återges med riktning, i halvprofil. Ska hjälmen däremot återges framifrån, stabilt stående med båda fötter på jorden och utan att vara på väg någonstans, anser jag att öppen så kallad bygelhjälm är betydligt vackrare.

Nu är det som så att i Sverige är det som regel att öppna hjälmar är förbehållet adeln. Eftersom Forsberg-Gillving är en borgerlig och därmed ofrälse släkt, betyder detta att det svenska Riddarhuset möjligen skulle kunna ha invändningar såframt vapnet primärt registrerades genom Svenska Vapenregistret. Men eftersom vi sedan flera år är fast boende och förvärvsarbetande i Danmark förefaller det oss rimligt att initialt registrera vårt vapen i Skandinavisk Vapenrulla och ha vår blasonering på det Sydskandinaviska skriftmålet danska. Eftersom det är blasoneringen som utgör vapnet är det också denna vi sedermera kommer att registrera annorstädes. På detta vis kommer antagligen inte den svenska adeln att känna sig stött. Herr Breitholtz av adlig börd menade till och med att det möjligen kan vara så att de redan har tagit ställning i frågan - sluten hjälm i alla lägen utom i vissa.

Min gode bror, Sebastian von Wachenfeldt, kom med förslaget att en lagerkrans skulle kunna utgöra hjälmbindel. Detta för att subtilt alludera min hustrus och mina akademiska studier utan att för den sakens skull orsaka de problemställningar som nämndes i förra avsnittet. Är detta möjligen en god övergång mellan hjälm och grip, istället för den idé om "hårsvall" jag tidigare vidhållit? Dessutom symboliserar nämligen lagerkransen både hopp och seger.

← avsnitt I

Ferguson on Chinese banks

"Remember, they are not really banks in the sense we used to have them in this country. You know, private sector entities not dependent on the state. Chinese banks are now like banks in the west. Or rather, banks in the west are now like banks in China."

47.38 into this Chatham House lecture on his recent book Civilization: The West and the Rest. The wittiness of our time.

The Escapism of Contemporary Businessmen

The surroundings are shaking and the so called businessman in smart clothing is neither an industrialist nor an entrepreneur. He has no emotional bonds to this company and his long term perspectives are non-existent. Thus no need to ride out the storm. Instead run, gain momentum and jump to the next one.

The intricate multitude of values and social attachments are deconstructed into zeroes and ones which makes it is easy to fit into a theory suitable for internet based software. Thus are part of the essentials for building a civil society replaced by ignorance freed from requirement.

Meanwhile in a parallel part of the planet is an old home computer from the early 80s living through a renaissance of new crowd funded games. An illustrative example of both the topics in this blogpost is Canabalt. Some six weeks after he released his impressive conversion of Prince of Persia for the Commodore 64, Mr.SID came with his conversion of Canabalt for the same platform. Another version, entitled C64anabalt, was released by Paulko64 as part of the RGCD 16KB Cartridge Game Development Competition a week later. The purpose of the game is to get the constantly running businessman as far as possible and both adaptations provides an instant fix and attentional gameplay. It is shallow albeit most entertaining.

Market economy and an open society is dependent on a social fabric built from generations behind and cannot in any way rely solely on short term venture capital buildings. That is for instance why family owned businesses tend to last also through tougher periods. They are built with a solid structure on a real foundation in order to keep the above mentioned escapism at bay.

See also: On the Crisis of the West.

Högt i tak på puben

I natt publicerades Är den extrema urbanismen förenlig med ett borgerligt samhälle? på Newsmill. Det är en humoristiskt fredagsraljerande text jag författat, men med ett bakomliggande budskap om att det krävs starka människor för att förvalta en välfärdsstat.

Röster ur den efterföljande debatten från mig själv och andra. Piptobaksröken ligger tung och källorna är flera:

Kan allmän värnplikt (givetvis för båda könen) hjälpa till att motverka den, i sin förlängning, samhällsfarliga hjälplösheten? (HAx)

&

Pöjkera är något på spåret när han påpekar att den värdeskapande industrin inte har ökat sedan femtiotalet. (AOl)

&

Jag håller med dig i mycket av din kritik, men kan inte annat än att poängtera att så går det när allsköns saker ska göras till offentliga utgifter. Då ställs orimliga krav på effektivisering istället för att tydligt avgränsa vad som är de gemensammas domäner och vad individen själv ska klara av.

Ett exempel från idag är att de gemensamma utgifterna måste konkurrera med kostnaden för en mängd hittepåutbildningar som startats överallt. Detta i sin tur eftersom vi segrat ihjäl oss på välfärdsområdet och då verkar det finnas ett behov för att hitta på fler saker att göra till offentliga uppgifter - istället för att snacka med grannen själv ska vi ha genuspedagoger och liknande sociala ingenjörer som bestämmer över denne.

Dessutom har krav på hög materiell standard tillsammans med ett jämlikhetsideal gjort att en stor mängd människor inte anses ha potentiell produktivitet på grund av samhällets specialisering. Då ska dessa försörjas offentligt istället för att bidra med vad de kan.

Ytterligare exempel kommer från tjocka och parallella lager byråkrati (i administrationsklustret stat/landsting/kommun) vilka "fångat upp" en massa människor när produktion och förädling lagt ner. Fin tanke kanske, innan man tänker efter. Det genererar nämligen näppe intäkter till välfärdsstaten. (JFG)

&

Vi låter CERN bygga en tidsmaskin åt dig Jonatan. Så sätter vi den på 1850, Vilhemina, Åsele lappmark. (JEK)

&

Somehow reminds me of "Det sovande folket". (JBe)

&

Istället för att bo i en fågelholk bli skitiga under naglarna och bli driftiga (såvida de inte försörjs på bidrag naturligtvis). Produktion och förädling är inte speciellt främmande på landet. Industrious är en bra engelsk term. (JFG)

&

Därför ser jag inte genusteorierna som vetenskapliga, ej heller genuspedagogiken och anser att den senare kan göra stor skada om den tillämpas på barn, våra barn blir då experimentkaniner. Därför ska detta inte finansieras via offentliga medel, lika lite som New Age, astrologi eller andra kvasivetenskaper bara för att de är trendiga. Våra skattemedel ska användas seriöst och framförallt inte göra skada. (IHö)

&

Vad jag däremot inte har träffat på här där jag bor, är den typ av mesproppar som du beskriver. De skulle inte klara sig här. (JWi)

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

Peter Adolf Persson (1862-1914) Landskapsvy från Skåne/View over the Landscape of Skåne (1889).

Familjen Forsberg-Gillvings vapen I

avsnitt II →

Många förknippar idag heraldiska vapen med adeln, men vem som helst har rätt att ta sig ett vapen och att det är på det viset är inget nytt påfund. När Forsberg-Gillving grundlades i och med vigseln mellan min hustru och mig var det på sin plats att ett familjevapen ritades upp. Jag tog kontakt med den heraldiska konstnären Carl Anders Breitholtz redan för ett par år sedan. Därefter har projektet legat i träda men återupptagits under sommaren och hösten 2011, då ett tämligen intensivt men högst underhållande arbete genomförts.

Familjen Forsberg-Gillving vill härmed passa på att tacka Herr Breitholtz, som med sitt myckna kunnande uppvisat stort tålamod i skisserandet av olika alternativ efter hand som vapnet sakteliga framtecknats. Det är en sanning att vapnet inte hade blivit alls i den grad välkomponerat utan Breitholtz omdömesgilla bidrag. Jag vill också tacka min yngre bror Sebastian von Wachenfeldt, som också har varit behjälplig under hela processen med både konkreta förslag och med generella estetiska värdeyttringar.

Eftersom jag hyser förhoppning om att Forsberg-Gillving också vandrar planeten om många hundra år är det viktigt att vapnet vuxit fram väl genomtänkt. I tider där förändring från dag till annan upphöjts till dygd med stort egenvärde kan det vara skönt att emellanåt anta perspektiv där historiens vingslag tillåts göras hörda.

I denna post kommer jag att presentera första delen av vapnets utarbetande. Det färdiga vapnets blasonering är redan insänt till Skandinavisk Vapenrulla för registrering, men denna kommer att presenteras på weblogen först i senare post.
Initialt hade jag några idéer om att ha en uppslagen bok i skölden, med bokstäverna F och G på varsin sida. Boken skulle hänsyfta boklig bildning och lärdom. En åra med överkorsad fjäderpenna och svärd hade min hustru och jag tänkt ut som en duglig symbol: Åran anspelande praktisk erfarenhet, vatten och resande. Fjäderpennan för kreativitet men också den för lärdom. Svärdet refererande till stridbarhet. Likaså hade jag en tanke om en jordglob för världsvana och åter igen erfarenhet.

Vi önskade inte att ha med utmärkande symboler från varken medicinens eller filosofins värld. Det hade förvisso passat med tanke på både mig och min hustrus livsberättelse, men vapnet ska gärna kunna anstå oberoende av specifika livsval.

I förslaget ovan, vilket var bland de första till diskussionsunderlag, tycker jag att skölden blir för plottrig. Fors och ett treberg för Forsberg och en guldvinge för Gillving, vilket har sin egen historia, följer till skillnad från bokstäver i vapen god heraldisk sed. Detta är en förutsättning för att Svenska Vapenkollegiet ska registrera det, vilket vi naturligtvis önskar.

Ett devisband med motto är något som inte är speciellt vanligt i svensk heraldik, men som jag tidigt hade en idé om. Senare i processen skulle det visa sig väldigt brukbart.
Så snart vi såg denna skissen uppritad, där skölden är harmonisk med vågskuror som delar upp i övre och nedre fält med plats för centrerad gyllene fågelvinge och treberg kände vi att vi hade hamnat rätt. Med enbart namnsymbolerna framstod stringens och vi bägge fann skölden mycket tilltalande. I princip fullbordad frånsett lite smådetaljer om antalet vågskuror och tinktur på dessa, men i stort var vi mycket nöjda. Skölden må vara den viktigaste delen av ett heraldiskt vapen, fast mycket återstod för att få det fulländat. Boken och övriga symboler har som synes flyttats upp till den hjälmprydande gripen.

De tinkturer vi föreställde oss var guld, rött, silver och blått. Guld och röd primärt för Skåne, men också för Uppland: "i rött fält ett riksäpple av guld". Guld och blå för Sverige. Silver och röd för Danmark. Pan-skandinaviska färger.

Som hjälmprydnad önskade jag en uppstickande grip för att alludera härkomst. Det var i Skåne vi först träffades - i den akademiska huvudstaden Lund: "i guldfält ett rött, avslitet griphuvud med blå krona och blå beväring". Så här tidigt i processen tyckte jag inte att hjälmbindel var ett tjusigt attribut att ha gripen "växande fram" ur, men föreställde mig snarare att den skulle fortsätta över hjälmen som ett slags "hårsvall".
Här ses en genomarbetad gouache. Jag var emellertid missnöjd med det jag uppfattade som obalans i hjälmprydnaden och hade svårt att se hur det skulle kunna lösas anatomiskt riktigt, stilrent och heraldiskt vedertaget. Svärmor föreslog att det möjligen skulle ses "framifrån", varpå jag svarade något om att en grip har två vingar.

För den som har ögonen med sig kan skönjas ett kors i silver bestående av en fjäderpenna och ett svärd, omgärdat av röd gripvinge. Är det månne Dannebrogen, världens äldsta nu officiella flagga som kan urskiljas? Samtidigt önskade jag att reducera antalet symbolbärande föremål, dock helst utan att förlora andemening. När min gode bror diskret påpekade att jordgloben möjligen skulle kunna tolkas som alexanderkomplex och jag samtidigt tyckte att åran refererade till liknande innebörd, fick jordgloben strykas.

Hjälmtäcket såsom format efter acantusrankan i huvudfärgerna rött och guld var jag tills vidare nöjd med, men kanske skulle hjälmen över huvud taget inte ha en riktning utan snarare vara rotad?

avsnitt II →

Digi Demo (2007)

From the old chest of drawers.


Released at the JazzMacx Tasmania Takeover in November 2007. Text by Vengeance, Jazzcat, Macx. In order to begin comprehending the context, read this.

Kontrafaktisk heraldik

Jag tog för ett par år sedan kontakt med den heraldiske konstnären Carl Anders Breitholtz eftersom att jag behövde rita upp en vapensköld till ätten Forsberg-Gillving, vilken grundlades i och med att jag och min hustru vigdes i Odense 2009. Projektet med att framställa familjevapnet börjar nu så smått att bära frukt.

Som led i utvecklandet av det heraldiska vapnet krävdes en symbol för Gillving, varför det blev intressant att gräva i min hustrus flicknamns historia. Hennes morfar Sivert Andersson flyttade till Stockholm 1938 vid 16-års ålder och började arbeta som springschas hos Bröderna Anderssons köttaffär i Nockeby. Eftersom det på arbetsplatsen redan arbetade sju Andersson önskade han att ta sig ett nytt efternamn.

Källorna anger att det initialt inte var speciellt populärt inom familjen att byta namn på grund av att det ansågs märkvärdigt, men Sivert stod på sig och hans föräldrar Edit och Gottfrid gav till slut med sig. Hela familjen bytte från Andersson till Gillving omkring 1939: Edit och Gottfrid, samt barnen Sivert, Heldor, Holger, Sixten, Iris och Tord.

Namnet kommer från Gillberga gård i Tolfta församling utanför Tierp, där Siverts farföräldrar Anders och Anna-Maja bodde. Gillberg var redan upptaget, Gillberts likaså, av vilken grund Sivert tog Gillving.

Den heraldiska symbolen är därmed inte fastlagd, eftersom gill skulle kunna betyda i alla fall både gille och gyllene. Min hustru och jag bestämde oss emellertid för att gyllene var den tolkning vi gick efter, varför en gyllene vinge i form av en fågelvinge i tinkturen guld fick symbolisera Gillving på den Forsberg-Gillvingska vapenskölden.

Jag bad då Carl Anders Breitholtz att skissa på hur en pur Gillvingsk sköld skulle se ut och han ritade upp en del idéskisser. Ovan kan ses ett vapen med delad sköld och nedanför fyra sköldar med en allmän vinge, med överlagd krona, med bjälke och med kvadrerad skjöld. Blå kan tänkas alludera det svenska och röd det uppländska.

Jobba bör man

Betänk det icke-specialiserade Skandinaviska 900-tal som gav upphov till en samhällsmoral likt den beskriven i Hávamál (Den Höges sång, strof 71):

Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.

Låt samtidigt minnet skänka uppmärksamhet åt de höga krav på materiell levnadsstandard som idag omöjliggör att vissa människor bidrar och känner sig delaktiga. Detta på bakgrund av att dylika krav tenderar att bli generella i en jämlikhetsivrande välfärdsstat och då placeras en allt större del av befolkningen i den kategori som inte antas att ha potentiell produktivitet. På så vis skapas utslagning till bidragsberoende istället för den hållbara arbetsmarknad som krävs för att långsiktigt förvalta välfärdsstatens viktiga kärna.

Ett gott råd för lycka är förövrigt att tillbringa den icke-produktiva tiden med familj och i goda vänners lag.

Jens Juel (1745-1802) Uvejrslandskab. Udsigt fra Færgelunden ved Jægerspris mod Frederikssund/Stormy landscape. View from Faergelunden at Jaegerspris towards Frederikssund (1783).

Om krisen i väst

Det har blivit vardagsmat att höra röster som undrar över hur västvärldens besvärliga situation kunnat uppstå. Vad är fel med väst och hur kommer det sig att Europa och Amerika har så stora skulder? Det är inget mysterium överhuvudtaget om man tittar på det ur ett lite större perspektiv.

Västvärlden har under det sista århundradet byggt upp en levnadsstandard som aldrig förr skådats och har gått från att försöka undvika svält till att konsumera för nöje. Under dylika förhållanden, när befolkningen aldrig behöver att oroa sig över var nästa måltid kommer ifrån, blir politiken och ekonomin naiv. Som om de var verktyg för lustan snarare än behandla vad som är realistiskt möjligt att åstadkomma. Många statsmän klär ut sig till jultomten och valkamper förvandlas till tävlingar i löften och önskelistor. På något sätt känns den marxistiska termen alienation nära till hands när man beskriver spektaklet.

Vad som har hänt under de sista decennierna är att produktionen och förädlingen i mångt och mycket flyttat till andra delar av planeten. Samtidigt har väst betett sig som om ingenting har hänt, trots att de stora intäkterna inte längre finns kvar. Åtskilliga folkvalda argumenterar naivt att vi ska tävla enbart med kunskapsintensivt arbete, som om de inte har universitet med högt motiverade och icke-curlade studenter i Indien och Kina. Under tiden har politiker, för att tillfredsställa befolkningen och på så sätt bli återvalda, prioriterat ökade offentliga utgifter på belånade pengar. Därtill har önskelistorna mer och mer kommit att handla om idéer hämtade från den sociala ingengören, så att vi med hjälp av statskonst tror oss kunna förvandla grannen istället för att behöva ta oss ett snack med vederbörande.

En del primitiva personligheter argumenterar till och med för att västvärlden ska öka på sin offentliga konsumtion med pengar vi inte har, eftersom de inbillar sig att det skulle kunna hjälpa oss att glida igenom krisen och därefter leva lyckliga i alla våra dagar. Att komma med en sådan analys idag låter som en manisk idé från någon ur den neddrogade 1968-generationen. Det har möjligen ett par gånger varit mindre felaktigt än vad det är idag, på den tiden då väst fortfarande ägde produktionsmedlen och höll i de ekonomiska styrspakarna. Men vi diskuterar inte en regelmässig cyklisk nedgång i ekonomin denna gången. Vi är inte längre herrar på täppan. Det kommer kanske som en överraskning för några, men vi behöver tuffa strukturella reformer där välfärdsstaten begränsas till sin viktiga kärna för att vi ska ha möjlighet att bevara just den kärnan. I samma veva måste vi bli konkurrenskraftiga om vi vill ha pengar att köpa in det som är kostsamt. Intäkter och utgifter.

Två tredjedelar av befolkningen kan inte leva antingen på bidrag eller arbeta i den offentliga sektorn när bara en tredjedel betalar. Utöver detta kommer medicinerna och maskinerna jag använder i min profession varje dag, som offentligt finansierad läkare, antagligen inte att bli relativt billigare när en mycket större och global folkmängd kräver dem. Källan är inte oändlig. Matematik för nybörjare. Det sociala materialet för att bygga ett starkt civilsamfund där vi tar hand om varandra och förvaltar de nödvändiga institutionerna i vår civilisation är inte av den bästa kvalitet idag. Inte helt och hållet en gnällande hop av bortskämda snorvalpar, men delvis. Likförbannat är det vad vi har. Livets realiteter.

Delar av välfärdsstaten är mycket bra uppfinningar och är del av en moraliskt anständig kultur. Men dessa åtagande är inte gratis bara för att man tycker att man förtjänar dem. Att förvalta vårt samhälle inkluderar inte att leva över vår inkomst och överlämna en skuld till framtida generationer att betala. Giganterna vars axlar vi vilar på kräver hårt arbete.

Det är inget mysterium, bara brist på nykterhet. Den ekonomiska verkligheten kommer att kräva sund framtida politik och långsiktiga kalkyler. Allt annat är barbari.

Blíð er summarnátt á Føroyalandi

av Jógvan Isaksen

I egenskap av småbarnsfar till två irrar man ofta omkring sömndrucken. Desillusionen låg därför inte långt borta när vår tids stålman Leif GW Persson valde att slå ihjäl Lars Martin Johansson i Den döende detektiven. Likt en urlakad narkoman hade jag förberett mig för slutet genom att ha en ny kriminalroman liggande vid sängen, Blid er den færøske sommernat av Jógvan Isaksen. Som i ett försök att vägra bearbeta den nyliga förlusten var jag inom ett par minuter efter att den legendariska mordutredaren och tidigare chefen för Rikskriminalen begravts, introducerad till Hannis Martinsson alkoholindränkta liv.

Redan i den första bokens prolog sätts en känslofull ton som sedan ständigt följer det annars prosaiskt banala porträtterandet av den kringflackande frilansande journalisten Hannis Martinsson. Han återvänder till Färöarna på grund av Sonja Pætursdóttirs död. Hennes hädangång följs inom kort av mordet på nyrika Hugo och det visar sig att en vitmålad Paraguaysk skonare som ligger för ankare i Torshamn har ett par gammelnazister ombord. Den vita skonaren letar febrilt efter något bestämt i de närmast oändliga skrymslen som finns längs örikets kuster. Boken utspelar sig för tjugo år sedan, innan alkoholransoneringen och de bland världens strängaste alkohollagar avskaffades. Hjälten är därför förvisad till ölklubbar för den smärtstillande själslindring som fordras av de slag och sparkar Hannis inkasserar.

I den andra boken som kom några år senare inträffar ett spektakulärt mord i inledningen som raskt följs av ytterligare. Den våghalsige Martinsson hittar spår till en välbeställd färöisk sektledare och otroligt nog vidare ut till Propaganda Due, Vatikanen och till den bank som omgående dök upp i Lugano när Banco Ambrosiano kollapsade 1982. Det är nära att gå illa för huvudpersonen, men mot slutet av berättelsen sitter han och pysslar med vapenvård av ett Remington-gevär. Långt innan dylik belåtenskap återfinns emellertid en Brochmands-predikan om den offentliga sjukdomen, en ungefärlig tredjedel in i boken, som kräver citering:

- Jo, ser du. Før var der som oftest en direkte forbindelse mellem arbejde og indtægt. Jo mere man sled og slæbte, jo større indsats man gjorde, desto mere fik man ud af det. Nu til dags er der for manges vedkommende intet forhold mellem indsats og gevinst. Man får sin løn, lige meget om man bestiller noget eller ej. Efterhånden forsvinder enhver fornemmelse af, at det er nødvendigt at arbejde, at der må skabes og produceres for at skaffe penge til livets ophold. Resultatet er, at folk bare kræver og kræver uden tanke på, hvorfra pengene skal komme. Han lo lidt: - Før vi får set os om, ligner vi de gamle præsteslægter, der fuldt og fast tror, at penge vokser på træerne.

Bok nummer tre skrevs ett årtionde senare och tiderna har förändrats. Nu återvänder Hannis Martinsson hem till sitt gamla örike. På dörren till kontoret skriver han Information & Rådgivning på skylten, men senare förefaller han byta ut det mot Oplysninger & Rådgivning. Det skildras hur öbornas ekonomi har haft svårt att anpassa sig till ett globalt tidevarv, med nedläggning av fiskfabriker som flyttar filéande och förpackande till länder som utbetalar lägre löner. Samtidigt beskrivs färöingarnas omättliga intresse för modern teknik och den vaksamme läsaren undrar plötsligt över harmonin i budgeten. I samma veva bedriver miljöaktivister terroristisk verksamhet mot landets kvarvarande näring för att utpressa Färöarna till att sluta med jakt på grindvalar. Många starka känslor väcks.

Den senaste boken inleds med att pumparna går varma för att rensa Hoyvíkstjørns vatten inför stundande finbesök från dronning Margrethe och prins Henrik. Ett lik återfinns och i väntan på svar från kriminalteknisk avdelning i Köpenhamn har den avdöda fått namnet Metusalem i folkmun. Metusalem heter Metusela i de svenska översättningarna av Första Mosebok. Analyserna från Riksfælleskabets huvudstad visar att liket är ett halvt århundrade, men höger hand är betydligt äldre. Någon som utger sig för att vara likets bror anlitar Hannis, som med sina kontroversiella metoder lyckas konkludera att den högra handen är utbytt mot en 1600-tals biskops, men den är dessutom beprydd med en ring som har tillhört Absalon. Den samma Absalon som blev begravd i Sorø 1201. Själva historien behandlar mycket om Färöarna som spelbricka under kalla kriget. Om hur det är att leva under danskt överhuvud när denne är medlem i Nato, med västliga militära installationer och sovjetiska spionfartyg i en svunnen tid. Då man var tvingad till ölklubbar för att få utskänkning av livets goda drycker.

Det var klaret op, men solen havde ingen magt, den lod til at have nok at gøre andre steder end på Færøerne, her herskede skyerne. „Niflheimr“ kalder Snorri Sturluson i Gylfaginning en tågeverden, der er ældre end jorden. Ideen har han uden tvivl fået, da han kom forbi vores øer.

Det är föga troligt att GW kommer att göra en Conan Doylsk Final Problem och låta sin portalfigur överleva, likt Sherlock Holmes under bataljen med professor Moriarty vid Reichenbachfallen. Men i den mån Isaksens dylika person lyckas undvika skrumplever är det inte helt omöjligt att fler moloket amusanta skildringar följer.

Vad mitt eget resande angår faller det naturligt, efter en vecka var med bilande och utforskande på Shetlandsöarna och Orkneyöarna respektive, att i nästa omgång fredligt rekognosera Färöarna. Jógvan Isaksens böcker har sannerligen ökat på motivationen för detta. Men det kanske mest förtäljer något om undertecknad.

Blid er den færøske sommernat (1990), Grå oktober (1994), Korsmesse (2005), Metusalem (2008)


Rigsfællesskabet, Norden, Norra Europa. Islands unionsavtal löpte ut 1944 och förlängdes inte eftersom man ville undvika tysk ockupation.

On the Crisis of the West

It has become commonplace to hear questions wondering why the current economic predicament occurs. What is wrong with the western world and how come Europe and America have such huge debts? It is no mystery whatsoever when looking at the bigger perspective.

The West has during the past century built up living standards never seen before, and has gone from trying to avoid starvation to consuming for pleasure. Under such circumstances, when the population does not have to worry at all where the next meal comes from, politics and economics become naive. As if they were tools for delight rather than dealing with what is realistically achievable. Many politicians dress in the clothes of Father Christmas and elections turn into contests of wishing and campaign promising. Somehow the marxist term alienation comes to mind when describing the entire spectacle.

What has happened during the past decades is that production and refining in large has moved to other parts of the planet. Meanwhile the West act as if nothing has happened, despite the fact that big revenue no longer is here. Many politicians naively argue that we should compete not with labour but with brains, as if they do not have universities with unpampered and very motivated students in India and China. In the interim, in order to satisfy the population and become re-elected, more public spending on loaned funds is prioritised.

Some primitive folk even argue that the West should go on a spending spree with cash we do not have, as they believe it would ease us out of the crisis in order to live happily ever after. Coming with such an analysis today sounds like the manic idea from someone out of the drugged generation of 1968. It has perhaps once or twice been less false than it is now, back when the West still owned the means of production and controlled the economy. But we are not discussing a regular slowdown of the economy this time. We are no longer the King of the Hill. It may come as a surprise to some, but we will need tough structural reforms where the welfare state is narrowed down to its important core in order to save just that core.

Two thirds of the population can not live either on benefits or work in the public sector if only one third is paying. Likewise the medicines and machinery I use in my profession every day, as a publicly funded physician, is not probable to become relatively cheaper when a much bigger and global crowd is demanding them. The fountain is not infinite. Do your maths. The social material for building a strong civil society, where we take care of one another and the important institutions of our civilisation, is not in the best of quality today. Not entirely a whining party of spoilt brats, but partly so. Nonetheless, it is what we have. The facts of life.

Parts of the welfare state are very good inventions indeed, and are part of a morally decent culture. But these undertakings does not come for free just because we regard ourselves worthy of them. Managing our society does not include living over our income, leaving a burden of debt for future generations. The shoulders of the giants we are standing upon require hard work.

There is no mystery, just lack of sobriety. Economic reality will demand sound future policies. Everything else is barbarism.
Johan Christian Dahl (1788-1857) Skibbrudd ved den norske kyst/Shipwreck on the Coast of Norway (Nasjonalgalleriet, Oslo).

Samtidens nordiska socialdemokrati*

Det är omöjligt att bygga en välfungerande demokrati med tillhörande välfärdsstat där en tredjedel arbetar hårt för att två tredjedelar inte ska behöva arbeta. Det kan då inte talas om att de med bredast skuldror ska axla ett större ansvar och än mindre om något som kan kallas gemensamt finansierad välfärd. Under dylika förhållanden sätts de fundament som genererar välfärd och är bland grundförutsättningarna för mellanmänskliga plikter och rättigheter ur spel. Dessutom framkallas missunnsamhet och en oförståelse för hårt arbete och strävan.

Istället borde man erkänna att det handlar det om en önskan att med hjälp av transfereringssystem uppnå minskade klyftor. Detta är något som åstadkoms på helt annat vis, nämligen genom att fler människor arbetar och bidrar. Det här är något som försvåras av den oerhörda specialisering som nu råder på arbetsmarknaden och som till dels är en produkt av att vilja upprätthålla en dyr och stor välfärdsstat utan en bred basindustri.

Den som hävdar att höjd skatt innebär mer pengar till välfärden är blind för var pengarna kommer ifrån. Skola, sjukvård, infrastruktur, civilförsvar, och så vidare, betalas framför allt av den icke-offentligt finansierade sektorn. Storleken på denna är avgörande för framtidens välfärd. I dessa tider behövs motsatsen till ekonomisk analfabetism. Alienationsbegreppet kan med fördel användas om de som inte förstår elementära spörsmål om intäkter och utgifter. Glöm inte det om ni vill driva en förvaltande politik. Eljest vill jag passa på att gratulera till vinsten i valet!

*Angående de danska Socialdemokraternas nära förestående regeringsbildning med stödpartierna Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti vilket, om man ska försöka se ljust på det hela, är del av god dansk tradition om att inte låta regeringar sitta för länge. En sedvänja som skapar ett gott politiskt debattklimat och alstrar välfungerande dynamik i partiernas förhållande till befolkningen.

July 26th, 2011

Alma Elisabeth Forsberg-Gillving

Om framtidens skandinaviska modell

Det är valtid i Danmark och tillsammans med min (øl &) politiska diskussionskamrat och tillika medlem av Liberal Alliance, Jost Stricker Jørgensen, publicerar vi samma debattkrönika på bägge sidor av Öresund, i Fyens Stiftstidende respektive Skånska Dagbladet.

Föga förvånande är vårt recept för långsiktigt hållbart förvaltande motsatsen till den Keynesianism som nu råder i den ekonomiska debatten bland vänsterpolitiker. Denna bygger nämligen på en uppfattning som inte längre är ett faktum, det vill säga att vi i väst fortfarande håller i de ekonomiska styrspakarna och därför bara ska "rida igenom krisen" för att igen kunna leva loppan när den passerat. Vad vår generation istället måste göra är att på nytt bygga konkurrenskraftig industri för att kunna betala för relevanta offentliga utgifter. Samtidigt med detta krävs det en avsmalnad välfärdsstat, med mer av reell produktion av vård och behandling samt mindre av byråkrati, för att styrkan ska finnas där när detta är moraliskt påbjudet.

Hur mycket den samtida vänstern än önsketänker kan vi inte fortsätta att leva som att vi var rikast i världen när det mesta av varuproduktion och förädling flyttat till Asien. De enorma realintäkter väst vant sig vid blir svårt att uppbära från en tjänstesektor och de offentliga utgifternas mun måste mättas efter plånbokens storlek. Annars skjuter vi bara ett allt större berg av skulder framför oss.

Det är hög tid att sluta upp med att ljuga om skatten (SkD)
Stop løgnen om skatten (FS via 180Grader.dk)

Utan danskt medborgarskap får jag inte rösta till Folketinget den 15 september, men om jag skulle få välja skulle jag lägga min röst på de Konservative eller möjligen Venstre.

Gustaf Rydberg (1835-1933) Vinterlandskap med hästfora/Winter Landscape with Horse Sled (1868).

Vi, de drunknade

av Carsten Jensen

Tiden gör sig svår att fånga, också i litteraturen. Likväl är det vad skepparsonen Carsten Jensen lyckas med i Vi, de druknede. Vi får följa generationer av män som lämnat Marstal för det oändliga äventyret på havet. Ofta har de lämnat för gott och begravts på botten. Eller som i ett enkelt tillfälle, startat ett nytt liv på en avlägsen tropisk ö. Bakom sig har de lämnat änka och ungar hemma på Ærø, i ett avlägset hörn av Östersjön. Innanför sjöfartsnationen Danmarks gränser, men en av dess allra ljusstarkaste bastioner i den globala skeppsfarten. Männen har lämnat barn som sedan vuxit upp med den starka drivkraften att axla det hårda och farliga sjömanslivet för att se nya horisonter och få världsvana. Präglade av ett stolt samfund, men ändå, eller kanske på grund av just detta, med en stark och envis egen vilja.

För vad ter sig en förlisning i en storm på det öppna havet eller att drunkna i den mörka kylan som annat än döden. Och vad är döden mot möjligheten att segla syd om Kap Horn, passera Sydney på väg mot Tasmaniens ljusskygga barer, segla förbi den amerikanska västkusten eller Barbareskkusten. Att få uppleva revolutionsgarden i Setubal som förhindrar avlastningen av godset. Dricka ättika, saltvatten, fiskolja och få se Valparaiso. Anlöpa Callao och Câmara de Lobos, mönstra en tremastad Nova Scotia fullrigg och sätta kurs mot västindien. Träffa flickor på Foretop Street, i La Boca, Newfoundland, norra Ryssland och i Tiger Bay. Lasta kol på en liverpoolbark på väg till Cardiff. Att döpas i tjära när man korsar ekvatorn är tveklöst värt att riskera livet för.

Berättelsen påbörjas med tyska kanonsalvor och avskjutna lemmar samt mänskliga inälvor på däck i Eckenförde fjord, ombord Christian den Ottonde. Den avslutas hundra år senare i andra världskrigets sluttamp, där Harald Blåtand blir född i det iskalla vattnet och tillsammans med sin nyblivna mor är de enda som lyckas räddas ombord på Nimbus. Undsatt från ett sjunkande torpederat skepp, i ett stormigt ishav omgivet av u-båtar under naziflagg. Men trots den alltid närvarande döden och undermåliga maten, eller igen kanske på grund av just detta, finns en flammande livsfackla, enorm äventyrslusta och passionerad kärlek.

Men Carsten Jensen visar oss också myntets andra sida. Vi får möta den frustrerade änkan Klara Friis som allra helst vill att klotets alla hav drar sig tillbaka och ger land och hem. Hem där alla kan vara tillsammans, far, mor och barn förenade för evigt. Hon köper upp fartyg och säljer av dem till skeppare utanför ön. Hon driver rederier i konkurs och ger kärleksgåvor till byn Marstal i form av bibliotek, barnhem, museum och ålderdomshem. Butiker och restauranger ska ge arbete, inte havet. Hon föraktar sjöfarten, hon hatar den för alla söner, makar och fäder den stulit. Klara Friis förefaller att agera välgörare, men drar samtidigt undan existensgrundlaget för den by hon älskar. Trygghet på bekostnad av det längre perspektivet, ett tema som undertecknad gång efter annan verkar dra politiska analogier ur.

     „Hvem skal nu føre skuden?“ sagde han til skipper Ludvigsen, kaldet Kommandøren, der kom for at bestille en gravsten til sin kone.
     Dødesamlaren svarede selv på spørgsmålet.
     „Det skal kvinderne. Bare vent. Eller se på Klara Friis. Læg mærke til, hvad jeg siger. Det er kvinderne, der tager over nu.“
     Ludvigsen rystede på hovedet.
     „Det har kvinder sgu da ikke forstand på.“
     „Jeg sagde heller ikke, at de havde forstand på det. Jeg sagde bare, at det er dem, der bestemmer nu.“

Den röda tråden som gör att generationernas passerande synnerligen gott bygger romanen är saltindränkta Marstal. Ett samhälle som också i denna dag har sin själ i havet och därför i resten av världen. Inte enbart på grund av sin historia med ett imponerande sjöfartsmuseum och det pågående restaureringsarbetet av skonaren Bonavista, men genom varv, båtbygge och navigationsskola. När jag häromdagen satt nere på kajen med min son underhölls vi länge av det högljudda arbetet i dockan på Marstal varv, där ett rött tankskepp blev ommålat och restaurerat. Realistiska människor som vill hålla i liv och förvalta vet att nostalgi och önskan inte på långa vägar är tillräckligt. Men så är det också svårt att avväga och balansera när man är enögd.

Enduring impression defence against transience

Ever since I moved to the medieval parts of Old Town Odense some five years ago, I have been window shopping at the clock and watchmaker on Overgade close to where I live. Some years ago I purchased my 1950s Giroxa Swiss wrist watch there. However, what I have yearned for the most is this one, a first generation of European made alarm clocks from Junghans. It is from around the last turn of the century and when opening it in order to wind it up, it has the original printed paper label behind the pendulum. Owing to my family-in-law, congratulating me for becoming a medical doctor, it is now under my ownership.

Six Suites for Unaccompanied Cello

Yo-Yo Ma performs No. 1 in G Major by Johann Sebastian Bach.

Välfungerande primärvård är lösningen

Just nu hörs det i Skåne högljudda röster om en vårdapparat som inte lever upp till förväntningarna. Det är då viktigt att hålla i minnet det systemfel som är inbyggt i svensk primärvård sedan naiva 1970-talsreformer, varefter tillgängligheten hela tiden minskat. Detta är inte önskvärt eftersom primärvården är billigare, men samtidigt ofta betydligt mer lämpad för många av de problem som idag trängs om plats i akutsjukvården. Genom att öka tillgängligheten och kontinuiteten i primärvården kan sjukhusen avlastas och patienterna känna sig mer nöjda.

Detta uppnås på samma sätt i Sverige som Norge gjorde det med en gedigen reform för tio år sedan, nämligen genom att kopiera det danska systemet med egen läkare. Gör patientlistorna knutna till allmänläkarna vilka agerar som självägda entreprenörer och därmed investerar både ekonomiskt och socialt kapital i sina patienter. Gör en större del av ersättningen beroende av produktion av vård och behandling. Låt läkarägda kliniker i primärvården agera som koordinerande spindel i nätet mellan en patient som är orolig för sjukdom och en alltför komplicerad välfärdsstat.

Initialt kan det möjligen kosta en del under omställningen, men det är i det långa loppet en hållbar, kostnadseffektiv och patientvänlig reform. I höstas skrev jag om ämnet:

Många av vårdens problem finns i den svenska primärvårdens organisationsform (Newsmill, augusti 2010) Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

Egen »praktiserende læge« bättre än anonym vårdcentral
(Läkartidningen 35, 2010)

Konststycket att devalvera akademin

Många akademiker saknar den kunskapsteoretiska verktygslåda som gör att de kan förklara och försvara den vetenskap de själva är delaktiga i. På detta sätt blir högskoleutbildningen mest en fortsättning på gymnasiestudierna och ett perspektivlöst förhållningssätt utan insikt om tidigare vetenskapliga paradigm frodas. Som lösning på detta har jag ofta förfäktat en idé om en initial så kallad Core Curriculum för akademiska studier. Under ett halvår av gedigen vetenskapsteori, läsning och genomgång av stora verk som präglat västerlandet, vetenskapshistoria samt smakprov från olika naturvetenskapliga och humanistiska discipliner, ges akademikern dessa verktyg. Dessutom erhålles den allmänkännedom som är att förvänta från en person med högre bildning. Dylika inledande studier är förövrigt ofta kännetecknande för bättre universitet världen över och är egentligen ett nödvändigt villkor för att på djupet kunna förmedla varför vetenskaplig evidens är skiljt från löst tyckande.

Likväl, som led i att devalvera den svenska akademin och skapa krav på högskoleutbildning för snart sagt nästan alla yrkeskategorier, samtidigt som man omintetgjort värdet på praktisk skolning och arbete, har man lyckats med att i stor utsträckning förstöra ovanstående insikter i Sverige. Detta är naturligtvis en följd av att det inte kan ställas sådana höga krav såvida alla ska bli universitetsstuderande. Därför lyckas man med just motsatsen i utbyte, nämligen ödeläggandet av de traditioner som burit upp förvaltandet av våra framsteg. Detta i samma veva som man lurar en hel generation att skuldsätta sig, istället för att påbörja det förvärvsarbete och ekonomiska oberoende från föräldrarna som de flesta eftersträvade.

I den pågående debatten är alltså problemet snarare att vi byggt upp så kallade högskolor i vart och vartannat buskage. På dessa ställen erbjuds allsköns flum som knappast har med akademiska studier att göra. Listan på exempel över vad som kan läsas på "universitetet" och som snarare borde vara egenfinansierade kvällskurser är betydligt längre än vinprovning, matlagningskurser, konstkurser utan formella krav och genuspedagogik. Universitet ska inte locka, de som studerar där ska drivas av bildningsideal. Reell humanistisk bildningstradition tar lång tid att bygga upp och kan enbart existera i sammanhang där det finns tradition för att tillåta idéer att stötas och blötas på djupet. Men detta är naturligtvis något som 68-kåren bortser från, eftersom de i sin livsmani önskat kröna sitt CV med en låtsastitel på en ideologifabrik innan de säger farväl.

Man kan alltså sannerligen konstatera att väldigt många av högskoleutbildningarna är fullkomligt onödiga och är en slags hobbykurser. Men då får man inte bortse från den humanistiska idétradition som bär upp och är oumbärligt för förvaltandet av de framsteg vilka vår västerländska civilisation vilar på. Detta är en nödvändig förståelse som gärna går om intet när allt ska anpassas till just in time production eller någon av de andra förenklade teorierna som det alldeles för stora antalet ekonomistuderande ivrar. Med detta sagt kan man emellertid försvara skillnad i studiemedel mellan olika utbildningar. Jag har själv lång erfarenhet från både humanistisk och naturvetenskaplig universitetsutbildning, samtidigt som jag i stora delar av min studietid läst dubbelt och nästan alltid arbetat parallellt. Den tid utan studier som fanns för jobb var givetvis betydligt större under de förra. Med en reform av detta slag ser man dessutom till att de som faktiskt läser på universitetet drivs av en önskan till bildning. Underhållning kan skötas annorstädes.

Den sociala ingenjörens felslut

I debatten om Pride och Kristdemokraternas eventuella kollektiva medverkan på detta festliga evenemang tycks många blanda samman partiernas ställningstaganden med de i befolkningen. Likaså verkar man tro att förändringar i åsikter hos gemene man kan styras uppifrån.

Det är en enkel sak för de politiska partierna att känna av hur vinden blåser i den offentliga debatten och därmed medverka i det som för stunden framstår som populärt. Problematiken ligger i att detta ofta förefaller stå i vägen för det med nödvändighet långsamma arbete som det innebär att påverka människors attityder. Vidare att sådan förändring sker genom sociala rörelser och till följd av att människor diskuterar och samtalar med varandra på en ömsesidig nivå. Det kan på intet sätt förminskas till ett klick på "gilla" i ett så kallat socialt medium. Kultur betyder odling, och för detta krävs både god jordmån och långsiktighet.

Tack och lov styrs människors genuina attityder inte likt en flock får av hur en liten klick människor i den offentliga debatten dikterar. Detta är ett perspektiv från den sociala ingenjören som tror sig kunna påverka en hel befolkning genom en enkel knapptryckning på maskinen. Att alla ska med är otroligt förenklat.

Det är dessutom direkt farligt när politiken styrs av förlitan på social ingenjörskonst, eftersom att människor med andra åsikter isoleras till ytterlighetsgrupperingar istället för att kunna bemötas på ett mer resonligt läge. På detta sätt skapar den politiska korrektheten extremism. Rättsmedvetande är inte samma sak som flockmentalitet, men man kan lätt ersätta det förra med det senare i ett samhälle med konsensusdrömmar.

Naturligtvis ska lagstiftning och andra formella institutioner som är förtryckande och orättvisa bekämpas, men man kan inte tro att politiken ska lägga sig i allt mellanmänskligt. Det mesta i livet bör aldrig dikteras från andra än medborgarna själva. Ett annat scenario är ett skrämmande orwellianskt dylikt.

Det ironiska med en socialt nödvändig så kallad disclaimer: För att slippa det misstänkliggörande som ofta används i ett debattklimat som det ovan beskrivna ska det nämnas att jag har både goda vänner och nära familj som är homosexuella. Jag hyser fobi mot reell homofobi och tar mycket illa upp av genuint förakt mot medmänniskor. Detta inlägg i debatten handlar således inte om att försvara homofobi, men om att problematisera en direkt felaktig analys som riskerar spä på ohyggliga sociala krafter.

Roland Poirier Martinsson bemöter Per Altenberg som led i debatten.

Hendrick Avercamp (1585-1634) Winterlandschap met schaatsers/Winter Landscape with ice Skaters (Rijksmuseum, Amsterdam).

Ledare och söndagsledare

"I den representativa demokratin utgör det en betydande risk att allt för mycket skilja sig från väljarna."

I en välformulerad söndagsledare av Per Gudmundson recenseras Henrik Montgomerys nyutgivna Statsministern. Diskrepansen mellan ämbetet som Sveriges statsminister och den starka ledare som häromdagen hävdades var en fjärdedel av unga svenskars uppfattning om gott styre framstår uppenbar. Frågan är om det är så enkelt.

Gudmundson skriver vidare att ingenting är tillgjort i bilden av Reinfeldt och jag är beredd att hålla med honom. Den samtida politiska verkligheten är nämligen av det slaget och den skillnad som antagligen efterfrågas av dagens unga är inte den om en sabel och kungakrona, men att fasaden ska se proper ut och verksamheten förväntas skötas professionellt. Sålunda en dialektisk örfil på den generation som basunerade ut att det privata är politiskt.

Förvisso har den örfilade generationens "kamp för frigörelse" medfört en del goda ting: Män har också ett känsloliv att utveckla. Kvinnors symptom är inte alltid hysteri. Män har rätt till god tid med sina barn. Homosexualitet är inget att vara generad över. Och så vidare. Men när detta skett dyker nya problem upp, och svaret kommer då inte ur varan socialt teoribygge i form av ytterligare lager genus-sociologi. Den varan gör nämligen ännu mer mellanmänskligt till (välfärds)statens domän, hindrar fria människor att själva förvalta sina liv och ivrar illavarslande föreställningar om medborgare såsom små kuggar i en maskin. Kuggar som är alienerade ansvarsbefriade blir andefattiga, vilket Dick Erixon icke-religiöst satte ord på nyligen.

För att upprätthålla ett civilt samhälle krävs det att medborgarna, inom rimlighetens gränser, är kapabla att rymma sitt eget känsloliv. För att styra ett land krävs det mycket mer. En statsminister ska inte inta offerrollen och låta sitt humör eller privatliv gå ut över andra. Antagandet att den som är deprimerad eller alkoholist har rätt att göra vad som helst platsar inte för någon, allra minst för den som regerar. Något som utåt sett är betydligt svårare idag, när mycket av det privata görs offentligt.

Faran som uppstår är naturligtvis den att i en representativ demokrati ska ledarna representera de som bygger samhället. Om inget framstår tillgjort på grund av att statsministern levt i en värld av enbart politiker och spindoktorer, där allt färre har verklig kontakt med det riktiga arbetslivet och det i vissa kretsar till och med ses som fördelaktigt att aldrig haft insyn i näringslivets premisser, där är representanterna oförmögna till annat än ideologiska tankeschema från skyddad verkstad. I en dylik värld behöver inget vara tillgjort, realpolitiken blir med stor sannolikhet ändå ett utslag av social ingenjörskonst. Det är faran.

Statsminister Fredrik Reinfeldt är ett litet sansat steg på rätt väg. De som styr ska vara en kapabel elit. Men en elit på meriter och med tydligt avgränsad makt i förhållande till familjen och individen. Var fjärde år kan de avsättas. I en demokrati och ett öppet samhälle är resten medborgarnas ansvar och egenmakt.

Det motbjudande dåliga uppförandet

Under ett par lediga timmar av stilla vredesmod tillbringade jag söndagsförmiddagen med att författa artikeln som borde ha skrivits för länge sedan: Svensk brist på fason fjärmar oss från nordisk gemenskap ligger nu ute till publik beskådan.

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

Johan Christian Dahl (1788-1857) Stensætning ved vintertide/Megalith Grave in Winter (Museum der Bildenden Künste, Leipzig).

Carl Gustaf Gilbert Hamilton

av Jan Guillou

Under hösten läste jag till den ämbetsexamen som efter avklarande gjorde det möjligt för mig att svära läkareden. Av denna anledning var det litterära fördjupandet satt på intermission till fördel för mindre krävande men ändock spännande kioskkrimi. Eftersom de starka könsmaktsnormer och osynliga strukturer som präglar vårt samhälle kräver att varje man av svensk börd borde kunna hänvisa till Hamilton-serien för att inte vara the odd man out på fredagsaftonens stillasittande begivenheter bestämde jag mig för att läsa denna av Jan Guillou berömda dekalogi. Ehuru ska det understrykas att följetongen inte faller in under genren kriminalromaner, ty Hamilton är spion.

Guillou och jag är tämligen långt från varandra vad gäller politisk ideologi. Möjligen har vi det surgubbiga gemensamt, samt att vi båda inser att stadsbor är handikappade när det handlar om att klara sig i verkligheten. Men politiskt anser jag att han är fast i djupa teoretiska träsk som jag menar gör politiken världsfrånvänd och som idag fortfarande hänger som ett ok över svensk politik.

Inte desto mindre vurmade jag i en period av mina tonår för eftermälet av Majrevolten 1968 och fördjupade mig i den lek med idéer som Daniel Cohn-Bendit, Cornelius Castoriadis, Simone de Beauvoir, Murray Bookchin, Jean-Paul Sartre hade vidareutvecklat från tidigare anarkistiska och socialistiska teoretiker. Jag läste till och med igenom grundkursen i marxistisk politisk ekonomi i små blåa häften. Främst uppskattade jag dock de gamla utopistiska tänkarna, innan skismen mellan liberalism och socialism, såsom Charles Fourier och Henri de Saint-Simon. Naturligtvis diskuterade jag dessa idéer med begeistring och fick därför inblick i de fickor av primärt ekologiska anarkister och liknande som gömmer sig i fickor och hålrum runtom i staden.

Av denna anledning är den världsbild som döljer sig i Hamiltons bakgrund i Clarté för mig inte helt okänd. Även om jag naturligtvis på intet sätt innehar Guillous expertis, är de konflikter med diverse socialistiska kontrahenter något jag trots allt har lite inblick i. Desto mer komiskt blir det därför i min mening när man hör Guillou debattera politik idag, eftersom att han står fast i orealistiska övertygelser, i alla fall om man vill förvalta välfärd. Men så ska man komma ihåg att han tillhör den aristokrati som utgör en generation uppvuxen i Sverige då ekonomiska spörsmål aldrig behövts ställas, eftersom att västvärlden både ensamt höll i spakarna och hade en industri som betalade allsköns kalas och bakfylla. När hans generation med rätta pratar om curlade unga av idag, vill jag poängtera den vuxengeneration som tillåtit curling och förlitat sig på att en välfärdsstat som vuxit sig ohållbart stor ska ta över. När för mycket förvandlas till problem för välfärdsstaten blir medborgaren inte enbart ekonomisk analfabet, jag skulle också vilja använda den marxistiska termen alienerad om dennes tillvaro. Men detta är naturligtvis inget som uppmärksammas som "forskningsämne" på alla de "genusinstitutioner" vilka återfinns i den uppsjö av "högskolor" som uppförts i var och varannan provins. De som sitter på titlarna där vårdar nämligen just sin bakfylla ypperligt genom att devalvera begreppen akademi och universitet.

Nåja, jag ska inte gå vidare med att förklara varför social ingenjörskonst är en frukt av satan och varför politik som byggs på dylika förenklingar är tramsig. Jag tror faktiskt förövrigt att Guillou i viss mån också hade hållit med mig om detta. Däremot ska jag berätta att från och med Coq Rouge till och med En medborgare höjd över varje misstanke, som jag nyss lade ifrån mig, har jag satt i mig Guillous litterära figurs förehavande med stor tillfredsställelse. Det ges inblick i författarens egna kval, moraliska som politiska, och detta ger berättelserna tyngd. Vidare är det naturligtvis nöjsamt att följa med i de kommentarer till böckernas respektive samtid som ges, och för egen del uppskattar jag givetvis också den datorhistoria som presenteras. Carl Gustaf Gilbert Hamilton är förvisso en närmast titanisk person, men en mycket god och mänsklig sådan om man bortser från den tämligen grava politiska snedvridning han ärvt från sin skapare. Såvida inte den uppmärksamhetsstörning som följer av teknologiska framsteg och så kallade sociala medier hindrar ungdomar från att läsa en dekalogi idag, är Navy SEAL attackdykaren och underrättelseofficeren amiral Hamilton trots allt en god förebild för unga män och i viss mån också för unga kvinnor.

Coq Rouge (1986), Den demokratiske terroristen (1987), I nationens intresse (1988), Fiendens fiende (1989), Den hedervärdige mördaren (1990), Vendetta (1991), Ingen mans land (1992), Den enda segern (1993), I hennes majestäts tjänst (1994), En medborgare höjd över varje misstanke (1995)

Undertecknad som Gubbdata-karikatyr i Commodore 64-format. Pixlad av grafikern Vanja Utne.

Det där med produktionsmedel

Så här till första maj lite idédebatt på Newsmill om den arbetande klassen som betalar välfärdsstaten, samt en förhoppning om en ökad allmän insikt i hur det gemensamma finansieras: De offentliganställdas inkomst borde vara obeskattad nettolön.

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

Johan Thomas Lundbye (1818-1848) Åben egn i det nordlige Sjælland/Open Country in North Zealand (Statens Museum for kunst, Copenhagen).

Thus passes the glory of the world

Having seen it yet another time I can justly conclude that Gran Torino is the best film of the 21st century. Help us lord, when Clint Eastwood is gone.

Contemporary Beautiful

Watch these impressive non-c64 demos!

Many of us are old snorty conservative c64-sceners and have a hard time understanding what all the fuss is about concerning these more modern machines called Amiga, Atari ST, PC, Super Nintendo, Dreamcast, PSP and godknowswhat. Home computers such as VIC20, CBM PET, C128, C16, Plus/4 and perhaps ZX Spectrum seems more like it in our book, more so than those odd nonclassical devices anyway. In any case will this chapter ask the common Commodore 64 scener (although "common" obviously is an almost condescending adjective when used on us) to have a generous mind. As votesheets were handed out at the multiplatform event of Datastorm, the author of this chapter thought it be interesting to see what it is all about. Consider it suggestions of what can be interesting to investigate, when time is plenty enough to let Your c64 wait that is. If this chapter offends You to much, just return to the main menu and try and forget all about it. A special edition of this issue of VN, where this chapter has been removed, is available for those who find it necessary.

The Charts for Demos on Other Platforms but the C64:
01. LifeForce / Andromeda Software Development (PC)
02. Masagin (Nvision 08 Invitation) / Farbrausch & Neuro (PC)
03. Linger in Shadows / Plastic (PlayStation 3)
04. FR-41 "debris." / Farbrausch (PC)
05. Rupture / Andromeda Software Development (PC)
06. Wir Sind Einstein / United Force & Digital Dynamite (PC)
07. The Seeker / Still (PC)
08. Ocean Machine / The Black Lotus (Amiga AGA/Atari Falcon)
09. Stargazer / Andromeda & Orb (PC)
10. Media Error / CNCD & Fairlight & Orange (PC)
11. The Evolution of Vision / Andromeda Software Development (PC)
12. FR-043 "rove" / Farbrausch (PC)
13. Aura for Laura / Soopadoopa (PlayStation 2)
14. Agenda Circling Forth / Fairlight & CNCD (PC)
15. We Come In Peace / Elude (Amiga AGA)
16. Wrath / Matt Current (PC)
17. Route 1066 / UKScene Allstars (PC)

When coming from a c64 demoscene perspective and watch demos made on modern machinery one can sometimes feel bewildered and puzzled. However, the utter beauty of some Andromeda Software Development and Farbrausch productions would astonish just about all of us. LifeForce, Debris, Rupture, Masagin and Linger in Shadows are demos that I would, and will, suggest anyone to observe and contemplate. Anything else I would consider a sincere loss for that person. Seriously, those demos are brilliant.

Slightly modified excerpts from the original article I wrote for the disk magazine VN#55, published March 21st 2011.

Politik utan social ingenjörskonst

I samtalet om Konservatismen på Newsmill publicerar jag idag ett inlägg med titeln Till välfärdsstatens försvar. Mitt primära mål med artikeln är att bena upp problemet som uppstår när politiken ödelägger snarare än uppmuntrar mellanmänsklighet, samtidigt som jag siar om att Moderaterna fortsätter vinna mark genom att försvara en tydligt avgränsad men stark välfärdsstat.

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

Aert van der Neer (1603-1677) Riviergezicht bij maanlicht/River View by Moonlight (Rijksmuseum Amsterdam).

Lycka till Juholt!

Ifall Håkan Juholt innebär mindre av identitetspolitik och dess avarter ifrån den sociala ingenjörskonsten är det något gott både för oppositionen och för Sverige. Men att bedriva förvaltande socialdemokratisk politik idag, i en tillvaro när den närande sektorn inte har fler anställda än på 1950-talet blir svårt. Framför allt när vänsterns jargong länge gått ut på att otröstligt förvänta sig fler uppfyllda önskemål i form av uppgifter för staten, och mindre på att realistiskt analysera hur.

Blir Juholt den som hos (S) lyckas med att vända skutan, vågar att använda uttrycket välfärdsstatens viktiga kärna och faktiskt poängtera att dess uppgifter är begränsade?

Hur hela Sverige ska leva

Efter mitt förslag på reform av den svenska primärvården ger jag mig nu i kast med nästa hjärtefråga.

Ett av de stora utmaningarna som Sverige står inför är att lyckas reformera arbetsmarknaden så att den blir mer dynamisk och inkluderande. Med lägre ingångslöner och uppluckringar i anställningsskyddet skulle mindre företag våga anställa fler och därmed växa. På detta sätt bekämpar man inte enbart det oerhörda exkluderande av unga vuxna och invandrare som dagens arbetsmarknadsmodell medför, man åstadkommer dessutom förutsättningar för att mer realintäkter når välfärdsstaten.

Min poäng i denna reflexion är att man genom en reform av det ovan skisserade slaget till på köpet skulle tillåta landsorten och glesbygden att konkurrera på betydligt rimligare villkor. Den svenska kollektivavtalsmodellen har med sina centrala krav på löneökningar trissat upp lönerna på ett sätt som gör att det inte är stor skillnad på inkomst i de tre stora regionerna och i provinsen. En konsekvens av detta är att det i stora delar av Sverige är stolligt dyrt att köpa torp eller lya, fram tills sista industrin lagt ner och då blir plötsligt en prästgård löjligt billig. Men när det väl har skett är det heller inte aktuellt för den större delen av den förvärvsarbetande befolkningen att bo kvar. Således, eftersom att det finns stora möjligheter att leva billigare utanför städerna borde man genom förändring av arbetsmarknaden i rätt riktning kunna uppnå väsentliga fördelar för företag att etablera och växa här.

I bruksorterna åstadkoms på detta sätt konkurrenskraftiga löner, och med Sveriges välutbildade befolkning borde högt förädlingsvärde understundom kunna frambringas. Framtiden finnes med andra ord icke enkom i tjänstesektorn. Faktisk växt kan skapas.

De globala transporterna förväntas bli dyrare och Kina börjar bli verkstad åt sina egna nyrika. Se så mycket ljusare vi fritänkande borgare kan se det hela, om man bara vågar pilla vid det ofrånkomliga.

Kanhända man skulle tillåta sig lite kvällsmys med Den Kapitalistiska Välfärdsstaten en afton som denna.

Välfärdstat kräver prioritering

Det börjar så smått gå upp för människor att det inte längre är västvärlden som håller i spakarna, precis som vänstern alltid drömt om. Likaså börjar möjligen de strikt libertarianskt hållna att se konsekvenserna för både civila och sociala strukturer i hemlandet när produktionen och därmed skatteinkomsterna till staten flyttat annorstädes. I förra veckans Ugeskrift for Læger formulerade sig professorn i hälsoekonomi Kjeld Møller Pedersen (Syddansk Universitet) i detta avseende synnerligen stringent och sansat:

"Det nye i situationen er, at fremtidens resursemæssige muligheder er langt mere begrænsede, end vi har set i de seneste mange år, og at nye behandlingsmuligheder samtidig synes at komme hurtigere end nogensinde."

Han fortsätter artikeln med att beskriva hur den skattefinansierade hälso- och sjukvården måste sluta anta att resurser kommer såsom manna från himlen och fortsätta med stramare och mer explicit prioritering. För att undvika att populism sätter dagordningen i debatten argumenterar Kjeld Møller Pedersen för att det kan bli aktuellt att snegla mot och lära sig av engelska National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE). Han har många poänger och det är hög tid att börja konkretisera vilka delar av hälso- och sjukvården som är välfärdsstatens uppgifter och vad patienten måste räkna med att själv betala. Detta inte minst när man betänker den senaste SCB-prognosen om den framtida välfärden. Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, skriver:

"I hela Sverige är det i dag fler som inte arbetar än som arbetar, försörjningsbördan är i genomsnitt 2,3."

Jens Magnusson skriver vidare att om 20 år finns det över 200 kommuner med en försörjningsbörda på över 2,5 eller högre, och 12 kommuner som kommer att ha en försörjningsbörda på 3 eller mer. Detta betyder alltså att varje person i arbete ska försörja sig själv och minst två personer till. Det enda som kan få denna kalkyl att någorlunda gå ihop är genom att få fler människor i arbete så att fler delar försörjningsbördan. Visst kan detta handla om att få människor att arbeta upp i en högre ålder, men det handlar också om att få den stora gruppen av unga och inte minst invandrare utan arbete in på arbetsmarknaden. Detta sistnämnda är en truism, men tillåts många gånger att omhändertas av Sverigedemokraternas ofta bristfälliga analys. Av denna anledning är en mer sober debatt nödvändig. Hur som helst, för att det här ska lyckas måste trösklarna in på arbetsmarknaden sänkas radikalt, något som helst skulle ha skett för tjugo år sedan.

Jag är inte i tvivel om att de som nu sitter på makten i Sverige är de minst dåliga i sammanhanget, men fler reformer måste genomföras för att skutan ska komma på rätt köl igen efter årtionden av vanstyre. Det är en bred opinion bland den yngre befolkningen som inser att det inte räcker med ett stålbad för att behålla en grundläggande välfärdsstat i framtiden, det krävs prioritering vilket innebär delvis demontering av det mer permanenta slaget. Om inte så kommer de riktiga fattighusen igen att behöva byggas när vi en gång inte längre är förmögna att arbeta.

Sannolikt är denna förståelse också en starkt bidragande faktor till Socialdemokraternas kris, de framstår nämligen som totalt oförmögna att formulera en realistisk politik som inte är beroende av rikedom att curla befolkningen med. Det krav på individens ansvar som en gång byggde upp välfärd (vari välfärdsstaten enbart är en liten del) hörs inte längre i deras jargong, istället har den ockuperats av ett otal fantasifulla önskemål. Vi är många som inser att detta inte enbart är motsatsen till förvaltande statskonst, det är faktiskt ett våldsförande på välfärdsdebatten.

Men visst är det bittert att utvecklingen av specifika antikroppar att använda som biologiska läkemedel är särdeles kostsam, och också är betydligt dyrare i sin natur eftersom att de är framodlade proteiner och inte kemiskt syntetiserade molekyler. Fan vet att de är effektiva, och att de stora framstegsmöjligheterna är spännande nära.

The art of cheap travelling

I grew up wanting to travel, though my family hardly ever did. I remember the excitement I felt as a young teenager on my first trip abroad, i.e. outside Sweden and Denmark, when the coastline of Rügen appeared on the ferry trip from Trelleborg to Sassnitz in Mecklenburg-Vorpommern. I often read a about other countries and landscapes within Sweden, but nothing of it seemed to satisfy my need for adventures. A need which I nurtured good.


When I was around fifteen-sixteen I stumbled across an obscure advert in a fanzine of sorts for the "Interrailer/Hitchhikers/Bum/Tramp Guide to the Galaxy". As I have lost track of it at the moment I cannot record its correct title. In any way did it consist of xeroxed pages of addresses all over, where one could sleep for free or almost for free: the well known book store in the 5th Arrondissement of Paris, ultra cheap hostels, private homes or artist collectives where the sofa was offered as a crashpad for travellers, squats, advices on which parts of beaches that are safe. You name it. I guess it was the fanzine version of how the Coachsurfing forum works these days, as this was the time of phone numbers and snail-mail addresses.

I always had that guide in my backpack when bumming around. Even if I did not use it all that much it always came with a "backup plan", or at least I hoped so. That is the way when travelling on an extremely low budget, you are thrown out there and in the end you will have to find a way to spend the night. As much of my bumming around came with an interrail ticket in my pocket, I often ended up getting on the night train to wake up to a new city the next morning. Needless to say, I often made new friends and have slept on many a living room sofa for a day or two. Some of these people are friends to this day.

When I flew into Canada for my first time in North America I had only 4000 SEK (circa 600 USD) on my pocket, but an address where I could sleep a few weeks and a vague idea of how to get around, partly using the dead cheap pre-ordered Greyhound bus tickets I had purchased. On that trip, in Canada and the US, I ended up WWOOFing (willing workers on organic farms) a month, hitch-hike Vancouver Island, see six Canadian Provinces and a whole lot of American States. I crossed the continent twice, and I did not take off until I flew back to Sweden.


A close friend of mine whom today has a company selling used machine tools started out hitch-hiking his way through South America. With him he carried a prospectus of a machine he had purchased from a discontinued factory in Sweden. When he sold it he had made a profit and had funds to buy more machines. Today his company has a number of employees and does not only engender tax revenues to the welfare state.

Neither such entrepreneurship nor cheap travelling is possible if the expectations and demands of a person are set too high. It is about daring and learning to rely on yourself, about initiative and enterprise. Nothing ventured, nothing gained. These days however, I am a family father and with it comes a completely different type of responsibility. When I travel today my requirements are obviously higher, but the sense of security I carry with me in my two shoes follows me all over the planet.


Tomorrow I will fly into Portugal for a week of road-tripping. For the first night I have a room waiting for me in the Pensão Londres.