av Theodore Dalrymple
Denna bok, liksom många andra av Theodore Dalrymple, är inget enhetligt manifest med ett stort abstraktionsbygge. Den består av kortare essäer och kolumner med kommentarer till samtiden.
Livet på samhällets botten kan därför ses som en skrift som tar avstånd från stora ideologier och Dalrymple sällar sig av denna grund till de som försöker skala bort de skygglappar som dylika världsuppfattningar skapar. Det betyder inte att boken inte beskriver ett system av idéer eller följer en röd tråd, men den förutsätter att läsaren inte behöver få en förenklad lärosats skriven på näsan för att se det sunda i författarens argumentation. Likaledes är boken inte skriven från från en teoretisk horisont där man kan föreställa sig allt mellan himmel och jord, och där man kan önska sig till naiva världsbilder genom att bortse från hur människor faktiskt beter sig.
Theodore Dalrymple blundar inte för möjligheten att han skriver från ett icke-representativt perspektiv, han har trots allt arbetat som läkare i fängelser och i socialt utsatta stadsdelar, men han har härifrån samlat på sig åtskilliga erfarenheter. Det problematiska är emellertid att många andra intellektuella som bemöter Dalrymples studier gör det just med argumentet att han har en skev världsbild och har bittra glasögon till följd av den lärdom han har dragit ifrån det engelska trasproletariatet. Argumentet om att det som Dalrymple beskriver är ett uttryck för nymoraliserande är ett bekvämt blånekande av dessa människoödens existens, eller i alla fall ett kraftigt förminskande av dess omfattning i demografin. Det bygger dessutom på dessa intellektuellas icke-representativa perspektiv, ofta välbesuttet och med en hög nivå av bildning. Med andra ord en helt annan värld än den på samhällets skuggsida, vilken Dalrymple har omfattande inblick i.
Den underklass som Theodore Dalrymple beskriver är inte fattig på ett sätt som innebär att de saknar tak över huvudet eller mat för dagen. Tvärtom har de det ganska gott ställt materiellt, och det har under lång tid avsatts allt mer offentliga resurser för att motarbeta "de ökade klassklyftorna", vilket i sin tur har skapat incitament att slippa ta ansvar för sin egen tillvaro. Nu beskriver Dalrymple erfarenheter från England, men flera av berättelserna kan extrapoleras till svenska förhållanden. En skola bränns ner i Rinkeby eller ett hundratal bilar brinner i Rosengård och från politiskt och intellektuellt håll råder det plötsligt närmast total enighet om att det är brist på ekonomiska resurser som har förorsakat detta. Föga märkligt är att det under sådana förhållanden, i breda folklag, existerar en desillusionerad världsbild eftersom det väldigt sällan är någon som i offentligt ljus poängterar att det är i brist på moralisk uppfostran som orsaken till skadegörelsen finns att hämta. En kriminologisk vänsteruppfattning om att det alltid är någon annans fel (förslagsvis "de rikas" eller "högerpolitikernas") blir allmängods och för vissa arma själar blir detta snarast en uppmaning till att bli heltidskriminell:
"Den som äger något ipso facto har råd att förlora det, medan den som inte äger det ipso facto har rätt att ta det. Brott är inget annat än en form av skatteomfördelning underifrån."De fall som skildras i
Livet på samhällets botten redogör inte för den stereotypiserade bilden av någon som begår ett par enstaka fel och därför lever i misär resten av livet, sonandes sin ungdoms brott. Det handlar om vuxna människor som konstant vägrar att ta ansvar för sitt eget liv och Dalrymple beskriver med all önskvärd noggrannhet hur detta steg för steg direkt eller indirekt uppmuntrats av engelska lagar om socialt skydd skapade för att främja "fattigdomsbekämpning". Theodore Dalrymple skriver om bristen på reflektion över sin tillvaro när man väljer den våldsdömde knarkaren som far till far sitt fjärde barn, efter tre barn med tre olika män som alla misshandlat en. Det handlar om människor som fått chans efter chans men aktivt valt att leva i en serie sammanhangslösa ögonblick, snarare än att skapa en sammanhängande berättelse av sitt liv och därför förnekat sig själv livsvisdom. I en kultur där allt är lika bra och ingen får fördöma någon annans val behöver man inte se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns inte längre några mellanmänskliga normer som uppmanar människorna på samhällets botten att välja att leva på ett sätt de borde. Dalrymple skriver att det inte är ovanligt att dessa människor på en eller annan tidspunkt kommer till honom med en önskan om att få diagnosen depression, men han tillbakavisar oftast detta. De är nämligen inte deprimerade utan olyckliga, och de är olyckliga därför att de lever ett liv som gör det omöjligt att vara lycklig.
I denna självvalda misär är det värsta man kan göra att underlåta att påpeka individens ansvar, både praktiskt och moraliskt. Det sätter nämligen käppar i hjulen för dessa människor att faktiskt lära sig av sina misstag och ta sig ur det armod de befinner sig i. Å andra sidan kan man med enkelhet förstå de psykologiska mekanismer som gör att det framstår närmast moraliskt förkastligt att klandra den som fördärvat sitt liv och lever i elände. Då ter sig en ideologi om "fattiga", "klassklyftor" och "speciell definition av orättvisa" genast betydligt mer angenäm, den visar nämligen att det är någon annan som har gjort fel och som kan skuldbeläggas. Den dygdlösa människan på samhällets botten är plötsligt definierad som ett fattigt offer och i och med detta har man hastigt slagit undan potentialen för individen att förbättra sin situation genom att ta tag i sitt liv och utveckla inre styrka. Theodore Dalrymple menar att det i England idag är betydligt svårare att resa sig ur misär än det var då hans mor kom till landet som utblottad judisk flykting från Naziregimen under andra världskriget. De största skillnaderna nu från då ligger i att det idag finns en stark välfärdsstat med en uppsjö av välmenande lagar som är satta till att förhindra fattigdom och att det idag råder en kultur som förnekar att det finns bra och dåliga val, ett tyranni under bristen på fördömande.
Men på vilket sätt är då detta relevant för oss? De som läser denna text befinner sig nämligen inte i det fördärv som Theodore Dalrymple beskriver. Om man bortser från det moraliskt förkastliga i en kultur av förfall reses där i boken ett varnande finger för att den trasproletära ansvarsbefriade tolkningen av tillvaron populariseras och återfinns därför allt högre upp i samhällshierarkierna. En kvasiintellektuell övertygelse om att våld och kriminalitet är naturliga inslag i tillvaron och som är följder av mänskliga instinkter accepteras, snarare än att kultivera en förståelse för att dessa måste fördömas för att inte multiplicera sig självt. Civilsamhället resignerar. Detta innebär en ödeläggelse av de mellanmänskliga förutsättningarna för vårt samfund, alltså också för dig och mig.
Dalrymple skriver så att det sticker i ögonen både på många av de som kallar sig vänster och de som kallar sig liberaler. Dessvärre kommer detta antagligen att utgöra hinder för dessa att ta hans budskap till sig. Istället kommer man att hålla sig till sina trygga tvångstankar, välbeprövade i sin förmåga att kvarhålla människor i elände: Ideologin om en totalt egalitär omfördelning av rikedomar och/eller absolut frihet från nödvändiga samhälleliga normer framför allt! Men för oss andra är
Livet på samhällets botten inte bara en lärorik och underhållande bok, utan också humoristisk och mänskligt varm. För den som faktiskt ivrar för fattigas möjligheter är den konservative Theodore Dalrymple en betydligt bättre förkämpe än vilken nutida vänsterdebattör som helst.
