Carl Michael Bellman - Fjäriln Vingad

Elina Järventaus Johansson sjunger Fredmans sång N:o 64.

Vänstern drabbad av alienation

Detta är en replik på västerbottniske Mats Lindbergs inlägg den 7 juli, då han kommenterade mitt samtal till Ring P1 från den 30 juni.

Mats gjorde mig, genom sitt exempel med att även privata skolor finansieras genom skattsedeln, uppmärksam på att jag uttryckt mig oklart då jag använde begreppen offentlig och privat sektor. För att göra tydligt vad jag menar försöker jag i politiska samtal att använda termen "icke-offentligt finansierad" snarare än termen "privat". Skola, barnomsorg, äldrevård, och så vidare är i Sverige alla exempel på offentligt finansierade verksamheter, detta oavsett om de drivs i så kallad privat eller offentlig regi.

För att förtydliga min poäng så menade jag alltså att det är skatteintäkter från anställda inom icke-offentligt finansierad verksamhet som ger realintäkter till välfärdsstaten. Jag själv, som offentligt anställd, betalar enbart tillbaka en del via min skattesedel och bidrar av denna anledning inte med några realintäkter. Det är med denna förståelse som det blir ett aningen tomt argument från oppositionen i valdebatten att hävda att skattesänkningar ger mindre pengar till välfärden. Man skulle kunna hävda, med översta skjortknapparna uppknäppta, att vänstern drabbats av det Marx kallade alienation i sin oförståelse över vad som är utgifter och inkomster till välfärdsstaten.

Slutligen så vill jag påpeka att termerna "närande" och "tärande" om respektive privat och offentlig sektor som Mats Lindberg använde sig av inte är epitet jag själv använde. Eftersom jag är offentligt anställd inom vården och för tillfället är pappaledig är jag med andra ord en stark försvarare av välfärdsstatens frukter. Just därför är det bittert att se hur de som skriker mest efter välfärd i den svenska politiken är de som minst förstår hur saker och ting hänger samman.

Uppdatering: Små förändringar är gjorda i texten 140710 efter att jag blivit kontaktad av Mats Lindberg och denne kommit med rimliga påpekanden.

Klimatdebatten ett miljöhot?

av Tobias Holdstock och Roland Poirier Martinsson, rapporten finns att ladda ner här.

De sista åren har jag, som sedan barnsben varit miljöinsatt och värnat en långsiktigt genomtänkt hantering av våra omgivningar, förbittrats över hur klimatfrågan kommit att ockupera det mesta av offentlig debatt kring miljöproblemen. Plötsligt har frågorna kring miljögifter, biotoper nödvändiga för biologisk mångfald, luftens och vattnets kvalitet, bärduktigt jord- och havsbruk, utrotandet av stora däggdjur, övergödningen, välfungerande sophantering så att onedbrytbart plastavfall inte ackumuleras i haven, och så vidare, överskuggats av det för sensationslysten media välanpassade klimathotet. I politiska samtal möts påpekande av detta ofta med hävdandet att klimathotet är livsavgörande här och nu, alltså av en alarmistisk inställning som gör att alla andra frågor ter sig irrelevanta. Därför var det intressant att läsa andra som också sett detta smått ironiska öde och författat en granskande rapport om ämnet. Den är från förra året, men jag ramlade över den för några veckor sedan. Att den mediala rapporteringen kommit att helt domineras av den upphetsade stämning som ovan nämnda alarmism skapar är att förvänta, det är naturligtvis en enkel ko att mjölka, men att Naturvårdsverket skulle anpassa sin egen rapportering om miljömålen efter tendentiösa trender är enbart sorgligt.

I kölvattnet av ovan nämnda funderingar kan man stilla undra om det som skett inte har att göra med att miljödebatten drabbats av en sjukdom som kallas fördummande urbanisering. Som konsekvens av detta har den därför blivit ett teoretiskt låtsasbygge. När Riksdagen kan nå konklusioner om rammål för att ca 7000 vindkraftverk ska slås upp överallt i Sveriges natur, för att på runda tjugo år (enligt tillverkarnas egna utsagor) förvandlas till skrot och då förhoppningsvis plockas ner igen, kan man som förnuftsivrare ställa frågan om det på något sätt är ett projekt som någon faktiskt övervägt med sans. Hållbarhet är antagligen inte ett miljömål när politik är en produkt präglat av dagsländejargong.