The Paradox of Freedom - Toleransparadoxen

In times like these it is important to pay attention to Sir Karl Popper on The Paradox of Freedom in The Open Society and Its Enemies from 1945:

"If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them."

"We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant."

I dessa tider är det angeläget att skänka uppmärksamhet till Sir Karl Poppers ord om Toleransparadoxen i Det öppna samhället och dess fiender från 1945:

"Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem."

"De toleranta måste därför vara redo att vara intoleranta."

Laakso fejar hos en alienerad vänster

Det är ytterst befriande att läsa Erik Laaksos utspel om testuggande socialister på Newsmill idag:

"En politik för full sysselsättning har stöd hos en majoritet av befolkningen men en arbetslöshetsförsäkring som kan användas utan bortre gräns har det inte. Det är ytterst tvivelaktigt att någon av våra föregångare som samlade in arbetslöshetspremien till de första kassorna skulle kunna föreställa sig möjligheten att leva på kassan utan en bortre gräns."

Med passus som detta framstår Laakso med denna artikel som något så ovanligt i den samtida svenska politiska debatten, som en Socialdemokrat vilken vågar beskriva vänsterns moraliska ras. I en tillvaro där en otalig mängd spörsmål blivit förvandlade till något som behöver utredas och kan kräva sin egen myndighet är det tillfredsställande att sent omsider se en nutida (S)-märkt debattör som inser att detta måste konkurrera med skolan, sjukvården, barnomsorgen, äldrevården, psykvården, och så vidare:

"Att tro att vi godtyckligt kan styra och ställa med andras pengar och egendomar strider emot vår egen idé om egenmakt och skydd för våra rättigheter."

Det är därför Moderaterna idag är Sveriges största parti. De försvarar välfärdsstatens kärna med en verklighetsförankrad beskrivning, deras ideologi hävdar inte "fåniga regleringar för årliga jämställdhetsplaner ända ned till ensamföretag". Dagens vänsterblock har blandat ihop politik med välfärdsstat och detta devalverar begreppen. Tillräckligt många svenskar inser att en hållbar ekonomisk kalkyl är angeläget, just därför att den välfärd som byggts upp på smärtfulla erfarenheter inte är ointressant.

Samtidigt, när tider är svåra och den globala spelplanen är en annan behövs det åter ett mellanmänskligt kitt som både ger och tar. Det är denna fogmassa som en gång utgjorde grunden till varför välfärdsstaten byggdes upp, och av precis den anledningen är det föga troligt att någon som röstade på Socialdemokraterna för femtio år sedan skulle känna sig bekväm med att rösta på samma parti idag. Det är med belåtenhet, jag har efterlyst det, som jag ser Laakso försöka att vända en Atlantångare.

Nordic Cross Whisky Corner

The Pictish lands where Vikings travelled now produce the finest of Single Malts. The people of the far north Thule fellowships are henceforth represented in my Usquebaugh Cache: Iceland. Faroe Islands. Shetland Islands. Orkney Islands. Norway. Denmark. Bornholm. Skåneland. Sweden. Åland Islands. Finland.

Other leagues in alliance, whether far remote provinces or with coast in the Baltic, North and Norwegian Seas, will have to await their representation until the whisky room is a bigger one. When I buy my countryside house that is.

Sent ska syndaren vakna

Med en tredagars ämbetsexamen i OSCE-form i antågande borde det råda stiltje här. Men för dem som känner mig allt för väl kräver även förberedelserna inför svärandet av grekiska eder andrum. Då är det härligt att kunna ta del av begivenheterna på andra sidan Øresund.

Som en del säkert minns från sommarens eskapader saknades det substans i vänsterblockets ekonomiska analys. Många med mig efterlyste mindre tomma argument och mer realistiska hållningar, men flummerierna staplades på ände och de rödgröna blev därför sin egen gravgrävare. Så sent som några veckor efter valet minns jag att Thomas Östros varnade för en diskussion om vad som är intäkter och utgifter under förespeglingen att detta skapar ett dåligt politiskt klimat. Man behöver inte använda just termerna närande och tärande, men ett ansvarstagande för framtida offentligt finansierad välfärd som blundar för det mest elementära är inget annat än sagor för vuxna.

Därför är det nu socker för skämtlynnet att se Östros faktiskt överväga en verklighetssinnad ekonomisk politik. Fröjden blir ännu större när man minns vad Anders Borg sagt:

"I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat, men däremot i uppfattningar om hur saker hänger ihop och vad som bör göras."

Den största förtvivlans munterhet måste dock återfinnas hos dem med sinnesnärvaro som fortfarande identifierar sig med dagens svenska vänsterblock, och då syftar jag på reaktionerna mot Östros från eget led. Det kan kallas att aktivt vägra sig en mer nykter attityd. (S) förutsättningar för att kunna förvalta en välfärdsstat i en verklighet som är helt annorlunda än bortskämda årtionden av aldrig tidigare skådat ekonomiskt uppsving är stadigt tynande. För att citera Petter Kloke i ett dystert auditorium häromveckan. Kontexten är en föreläsning om nya mediciner inom hematologin som kostar många hundra tusen till flera miljoner per patient och år. Då jag viskar något om behovet av politik som inte önskar hur dyr vård ska betalas, utan istället ger möjlighet för den betalande (icke-offentliga/privata) sektorn att växa för att åstadkomma just detta svarar han:

"Vänsterdrömmen har nog alltid varit en fantasi."

När stämningen ändå är på topp tillåter jag mig att publicera en riktig glädjespridare. Vykortet följde med notan till en lunch på nämnda ställe i San Francisco för snart två år sedan då jag var där med min fru. Nu återfinns det inramat ovanför mitt skrivbord.

On The Edge

- The Spectacular Rise and Fall of Commodore
by Brian Bagnall

We are all told that it is the winning side that dictates how history is written. Such is the starting point where the author of On The Edge begins when narrating the history of personal computers. Brian Bagnall's thesis is not controversial in itself, but when claiming that it is mostly due to Commodore that computers became part of everyday life, his statement may be. He argues that Commodore's drive of inexpensive computers for the masses broke a new market. Its large counterparts IBM on one side pushed business computers and the other being Apple had a slow start and only rose with their stylish and dearer computers after the market for the consumer microcomputer industry was in place. From being something located in universities and the garages of the très nerdy, personal computers are now a commodity present in most homes. Mr Bagnall has conducted plenty of research, partly through interviewing heaps of Commodore insiders. With his attempt of proving his thesis he is not only telling the story of the ventures behind the PET-, the Commodore- and the Amiga-machines - but he is also describing a completely different age. It is easy to become blind to how much our contemporary society is one occurring in the aftermath a computer revolution.

It was the period in time prior to Tron and WarGames and designing the surface of a microprocessor was literally macroscopic artistry. Transistors were in their thousands and not millions and the semiconductor design and fabrication company MOS Technology had their financier Irving Gould; their A-type personality juggernaut Jack Tramiel and their god of technology Chuck Peddle - the three important ingredients needed for a hi-tech company of that era to succeed. Mr Peddle had earlier worked for Motorola with developing their 68000 processor. He now, together with Bill Mensch, became the father of the renowned 6502 processor. It was developed in 1976 and was used in products like the Nintendo Entertainment System, the Apple I and II, the 8-bit computers from Atari, the Commodore PET, VIC-20 and so on. Even the robot in Futurama, Bender, has the 6502 microprocessor as brain. The 6510 processor which has its home in the most sold computer of all time according to Guinness Book of World Records, the Commodore 64, is a slightly modified form of the 6502. It is easy to belittle the legacy. Brian Bagnall's description of how the craftsmanlike design and production of chips at MOS took place is one of breathtaking engineering creativity, and it is indeed an enjoyable read.

On The Edge tells of how Commodore cheaply acquired an incredible unending license for Basic from a company named Micro-Soft, run by a young Bill Gates. It contains the story of how Commodore negotiated with Steve Jobs and Steve Wozniak on purchasing Apple and plays with the thought of how different the world would have been today if the transaction had gone through. In 1977 Star Wars appeared in the cinemas and the public was primed for the PET 2001-machines trickling out of the small Commodore factory. In April 1978 the first machines arrived on British soil and became an immediate success. Douglas Adams writes about his first encounter of it in Salmon of Doubt. In 1980 the VIC-20 was announced and it became the first computer to sell one million units. The triumph can partly be explained by the VIC-20 primarily being sold in retail, such as K-Mart, rather than from authorised dealers and thus competed with the game console market. William Shatner of Star Trek became its spokesman in television advertisements asking "Why just buy a video game?". Jack Tramiel gave his engineers one month to create a production model of the VIC-20 and working under such a tight schedule was more of a rule than exception at Commodore. Bill Seiler, Bob Russell, Robert Yannes, Al Charpentier, Charles Winterble, John Feagans and others toiled hard under codename Vixen.

Having had a liaison with the Model T of computers, the Commodore 64, for some twenty years I obviously looked forward to reading about its birth. The VIC-20 had been a gold mine for Commodore and for this reason it served as a stepping stone for the beauty to come. While Al Charpentier worked on the VIC-II graphic video chip, Robert Yannes designed the architecture for a new sound chip. It was a dream he had nurtured for quite some time infatuated by the up and coming sounds of electronic music. Mr Yannes had since high school built analogue synthesizers and initially planned to support an astonishing 32 voices on the SID-chip. The little miniature synthesizer was dubbed one of the top-20 most important chips by Byte magazine in 1995, and the sounds of the C64 are epic for generations of nerds. As with the VIC-20 the creation of the Commodore 64 was rushed and many hasty solutions characterized its final design. The machine had to get out in time. The tale of how Bob Russell's high-speed lines for a new mark of disk drives were mistakenly removed from the schematics is just one out of many. A consequence of the deletion of a few metal circuit traces has caused millions of wasted hours for C64 owners. However, it is when Mr Bagnall writes about the designing of the Commodore 128 which was to be backward compatible with the C64 that it becomes truly apparent. Achieving such compatibility was a mission as all the glitches in the Commodore 64 had to be reproduced in order to make the software and peripherals work. Programs were dependent on bugs and the monumental software library for the Commodore 64 was part of its success story and a reason why so many millions of computers were sold. The C64 designers were not hardware engineers, but chip designers. They did not know some of the fundamental rules, and it is thanks to such mistakes that the old breadbox is what so many have come to appreciate to this day.

Brian Bagnall continues the book by writing about the successful Commodore Amiga computers and the shaky governing of the company which ultimately lead to its demise and death in 1994. On The Edge gives an insight not only of this particular enterprise, but of how such a world works. The saga is written in a language for everyone interested and Mr Bagnall presents necessary evidence for his case, I am however partial and hence unable to play judge. Nevertheless is it sound to say that the rise and decline of Commodore is a story that should be told, and the myth of it will continue to flourish. The C64 scene of today which is continuous since the mid 1980s, as opposed to other contemporary computer scenes, is part of this context.

This article was originally published in the c64 disk magazine VN#53.

»Praktiserende læge« bättre än vårdcentral

I Läkartidningen skriver jag under titeln Egen »praktiserende læge« bättre än anonym vårdcentral (som pdf, artikeln finns även i html med kommentering här) att kontinuitet och koordinerande funktion är hörnstenar i en välfungerande primärvård. Jag beskriver varför det inte fungerar optimalt i Sverige och hur det kan förbättras genom att knyta patienterna till sina läkare samt genom att få svenska primärvårdsläkarna att axla ansvaret för sina kliniker/läkarhus.

För er som letar efter MSc-uppsatsen som nämns i artikeln finns den tillgänglig här.

Val till Sveriges riksdag

Delar av välfärdsstaten är väldigt bra uppfinningar utan vilka risken ökar för flera moraliskt förkastliga situationer. Men för att säkra välfärd också i framtiden behövs det inte fler orealistiska skrik på mer, det behövs hållbara ekonomiska kalkyler. Fokus måste ligga på välfärdsstatens kärna och strävan efter att göra myndigheter kugge i alla mellanmänskliga aktiviteter måste brytas. Det krävs en verklighetssinnad politik som förstår att i grunden bestäms utgiftssidans storlek av realintäkternas omfattning, och statens realintäkter kommer naturligtvis från den icke-offentligt finansierade sektorn.

Inget av alternativen i höstens val är felfritt, men så fungerar demokratin. Däremot framstår det med all tydlighet att den utstakade vägen från den Borgerliga Alliansen har större förankring i en politik som kan förvalta Sveriges välfärd också in i framtiden.

Idag röstade jag på det svenska konsulatet i Odense.

Livet på samhällets botten

av Theodore Dalrymple

Denna bok, liksom många andra av Theodore Dalrymple, är inget enhetligt manifest med ett stort abstraktionsbygge. Den består av kortare essäer och kolumner med kommentarer till samtiden. Livet på samhällets botten kan därför ses som en skrift som tar avstånd från stora ideologier och Dalrymple sällar sig av denna grund till de som försöker skala bort de skygglappar som dylika världsuppfattningar skapar. Det betyder inte att boken inte beskriver ett system av idéer eller följer en röd tråd, men den förutsätter att läsaren inte behöver få en förenklad lärosats skriven på näsan för att se det sunda i författarens argumentation. Likaledes är boken inte skriven från från en teoretisk horisont där man kan föreställa sig allt mellan himmel och jord, och där man kan önska sig till naiva världsbilder genom att bortse från hur människor faktiskt beter sig.

Theodore Dalrymple blundar inte för möjligheten att han skriver från ett icke-representativt perspektiv, han har trots allt arbetat som läkare i fängelser och i socialt utsatta stadsdelar, men han har härifrån samlat på sig åtskilliga erfarenheter. Det problematiska är emellertid att många andra intellektuella som bemöter Dalrymples studier gör det just med argumentet att han har en skev världsbild och har bittra glasögon till följd av den lärdom han har dragit ifrån det engelska trasproletariatet. Argumentet om att det som Dalrymple beskriver är ett uttryck för nymoraliserande är ett bekvämt blånekande av dessa människoödens existens, eller i alla fall ett kraftigt förminskande av dess omfattning i demografin. Det bygger dessutom på dessa intellektuellas icke-representativa perspektiv, ofta välbesuttet och med en hög nivå av bildning. Med andra ord en helt annan värld än den på samhällets skuggsida, vilken Dalrymple har omfattande inblick i.

Den underklass som Theodore Dalrymple beskriver är inte fattig på ett sätt som innebär att de saknar tak över huvudet eller mat för dagen. Tvärtom har de det ganska gott ställt materiellt, och det har under lång tid avsatts allt mer offentliga resurser för att motarbeta "de ökade klassklyftorna", vilket i sin tur har skapat incitament att slippa ta ansvar för sin egen tillvaro. Nu beskriver Dalrymple erfarenheter från England, men flera av berättelserna kan extrapoleras till svenska förhållanden. En skola bränns ner i Rinkeby eller ett hundratal bilar brinner i Rosengård och från politiskt och intellektuellt håll råder det plötsligt närmast total enighet om att det är brist på ekonomiska resurser som har förorsakat detta. Föga märkligt är att det under sådana förhållanden, i breda folklag, existerar en desillusionerad världsbild eftersom det väldigt sällan är någon som i offentligt ljus poängterar att det är i brist på moralisk uppfostran som orsaken till skadegörelsen finns att hämta. En kriminologisk vänsteruppfattning om att det alltid är någon annans fel (förslagsvis "de rikas" eller "högerpolitikernas") blir allmängods och för vissa arma själar blir detta snarast en uppmaning till att bli heltidskriminell: "Den som äger något ipso facto har råd att förlora det, medan den som inte äger det ipso facto har rätt att ta det. Brott är inget annat än en form av skatteomfördelning underifrån."

De fall som skildras i Livet på samhällets botten redogör inte för den stereotypiserade bilden av någon som begår ett par enstaka fel och därför lever i misär resten av livet, sonandes sin ungdoms brott. Det handlar om vuxna människor som konstant vägrar att ta ansvar för sitt eget liv och Dalrymple beskriver med all önskvärd noggrannhet hur detta steg för steg direkt eller indirekt uppmuntrats av engelska lagar om socialt skydd skapade för att främja "fattigdomsbekämpning". Theodore Dalrymple skriver om bristen på reflektion över sin tillvaro när man väljer den våldsdömde knarkaren som far till far sitt fjärde barn, efter tre barn med tre olika män som alla misshandlat en. Det handlar om människor som fått chans efter chans men aktivt valt att leva i en serie sammanhangslösa ögonblick, snarare än att skapa en sammanhängande berättelse av sitt liv och därför förnekat sig själv livsvisdom. I en kultur där allt är lika bra och ingen får fördöma någon annans val behöver man inte se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns inte längre några mellanmänskliga normer som uppmanar människorna på samhällets botten att välja att leva på ett sätt de borde. Dalrymple skriver att det inte är ovanligt att dessa människor på en eller annan tidspunkt kommer till honom med en önskan om att få diagnosen depression, men han tillbakavisar oftast detta. De är nämligen inte deprimerade utan olyckliga, och de är olyckliga därför att de lever ett liv som gör det omöjligt att vara lycklig.

I denna självvalda misär är det värsta man kan göra att underlåta att påpeka individens ansvar, både praktiskt och moraliskt. Det sätter nämligen käppar i hjulen för dessa människor att faktiskt lära sig av sina misstag och ta sig ur det armod de befinner sig i. Å andra sidan kan man med enkelhet förstå de psykologiska mekanismer som gör att det framstår närmast moraliskt förkastligt att klandra den som fördärvat sitt liv och lever i elände. Då ter sig en ideologi om "fattiga", "klassklyftor" och "speciell definition av orättvisa" genast betydligt mer angenäm, den visar nämligen att det är någon annan som har gjort fel och som kan skuldbeläggas. Den dygdlösa människan på samhällets botten är plötsligt definierad som ett fattigt offer och i och med detta har man hastigt slagit undan potentialen för individen att förbättra sin situation genom att ta tag i sitt liv och utveckla inre styrka. Theodore Dalrymple menar att det i England idag är betydligt svårare att resa sig ur misär än det var då hans mor kom till landet som utblottad judisk flykting från Naziregimen under andra världskriget. De största skillnaderna nu från då ligger i att det idag finns en stark välfärdsstat med en uppsjö av välmenande lagar som är satta till att förhindra fattigdom och att det idag råder en kultur som förnekar att det finns bra och dåliga val, ett tyranni under bristen på fördömande.

Men på vilket sätt är då detta relevant för oss? De som läser denna text befinner sig nämligen inte i det fördärv som Theodore Dalrymple beskriver. Om man bortser från det moraliskt förkastliga i en kultur av förfall reses där i boken ett varnande finger för att den trasproletära ansvarsbefriade tolkningen av tillvaron populariseras och återfinns därför allt högre upp i samhällshierarkierna. En kvasiintellektuell övertygelse om att våld och kriminalitet är naturliga inslag i tillvaron och som är följder av mänskliga instinkter accepteras, snarare än att kultivera en förståelse för att dessa måste fördömas för att inte multiplicera sig självt. Civilsamhället resignerar. Detta innebär en ödeläggelse av de mellanmänskliga förutsättningarna för vårt samfund, alltså också för dig och mig.

Dalrymple skriver så att det sticker i ögonen både på många av de som kallar sig vänster och de som kallar sig liberaler. Dessvärre kommer detta antagligen att utgöra hinder för dessa att ta hans budskap till sig. Istället kommer man att hålla sig till sina trygga tvångstankar, välbeprövade i sin förmåga att kvarhålla människor i elände: Ideologin om en totalt egalitär omfördelning av rikedomar och/eller absolut frihet från nödvändiga samhälleliga normer framför allt! Men för oss andra är Livet på samhällets botten inte bara en lärorik och underhållande bok, utan också humoristisk och mänskligt varm. För den som faktiskt ivrar för fattigas möjligheter är den konservative Theodore Dalrymple en betydligt bättre förkämpe än vilken nutida vänsterdebattör som helst.

Kontinuitet, tillgänglighet och koordination

På Newsmill publicerar jag idag en debattartikel om bristen på kontinuitet, tillgänglighet och koordinerande funktion i den svenska primärvården. Den har den attraktiva titeln Många av vårdens problem finns i den svenska primärvårdens organisationsform och tar naturligtvis utgångspunkt i MSc-uppsatsen. Finns det politisk vilja att göra en Norge i Sverige?

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

Carl Michael Bellman - Fjäriln Vingad

Elina Järventaus Johansson sjunger Fredmans sång N:o 64.

Vänstern drabbad av alienation

Detta är en replik på västerbottniske Mats Lindbergs inlägg den 7 juli, då han kommenterade mitt samtal till Ring P1 från den 30 juni.

Mats gjorde mig, genom sitt exempel med att även privata skolor finansieras genom skattsedeln, uppmärksam på att jag uttryckt mig oklart då jag använde begreppen offentlig och privat sektor. För att göra tydligt vad jag menar försöker jag i politiska samtal att använda termen "icke-offentligt finansierad" snarare än termen "privat". Skola, barnomsorg, äldrevård, och så vidare är i Sverige alla exempel på offentligt finansierade verksamheter, detta oavsett om de drivs i så kallad privat eller offentlig regi.

För att förtydliga min poäng så menade jag alltså att det är skatteintäkter från anställda inom icke-offentligt finansierad verksamhet som ger realintäkter till välfärdsstaten. Jag själv, som offentligt anställd, betalar enbart tillbaka en del via min skattesedel och bidrar av denna anledning inte med några realintäkter. Det är med denna förståelse som det blir ett aningen tomt argument från oppositionen i valdebatten att hävda att skattesänkningar ger mindre pengar till välfärden. Man skulle kunna hävda, med översta skjortknapparna uppknäppta, att vänstern drabbats av det Marx kallade alienation i sin oförståelse över vad som är utgifter och inkomster till välfärdsstaten.

Slutligen så vill jag påpeka att termerna "närande" och "tärande" om respektive privat och offentlig sektor som Mats Lindberg använde sig av inte är epitet jag själv använde. Eftersom jag är offentligt anställd inom vården och för tillfället är pappaledig är jag med andra ord en stark försvarare av välfärdsstatens frukter. Just därför är det bittert att se hur de som skriker mest efter välfärd i den svenska politiken är de som minst förstår hur saker och ting hänger samman.

Uppdatering: Små förändringar är gjorda i texten 140710 efter att jag blivit kontaktad av Mats Lindberg och denne kommit med rimliga påpekanden.

Klimatdebatten ett miljöhot?

av Tobias Holdstock och Roland Poirier Martinsson, rapporten finns att ladda ner här.

De sista åren har jag, som sedan barnsben varit miljöinsatt och värnat en långsiktigt genomtänkt hantering av våra omgivningar, förbittrats över hur klimatfrågan kommit att ockupera det mesta av offentlig debatt kring miljöproblemen. Plötsligt har frågorna kring miljögifter, biotoper nödvändiga för biologisk mångfald, luftens och vattnets kvalitet, bärduktigt jord- och havsbruk, utrotandet av stora däggdjur, övergödningen, välfungerande sophantering så att onedbrytbart plastavfall inte ackumuleras i haven, och så vidare, överskuggats av det för sensationslysten media välanpassade klimathotet. I politiska samtal möts påpekande av detta ofta med hävdandet att klimathotet är livsavgörande här och nu, alltså av en alarmistisk inställning som gör att alla andra frågor ter sig irrelevanta. Därför var det intressant att läsa andra som också sett detta smått ironiska öde och författat en granskande rapport om ämnet. Den är från förra året, men jag ramlade över den för några veckor sedan. Att den mediala rapporteringen kommit att helt domineras av den upphetsade stämning som ovan nämnda alarmism skapar är att förvänta, det är naturligtvis en enkel ko att mjölka, men att Naturvårdsverket skulle anpassa sin egen rapportering om miljömålen efter tendentiösa trender är enbart sorgligt.

I kölvattnet av ovan nämnda funderingar kan man stilla undra om det som skett inte har att göra med att miljödebatten drabbats av en sjukdom som kallas fördummande urbanisering. Som konsekvens av detta har den därför blivit ett teoretiskt låtsasbygge. När Riksdagen kan nå konklusioner om rammål för att ca 7000 vindkraftverk ska slås upp överallt i Sveriges natur, för att på runda tjugo år (enligt tillverkarnas egna utsagor) förvandlas till skrot och då förhoppningsvis plockas ner igen, kan man som förnuftsivrare ställa frågan om det på något sätt är ett projekt som någon faktiskt övervägt med sans. Hållbarhet är antagligen inte ett miljömål när politik är en produkt präglat av dagsländejargong.

(S) dödförklarat tredje vägens politik?

Vi som har vuxit upp i Sverige har fått lära oss att Norden varken har planekonomi eller marknadsekonomi, utan ett mellanting som ger oss fördelar från bägge systemen. Staten reglerar marknaden med lagar och relativt höga skatter, men förstår de stora fördelarna med att investeringar, risker och kapital förvaltas av det privata näringslivet. En förutsättning för denna ekonomiska hållning blir förståelsen att den gemensamma plånbokens innehåll är beroende av goda villkor för företagen. Vad som är viktigt för oss som menar att vissa delar av välfärdsstaten är nödvändiga för en värdig politik är att begripa var pengarna till denna välfärdsstat kommer ifrån.

I den pågående svenska valdebatten framstår vänsterpartierna med Socialdemokraterna i spetsen närmast att ha övergivit idén om en tredje väg, och förnekar ovan nämnda insikter. Som om Sverige led under en planerad kommandoekonomi. Höjd skatt ger mer pengar i stadskassan hävdas det. Jag som offentligt anställd måste protestera. Min skatt gör inte det, jag betalar enbart tillbaka en del av min lön. Det är skatt från en privat sektor, alltså inte offentligt finansierad verksamhet, som ger realintäkter till välfärdsstaten. Detta ytterst elementära faktum verkar de som ger sken av att vilja förvalta Sveriges ekonomi och därmed välfärd fullständigt att ha glömt bort.

Slutligen, när hon som aspirerar på att bli vår framtida statsminister gång på gång flummar om "åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" kan det vara intressant att kika på ifall andra i den rödgröna röran har mer substans i sina uttalanden: Bergh om huruvida 90 procent verkligen tjänar på oppositionens politik. Tydligen inte.

Building a Greenland kayak (Part 2)

Continued from part 1.

The Greenland kayak was finished in time and launched last weekend. I chose not to paint my kayak, but rather treat it with transparent ship varnish, making the wooden skeleton underneath the cotton cloth visible.

In order to get the instructions click on "Building a kayak" to see the slideshow.

Incitamentstrukturer i primärvården

Denna litteraturstudie har som mål att undersöka hur incitamentstrukturer i de Skandinaviska ländernas primärvårdssektor påverkar läkarnas arbete och behandlingen av patienter. Fokus ligger på kvalitetsparametrarna tillgänglighet, tid per konsultation och kontinuitet i behandling och vård. För att definiera ersättningssystem och hur dessa implementeras i de olika länderna användes artiklar och offentliga källor. Litteraturen beskriver fyra metoder för ersättning; fast lön, kapitering, "fee-for-service" (ersättning för arbete) och "fee-for-performance" (ersättning för prestation). De danska och norska systemen har likartad struktur med ersättning genom "fee-for-service" och kapitering. Sverige har ett heterogent system där många beslut fattas regionalt; ersättningen sker emellertid i de flesta landsting primärt genom kapitering. Artikelförfattarna konkluderar att "fee-for-service" leder till förbättrad tillgänglighet, dock på eventuell bekostnad av tid per konsultation. I Danmark och Norge äger läkarna sina egna kliniker och fungerar därför som entreprenörer, vilket bidrar mer till kontinuitet i behandling och vård än vad ersättningssystem gör. Den svenska primärvården vinner få poäng på parametrarna tillgänglighet och kontinuitet, och artikelförfattarna argumenterar för att den pågående reformen i Sverige inte med nödvändighet tar itu med de grundläggande orsakerna till dessa problem.

Läs hela artikeln här (pdf).

Incentive structures in the primary health sector

This literature review has the aim of looking at how incentive structures in the Scandinavian countries’ primary health sector affect the work of primary care physicians and the treatment of patients, focusing on the quality parameters availability, time per consultation and continuity of care. Articles were used to define the remuneration methods and public sources to describe how they are implemented in the different countries. The literature describes four methods of remuneration; salary, capitation, fee for service and fee for performance. The Danish and Norwegian systems are similar in structure with remuneration through fee for service and capitation. Sweden has a heterogeneous system as much is decided regionally; the remuneration however is mainly based on capitation. The authors conclude that fee for service has the most beneficial effect on availability, though at a possible cost of time per consultation. In Denmark and Norway the primary care physicians own their clinics and act as entrepreneurs, which contribute more to continuity of care than the method of remuneration. The Swedish primary health sector scores bad on the parameters availability and continuity of care, and the authors argue that the current reform in Sweden will not necessarily deal with the fundamental causes for these problems.

Read the full article here (pdf).

Pengar till välfärden

Building a Greenland kayak (Part 1)

In addition to enjoying my son and family, written a MSc thesis, working full time as a doctor at the Department of Neurology (saving up for my current paternal leave) and having had a few exams this winter, I have also been building a Greenland kayak with the local crew.
Gunwales, futtocks, a keel and keel ends. Deck beams and stringers and strakes. A masik and plates of veneer. Many knots and dowels, and a fair amount of glue. Two different steaming cannons. And a cockpit.

The wooden frame of the kayak is finished after quite some labour and good clean fun. A more thorough explanation and lots of photos are available here (click on "Building a kayak").

Next up is covering the skeleton with cloth, stitching it together and making it impermeable. Then the carpentering of a double-bladed paddle and the sewing of a spraydeck. Hopefully all done prior to the club's ceremony of ship naming and launching in early summer, which means I will be back with more of this in part 2.

Toccata and Fugue

Toccata und Fuge BWV 565 played by Hans-André Stamm