Bakfyllan efter festen

Med blogginläggen om Eberhards och Fridolins böcker i bakhuvudet publicerade jag igår på Newsmill under titeln Borgerlig politik räddar välfärden en debatterande artikel om en välfärdsstat som vuxit om en sinande plånbok och om en samtidig nedmontering av mellanmänskliga strukturer.

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

En Perfekt Storm

- Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin
av Johan Norberg

Alldeles för ofta i diskussioner om den rådande ekonomiska krisen hävdas det att det hela är för svårt för att kunna greppa, vilket många gånger ges som anledning till varför man inte vet något alls. Men är det så invecklat och omöjligt att förstå egentligen, eller är det enbart en chimär som är väldigt bekväm för dem som tillåter att det fattas idiotiska beslut på grund av att ingen bemödar sig dyka ner i problematiken? Johan Norbergs senaste bok visar att så är fallet.

Norberg beskriver hur det i finansvärlden framodlades en falsk känsla av säkerhet som byggde på dels en tilltro till datamodellers och orakels förmåga att förutse vilket håll marknaden ska gå, och dels byggde på en ohållbar tillväxt i tillgångar och skulder. Den sistnämnda har understötts av en ekonomisk politik som kan kallas förebyggande keynesianism: Snarare än att stimulera en ekonomi för att ta den ur en djup depression har ekonomin istället systematiskt stimulerats för att undvika att den ens går i recession. Detta har slagit undan en viktig signal till finansvärldens aktörer som förklarar att deras investeringar är fiaskon. En politik som frammanar större risktagande och att ett allt större skuldberg skyfflats framför sig. Det har varit en artificiell uppgång och ett sken av välstånd.

En annan aspekt av krisens uppkomst är den attitydförändring till lånat respektive ägt som uppkommit hos gemene man. Man föreställer sig kanske att låntagare inser att så länge deras bank äger deras hus är de livegna och att de därför skaffar sig rimliga lån de räknar med att kunna betala tillbaka i överskådlig framtid. Men så är det inte. Vad värre är att det har varit underbyggt av politiska beslut som inneburit att även dem som inte har ekonomi till att äga och förvalta sitt eget boende ska göra det. Problemet stavas inte bara Freddie och Fannie och finns inte bara i USA. En sorglig och välbekant konsekvens är naturligtvis att priserna skenar iväg, vilket gjort det ännu svårare för dem som faktiskt vill spara ihop till sitt hus. Med en statlig garant för att förlusterna ska betalas av skattebetalarna kan vilka risker som helst tas. Lån av fantasisummor till personer utan likviditet innebär ekonomiska katastrofer för familjer när ballongen spricker. Förnuft och rimlighet får ge vika för rena tokerier. Men bankerna lyssnade naturligtvis varken till whistleblowers eller The Economist när de sålde sin själ till en sagotillvaro utan buffert. Håller man för öronen slipper man kanske höra smällen.

Johan Norberg berättar om många olika faktorer som ledde fram till en global ekonomisk kollaps: Naiv politik som bland annat innebär att vinster privatiseras och förluster socialiseras. Ett risktagande som bygger på den planekonomiska drömmen om att man kan förutse så mycket att man är helt trygg, och skulle man misslyckas är det ändå någon annan som får stå för notan. Banker som inte längre verkar vara beroende av förtroendekapital. En attityd där man inte kan skilja att äga sig själv från att vara livegen och förstå att den som spar han har. Och så vidare. Norberg går igenom ett hårresande exempel efter ett annat och det blir tydligt att spelreglerna ofta satts ur spel på ett sätt som för de flesta borde vara uppenbart felaktigt. En Perfekt Storm är en välkomponerad skräckhistoria på tvåhundra sidor.

Man behöver inte vara enig med Johan Norberg i allt för att inse att han i denna bok levererar tunga argument för en sundare politik än det populistiska hastverk som gärna blir resultatet när frågor förvandlas till förenklade slagord. Dessvärre återfinns även denna typ av politik i de statliga ingripanden och paket som i många länder varit svaret på krisen. De banker, företag och privatpersoner som skött sina balansräkningar får helt enkelt betala för dem som misskött sig. Konsekvenserna av felaktiga beslut ska man slippa se röken av när det hela sopas under mattan. Det är denna slags politik som förs av de stater som vissa hävdar borde ha en starkare roll också över ekonomin, och detta med argumentet att skapa mer långsiktighet. Norberg citerar Vilhelm Moberg för att tydliggöra ironin: "Deras tro på staten som frälsare måste vara rent metafysiskt betingad, i den hittills kända verkligheten har den ingen grund". Här är jag helt enig med dem bägge.