Blåsta

- Nedskärningsåren som formade en generation
av Gustav Fridolin

Det har varit en spännande kontrast att läsa Gustav Fridolins bok omedelbart efter David Eberhards. De beskriver nämligen till dels samma problem, men från helt olika premisser. Där en av Eberhards poänger var den om att ungdomars bitterhet låg i en bortskämdhet och en brist på realitetssans man tidigare enbart såg hos överklassen, är Fridolins utgångspunkt just från dessa ungdomar - vilka idag närmar sig trettio. Är det så att Eberhard har rätt i att unga idag inte utrustats med vad som behövs för att klara sig och förvalta samhället, annat än i en snäv tillvaro av evigt växande välfärd, eller har Fridolin några motargument?

Gustav Fridolins övergripande analys är den att det under 90-talet genomfördes stora besparingar i det offentliga och att man i vissa tider av livet är mer beroende av det gemensamma än annars: Som gammal, som ung och som sjuk. När skolklasser blir större och eleverna därför inte hinns med, kuratorer bortrationaliseras, idrottsföreningar ska vara självförsörjande, fritidsgårdar läggs ner och det utrymme som istället erbjuds ungdomar är köpcentrum och gatuhörn. Då skapas utanförskap, psykiskt illamående och dåliga resultat i skolan. Han skriver om Skolverkets läroplan från 1994 som ett evangelium för nedskärningens apostlar. Inte bara om gamla lokaler och direkt felaktig litteratur, utan lärarlösa lektioner i stora antal och vidare: "Några minuter med läraren räcker kanske för att lösa en halvsvår ekvation, men knappast för att lära sig algebra". När eleverna känner sig som problem i kommunens budget snarare än som en tillgång börjar en hel generation, i Fridolins mening, att känna sig uppgivna och svikna. Då de väl hade kommit igenom skolan fanns det ingen plats till dem på arbetsmarknaden och utan arbete föga betalningsförmåga. Livet kom aldrig i gång. Det gavs fler valmöjligheter men alla innebar en försämring och enbart ett fåtal gav en trygg ekonomi: "Vi har fler möjligheter än någon före oss, men sämre förutsättningar att utnyttja dem" berättas om och om igen i Blåsta. Kontentan är i Gustav Fridolins mening att 80-talisterna är en generation det är synd om.

Då denna övergripande analys för hur det faktiskt varit för min generation delvis är riktig, åtminstone upplever antagligen många det så, betyder det inte att den underliggande analysen Fridolin fiskar efter är riktig. Likt många trygghetsnarkomaner på vänsterkanten idag lätt gör glömmer han nämligen bort att det behövs incitament och inre styrka att uppnå förmåga att klara sig. Ännu mer om man är driven att förändra samhället. Gustav Fridolin skriver "Men medan morfar drömde om att det skulle bli bättre, medan det faktiskt sakta blev allt bättre, så såg vi hur det blev sämre" och ser inte att långt de flesta av morfarsgenerationen hade en helt annan uppväxt än de flesta unga av idag. När man aldrig går hungrig och förutsätter likt det har gjorts under de två-tre senaste decennierna, att allting ska förbli så av sig själv, är det lätt att man blir lat, livsobildad och att tillvaron känns meningslös. Utan förståelse av vad som uppnåtts och vad som krävs för att förvalta detta blir man historielös och kräver blint likt ett barn i affekt. Silversked i mun.

En av Fridolins nyttigare poänger är att det lätt blir så att man pratar om 80-talisterna som en bortskämd och lat generation, och mer än gärna i otroligt generaliserande ordalag. Fast där tar Gustavs poäng slut. I generaliseringen ligger det en del, men inte bara om 80-talisterna. Att han inte går vidare är antagligen därför att han i likhet med de flesta andra på vänsterkanten idag inte har mod nog att kritisera mygel och krav utan skyldighet. Efter hand som välfärdsstaten vuxit sig starkare har det hela tiden funnits plats för just detta, och på somliga ställen har det varit påbjudet. De 80-talister som kom ut på arbetsmarknaden gjorde det inte i ett vakuum, det fanns tydliga regler för hur man beter sig. Fackföreningen hade förbjudit att man hjälpte till lite extra och exempelvis tog på gamla Elsa stödstrumporna om det inte tidigare var beställt. I härlig symbios med de som vill effektivisera hemtjänsten hade rättighetsivrarna glömt bort skyldigheterna och hjälpt till att skapa ett samhälle där medmänskligheten närmast utrotats. Varför jag ändå tolkar detta som en nyttig poäng av Fridolin är tudelat, men vad som följer är inget han nämner i boken:

Dels är det så att 80-talisterna fått betala priset för det som sedan länge borde ha reformerats. Eftersom den svenska ekonomin varit stark har man gått med på en sänkt arbetsmoral med en samtidig orimligt stark arbetsrätt vilket skapar och cementerar utanförskap. När man inte kan avskeda vågar man sig inte heller på att anställa och med stark verkningsgrad hålls unga och invandrare utanför arbetsmarknaden. Eftersom trygghetssystemen i Sverige är knutna kring fastanställningar förklaras bilden i Blåsta.

Den andra delen av den nyttiga poängen jag själv tolkar in är att 80-talisterna är av samma skrot och korn som de andra, vilka vuxit upp i en offentlig välfärd som inte kan hålla sig till det den gör bäst: Effektivt och kortvarigt ekonomiskt skyddsnät, sjukvård, skola, gammelvård och som sociala myndigheter där det verkligen behövs. Föräldrarna till 80-talisterna är antagligen lika onda bovar, som inte uppfostrade sina ungar att lära sig ta hand om sig själv och istället lät dem leva i tron om att alla kan bli allt utan någon slags realistisk sans. Det man glömmer bort då man klagar på 80-talisterna är rimligen att deras barnalstrande föräldrar var lika curlade av välfärdsstaten, den som trängt in på snart sagt alla områden av livet, när de valde pedagogik för att vägleda. Vi lever i de bästa av samhällen, därför behöver vi inte heller förbereda våra barn på något annat. Men livet är ofta svårt, tungt och orättvist. Fågelungar som inte kastas ur sitt bo lär sig aldrig flyga.

Det jag saknar i Fridolins bok är just det jag gillar och ser som det kloka i gröna ideal, de som menar att man inte hela tiden behöver mer för att må bättre. Han nämner visserligen i förbifarten att det i grunden inte handlar om materiella förutsättningar, utan att man hanterar dem man har med glädje. Men enbart för att sedan återgå till ett i grunden vänsteristiskt tjat som förmedlar just motsatsen. Mot slutet av boken börjar han vända sig bort från detta, men tyvärr så blir det ganska tomt. Det är synd, och jag tror att här skulle Gustav Fridolin och David Eberhard faktiskt mötas. Det evigt växande kravet på förhöjd materiell standard är inte av godo och det skapar hos dem som växer upp idag en enorm konformitet och ofta total brist på tolerans. Det ges lite utrymme till att man faktiskt hittar de där annorlunda lösningarna när tillvaron blir som ytlig dokusåpa. Men så är det kanske när det kostar så ofantligt mycket mer med det billigaste torpet idag än vad det gjorde när föräldragenerationen var ung. Eller hur det kan ses med oblida ögon på de som faktiskt reser billigt och lär sig överleva, när till och med det som kallas äventyr idag kräver natt på vandrarhem. Trygghetsnarkomanin i Sverige hämmar ungdomar, den bortklemar och sätter punkt för driftighet.

Jag har stor respekt för Gustav Fridolin och han är faktiskt en väldigt reko och ärlig man. Han låter sig styras av ideal och han slåss för dessa tappert. Det är kanske just därför som jag recenserar honom kritiskt, jag förväntade mig nämligen mer. Kanske till och med förslag på lösningar. Hans beskrivning av hur det har varit för många av oss 80-talister är delvis riktig, men dessvärre tycker jag att han har irrat sig in bland en del föreställningar som slutar i blindo. Det är min förhoppning att han letar sig ut igen, som så många andra av oss dödliga har lyckats med.