av Leif GW Persson
Få mord inbjuder till konspiration såsom mordet på den svenske socialdemokratiske statsministern Olof Palme den 28 februari 1986. Han verkar ha uppfyllt alla upptänkliga kriterier för dylika utsvävningar. Lägg ovanpå att mordet ännu inte är uppklarat och snart har nått åldern för preskription. Mysteriets dimma kan nästan inte vara tjockare. Att jag själv minns var jag befann mig när nyheten basunerades ut, som femåring, beskriver varför många inte dristar sig för att titulera mordet ett svenskt nationaltrauma. Med en gedigen insyn i hur både den öppna och slutna polisverksamheten fungerar i Sverige har GW den bakgrund som krävs för att skriva en bättre genomtänkt skröna. Att han gärna leker med identiteter, sin egen och andras, och blandar samman korn av sanning med korn av fantasi gör det hela till en ännu mer intressant soppa.
I den första boken, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, utreds något som framstår att vara ett självmord begått av en ung man, en amerikansk journalist som tillfälligt bor på ett studenthem i Stockholm. Men som berättelsen veckar ut sig visar det sig att hans öde har vilat på en långt mycket större historia. En historia som också innefattar att statsministern möjligen har varit spion åt Amerika, men nu istället eventuellt spionerar för Sovjetunionens räkning. Bok nummer två, En annan tid, ett annat liv, handlar om en utredning av ett mord på en tämligen osynlig tjänsteman på en av de mer anonyma myndigheterna. Ett mord som aldrig klarades upp. Men så faller muren och ur de gamla arkiven dyker det ständigt nya uppgifter fram. Det visar sig att den mördade en gång hjälpte ockupanterna av den Västtyska Ambassaden i Stockholm 1975. Vilket också mördaren som nu är på väg att bli socialdemokratisk regeringsmedlem hade. Den avslutande berättelsen, Faller fritt som i en dröm, utspelar sig då bokens första upplaga är tryckt. Den riktiga polisen, trilogins protagonist som nu basar för rikskriminalen, bestämmer sig för att ge Palmemordet en sista omgång innan han själv går i pension och utredningen släpps in i den eviga dvalan. Teorin om den vilsne och nerknarkade dåren har han aldrig givit mycket för, och de nya och fräscha utredarna verkar snart nå samma konklusion. Men var någonstans leder spåren egentligen, och är det något som kan offentliggöras? Eller måste fallet förbli olöst och sanningen förborgad för de flesta. Om inte annat så "av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå."
Berättelser och personer flätas samman, precis som i verkliga livet. Begravda spöken väcks till liv. Först när den tredje boken är genomläst och jag blickar tillbaka på handlingen i de tidigare faller det mesta på plats. Då slås jag istället av en orolig magkänsla. Hur stort är egentligen det där kornet av sanning som GW har använt sig av?