Den Kapitalistiska Välfärdsstaten

av Andreas Bergh

Fördjupande samhällspolitiska diskussioner tenderar alltför ofta att inte bli av mellan människor av olika åsikter. Delvis kan detta skyllas att många hävdar sin ståndpunkt utan att vilja argumentera för den, och detta anses ofta fullkomligt acceptabelt. En annan orsak är att det verkar vara ett utmärkande drag hos vissa att hävda sin begränsning av relevant kunskap för att kunna föra ett lite djupare samtal om en fråga. Nog kan det sistnämnda ses som ett tecken på sund ödmjukhet, men ofta i politiska diskussioner får jag en känsla av att det snarare verkar bero på en ovilja att informera sig och problematisera sina uppfattningar, eller en rädsla för att ta ställning. Med andra ord en möjlighet att fly från besvären och aktivt hålla sig dåligt allmänbildad. Kombinera detta med en generellt gångbar jargong som gärna urskillningslöst klandrar både politiker och andra beslutsfattare, och en desillusion över den förlorade utopin kan ses spridas som ogräs i vissa folklag.

I Den Kapitalistiska Välfärdsstaten diskuterar lundaforskaren Andreas Bergh den politiska och ekonomiska historia som ligger bakom uppbyggnaden av den svenska modellen. Med tanke på sin ställning och insatthet i frågorna är det föga märkligt att Bergh kan föra sunda resonemang om dessa angelägenheter, men det som är anmärkningsvärt är hans förmåga att förmedla dessa tankegångar. Berghs tillgängliga och avspända språk i skriften gör att läsaren själv inbjuds att ta sig funderare. De åsikter han själv framför pådyvlas inte, även om de onekligen ter sig grundade i gott omdöme.

I kapitlet De gyllene åren 1870-1970 beskrivs den starka svenska industrins framväxt som lade grunden till de rikedomar som kunde få Sverige att resa sig ur fattigdom och bli ett av världens rikaste länder. Sveriges naturresurser såsom skog och malm tillskrivs ofta vara källan för välståndet, men dessa tillgångar hade varit lite värda utan de stabila institutioner Sverige hade. Tydliga spelregler som möjliggjorde exempelvis tryggt ägande, förädling, handel och finans gjorde att vi undvek den naturresursernas förbannelse i form av konflikter och korruption som är det som än idag håller fattiga länder utblottade. Tydligast blir kanske den rationella arbetsdelningen mellan marknad och politik i det sena 1800-talets svenska uppfinnarnation. Utan den välfungerande patentlagstiftning som redan då var på plats är det svårt att se hur hårt arbetande idémakare skulle kunna generera välfärd.

I kapitlet som följer, De inte fullt så gyllene åren 1970-1995, avhandlar Bergh en del av den okloka ekonomiska politik som gjorde att Sverige kom att släpa efter. Han beskriver hur de stabila spelregler som gav förutsättning för ekonomisk tillväxt ersattes av oberäknelig ryckighet. Skattesatser och lagar ändrades och tillkom varje år och statsmaktens agerande blev mindre förutsägbart och mer interventionistiskt. Som exempel kan nämnas ökade arbetsgivaravgifter från 12,5 procent av lönen 1970 till 36,7 procent 1979 och höga marginalskatter vilka uppmuntrade till lånad konsumtion. Andra misstag var omfattande subventioner av branscher och företag som inte var konkurrenskraftiga, såsom varvsindustrin, och innebar att skattemedel gick till att hindra omvandling till nya innovativa verksamheter. Det för den svenska kronans värde kanske tydligaste felsteget var de upprepade devalveringar som genomfördes dels som försök att kortsiktigt hålla uppe industrins konkurrenskraft, men också som direkt politisk följd av att facken krävde centrala löneökningar. Utöver att detta skapar en osäkerhet och hindrar förnuftigt planläggande för företagen behöver man inte vara särskilt bildad för att förstå att alla hade vunnit på om löneökningarna istället hade varit mer måttliga från början.

Andreas Bergh resonerar kring vad som menas med den svenska modellen och nämner bland annat korporativismen, det vill säga att utformningen av politik har överlåtits till förhandlingar mellan intressegrupper som intimt samarbetar med politiker. Detta ger exempelvis svar på varför Sverige har kollektivavtal istället för lagstadgade minimilöner och hur det kan komma sig att vissa intressegrupper närmast verkar ha myndighetsstatus. En annan pelare i efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik är den av LO-ekonomerna utarbetade Rehn-Meidner-modellen som bland annat strävar efter jämn inkomstfördelning. Lönen skulle sättas oberoende av var arbetet utfördes och oavhängigt företagens betalningsförmåga för att erhålla minskad lönespridning. En konsekvens av detta är att olönsamma företag inte tilläts konkurrera med sänkta löner. Eftersom de flesta framgångsrika företag fanns i städerna påskyndade modellen urbaniseringen av landet. Då detta inte tilläts leda till högre löner i städerna och därmed höjda hyror som följd, en marknadssignal som också slagits ut med hjälp av strikta hyresregleringar, blev det inte lönsamt att bygga de bostäder som människor efterfrågade. Den politiska lösningen resulterade istället i miljonprogrammen. Bergh diskuterar vidare hur den förda politiken hindrade mindre företag att växa och istället beskyddade storföretagen från uppstickare.

Det är möjligen rimligt att anta att dessa två exempel av den svenska modellen, författaren resonerar kring fler, var ändamålsenliga för Sverige under industrialismen och att de har bidragit till att bekosta välfärden. Vidare är det troligt att de har medverkat till att hjälpa framväxten av ett stort antal internationella storföretag, inte minst då man tar vårt lands storlek i beaktande. Men det betyder inte att denna modell är optimal i en ny post-industriell tid. Tvärtom kan det hävdas att den faktiskt har en tydlig hämmande effekt på framväxten av nya branscher och för att innovativa småfirmor ska tillåtas växa, och är med till att förklara varför Sverige är ett land med mycket få mellanstora företag. Andreas Bergh uttrycker att det i tider av strukturomvandling är extra viktigt att ha en hög grad av experimenterande i ekonomin.

Den svenska modellens ovilja att tillåta löneskillnader leder till en annan form av ojämlikhet eftersom den effektivt håller lågproduktiva grupper utanför arbetsmarknaden, vilket leder till stort utanförskap hos unga och invandrare. Om man väl har kommit in i systemet sitter man på en position där man i tider av rationaliseringar snarare slussas in i välfärdsstatens olika stödsystem än till nya och växande företag. Detta blir uppenbart av att de regionala sjukskrivningsmönsterna i landet beror på arbetsmarknadsläget. En extrem variant av detta, vilket den nu sittande regeringen hårt har kritiserat och reformerat, är människor i mitten av livet som klassats som icke längre arbetsföra förtidspensionärer. Bergh resonerar vidare kring hur litet incitamentet kan vara för någon att gå från hög a-kassa till ett aningen sämre betalt jobb. Minskade bidrag och ökade skatter kan ge en marginaleffekt som gör att den disponibla inkomsten enbart ökar obetydligt, vilket knappast gör det lönsamt att börja jobba igen. En tydlig fattigdomsfälla som författaren tar upp är det svenska socialbidraget vilket trappas av krona för krona mot alla inkomster i hushållet, och därför markant hämmar enskild initiativförmåga och handlingskraft.

Om Sveriges invånare vill kunna fortsätta njuta av materiellt välstånd i nivå med de rikaste länderna i världen krävs det att de också arbetar i genomsnitt lika mycket som befolkningen i dessa länder. För att uppnå dessa arbetstillfällen krävs ett företagsklimat som uppmuntrar till driftighet och entreprenörsskap, vilket är grunden för att den kapitalistiska och solidariska välfärdsstaten ska kunna fortleva. Bergh diskuterar de reformer som genomförts i denna riktning och föreslår ytterligare områden som bör läggas till reformagendan.

Författaren har bjudit på en 150 sidor spännande resa mellan skiftesreformerna i Skåne och dagens partiledardebatt i riksdagshuset. För att ta del av hans kommentarer bland annat om hur den sittande alliansen uppför sig rekommenderas varmt Berghs betraktelser.