November 5th, 2009

August Jonatan Forsberg-Gillving

The Mega-Cart for the VIC-20

This text was originally published in the c64 disk-magazine VN#52.

Although this is a C64 disk magazine it can sometimes be interesting to keep track of what is going on in the subcultures surrounding this one. Many contemporary artists and hackers move in-between platforms in a pace similar to how often we old whisky snotted geezers change underwear. With the rise of emulators and YouTube, demonstrations of various kinds are open to a wider audience. In this article we take a look at a recently produced cartridge for the older and less able brother of the C64, the VIC-20. The bulk of work in developing the Mega-Cart has been achieved by "NBLA000" and "6502Dude", with additional help from "Carlsson" and "Ral-Clan", all part of the "Denial VIC-20 Community". The progress from idea to product has taken place during the past years and it is since this spring being sold (and crafted) from out of a cellar in Toronto suburbia, Canada.

It should be said that I am pretty much a novice on the matters of the VIC-20, I am a C64 nerd after all. As a young kid in the late 80s I actually owned one very briefly which I had purchased second hand. However, as it did not last many hours until it broke down (for reasons still unclear), I never got into it. A few months later I bought a Commodore 64 with lots of Turbo 250-tapes, and the rest is history. Twenty plus years down the road we end up some months ago. My Data Dungeon (la version Odense) emerged from out of the dirt and moist and I decided it was the time to get my hands on a VIC again. I got it with a 1530 Datassette and a few original Commodore game-cartridges.

To brush up memories of what we are talking of the brief history of the Commodore VIC-20 is something along the line of a computer announced in 1980: It was the first of the home computers to sell one million units, it came with 5 kB of RAM and the name VIC derives from Video Interface Chip which is the integrated circuit chip responsible for generating graphics and sound (3 square wave + "white" noise + global volume setting). The screen is 22 columned (characters per line) as opposed to the 40 we are accustomed to on our C64 basic blue screen, the processors are similar though. Commodore discontinued the production of the VIC in 1985.

With the VIC set up in the data dungeon I started browsing the different online fora to hear what was being said about the Mega-Cart. Jeff Minter "Yak", Frank Gasking and others praised it, but what made me decide to order my own was the superb YouTube unboxing video by "marlinlee". Whom would not want to hang out with gods? After some minor problems with my PayPal account Brian "6502Dude" quickly manufactured my Mega-Cart (serial no #0167) and it reached my Danish address only three days after dispatch from North America. In short, order and delivery worked smoothly.

When starting the VIC-20 up with the cartridge plugged in the menu beneath the Mega-Cart logo hits you: Cartridge Games, Tape/Disk Games, Utilities, Normal Reset, Soft Reset and Last Selection. If certain peripherals are plugged into the computer additional options are available: Disk Utility and Easyload+Plus. The menu system is accompanied by a tune composed by the Swedish musician "Carlsson". The Mega-Cart contains all VIC (179!) games originally released in cartridge form, and 53 tape/disk-games (a few of which has gotten a recent brush-up by Denial VIC-20 forum members). For a scene-snob like myself I appreciate the Extra-Menu the most though, which appears if pressing F2 in the main menu. The extra menu comes with a few demos, tunes and graphics by the artists out there. Worthy a note is the tune "Slowride" by Daniel Kahlin and the demo which the Finnish group "Pers' Wastaiset Produktiot" released at Assembly 2003: "Robotic Liberation". The latter one connotates certain Fairlight and Triad demos from the early 2000s, and is part of a fabulous trilogy. Apparently there are also a few Easter eggs in the cart, of which one appears if hitting u in the F2 menu. There is also supposed to be individual surprises having to do with the serial number of the carts, but I still have not figured that one out.

Having grown accustomed to the wonders of the 1541 Ultimate I obviously miss such a feature in the Mega-Cart. An option to plug in a SD-card (or via USB transfer onto a built in memory function for that matter) in order to emulate disk- or tape-images and thus keep up with recent productions without having to rely on a disk- or tape drive, would have made it all even more beautiful. Another con is that despite of the save function in the cart - a "non-volatile RAM" (one can favourite items and chose last selection) - the hi-scores in the games does not save. The other day when I was down in my data dungeon enjoying a Bayersk 2,8 I scored more than decent on "Frogger'07", the game Kaze had beat me senseless in a few days earlier. It is an annoying shame that he cannot witness my hi-scores next time he is around. Though having said this, as a C64 geek the Mega-Cart has opened my eyes a bit to the older brother, and the Mega-Cart is great for a few rounds of classic (or should I say vintage) gaming. There are quite a few titles which come with great game play (as opposed to the 3D FPS-rantings the youth is spammed with today).

Obviously, the Mega-Cart is for the VIC-20 and the vast majority of releases I am ever going to enjoy are on a C64. But this is a gadget from 2009 which is a must-have for those with enough nerdy guts. Order your own at www.mega-cart.com

Sic Transit Gloria Mundi

The kids are busy with Paris Hilton when they should be watching Dirty Harry.

Bakfyllan efter festen

Med blogginläggen om Eberhards och Fridolins böcker i bakhuvudet publicerade jag igår på Newsmill under titeln Borgerlig politik räddar välfärden en debatterande artikel om en välfärdsstat som vuxit om en sinande plånbok och om en samtidig nedmontering av mellanmänskliga strukturer.

Newsmill ligger nere, här finns skärmdump.

En Perfekt Storm

- Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin
av Johan Norberg

Alldeles för ofta i diskussioner om den rådande ekonomiska krisen hävdas det att det hela är för svårt för att kunna greppa, vilket många gånger ges som anledning till varför man inte vet något alls. Men är det så invecklat och omöjligt att förstå egentligen, eller är det enbart en chimär som är väldigt bekväm för dem som tillåter att det fattas idiotiska beslut på grund av att ingen bemödar sig dyka ner i problematiken? Johan Norbergs senaste bok visar att så är fallet.

Norberg beskriver hur det i finansvärlden framodlades en falsk känsla av säkerhet som byggde på dels en tilltro till datamodellers och orakels förmåga att förutse vilket håll marknaden ska gå, och dels byggde på en ohållbar tillväxt i tillgångar och skulder. Den sistnämnda har understötts av en ekonomisk politik som kan kallas förebyggande keynesianism: Snarare än att stimulera en ekonomi för att ta den ur en djup depression har ekonomin istället systematiskt stimulerats för att undvika att den ens går i recession. Detta har slagit undan en viktig signal till finansvärldens aktörer som förklarar att deras investeringar är fiaskon. En politik som frammanar större risktagande och att ett allt större skuldberg skyfflats framför sig. Det har varit en artificiell uppgång och ett sken av välstånd.

En annan aspekt av krisens uppkomst är den attitydförändring till lånat respektive ägt som uppkommit hos gemene man. Man föreställer sig kanske att låntagare inser att så länge deras bank äger deras hus är de livegna och att de därför skaffar sig rimliga lån de räknar med att kunna betala tillbaka i överskådlig framtid. Men så är det inte. Vad värre är att det har varit underbyggt av politiska beslut som inneburit att även dem som inte har ekonomi till att äga och förvalta sitt eget boende ska göra det. Problemet stavas inte bara Freddie och Fannie och finns inte bara i USA. En sorglig och välbekant konsekvens är naturligtvis att priserna skenar iväg, vilket gjort det ännu svårare för dem som faktiskt vill spara ihop till sitt hus. Med en statlig garant för att förlusterna ska betalas av skattebetalarna kan vilka risker som helst tas. Lån av fantasisummor till personer utan likviditet innebär ekonomiska katastrofer för familjer när ballongen spricker. Förnuft och rimlighet får ge vika för rena tokerier. Men bankerna lyssnade naturligtvis varken till whistleblowers eller The Economist när de sålde sin själ till en sagotillvaro utan buffert. Håller man för öronen slipper man kanske höra smällen.

Johan Norberg berättar om många olika faktorer som ledde fram till en global ekonomisk kollaps: Naiv politik som bland annat innebär att vinster privatiseras och förluster socialiseras. Ett risktagande som bygger på den planekonomiska drömmen om att man kan förutse så mycket att man är helt trygg, och skulle man misslyckas är det ändå någon annan som får stå för notan. Banker som inte längre verkar vara beroende av förtroendekapital. En attityd där man inte kan skilja att äga sig själv från att vara livegen och förstå att den som spar han har. Och så vidare. Norberg går igenom ett hårresande exempel efter ett annat och det blir tydligt att spelreglerna ofta satts ur spel på ett sätt som för de flesta borde vara uppenbart felaktigt. En Perfekt Storm är en välkomponerad skräckhistoria på tvåhundra sidor.

Man behöver inte vara enig med Johan Norberg i allt för att inse att han i denna bok levererar tunga argument för en sundare politik än det populistiska hastverk som gärna blir resultatet när frågor förvandlas till förenklade slagord. Dessvärre återfinns även denna typ av politik i de statliga ingripanden och paket som i många länder varit svaret på krisen. De banker, företag och privatpersoner som skött sina balansräkningar får helt enkelt betala för dem som misskött sig. Konsekvenserna av felaktiga beslut ska man slippa se röken av när det hela sopas under mattan. Det är denna slags politik som förs av de stater som vissa hävdar borde ha en starkare roll också över ekonomin, och detta med argumentet att skapa mer långsiktighet. Norberg citerar Vilhelm Moberg för att tydliggöra ironin: "Deras tro på staten som frälsare måste vara rent metafysiskt betingad, i den hittills kända verkligheten har den ingen grund". Här är jag helt enig med dem bägge.

Blåsta

- Nedskärningsåren som formade en generation
av Gustav Fridolin

Det har varit en spännande kontrast att läsa Gustav Fridolins bok omedelbart efter David Eberhards. De beskriver nämligen till dels samma problem, men från helt olika premisser. Där en av Eberhards poänger var den om att ungdomars bitterhet låg i en bortskämdhet och en brist på realitetssans man tidigare enbart såg hos överklassen, är Fridolins utgångspunkt just från dessa ungdomar - vilka idag närmar sig trettio. Är det så att Eberhard har rätt i att unga idag inte utrustats med vad som behövs för att klara sig och förvalta samhället, annat än i en snäv tillvaro av evigt växande välfärd, eller har Fridolin några motargument?

Gustav Fridolins övergripande analys är den att det under 90-talet genomfördes stora besparingar i det offentliga och att man i vissa tider av livet är mer beroende av det gemensamma än annars: Som gammal, som ung och som sjuk. När skolklasser blir större och eleverna därför inte hinns med, kuratorer bortrationaliseras, idrottsföreningar ska vara självförsörjande, fritidsgårdar läggs ner och det utrymme som istället erbjuds ungdomar är köpcentrum och gatuhörn. Då skapas utanförskap, psykiskt illamående och dåliga resultat i skolan. Han skriver om Skolverkets läroplan från 1994 som ett evangelium för nedskärningens apostlar. Inte bara om gamla lokaler och direkt felaktig litteratur, utan lärarlösa lektioner i stora antal och vidare: "Några minuter med läraren räcker kanske för att lösa en halvsvår ekvation, men knappast för att lära sig algebra". När eleverna känner sig som problem i kommunens budget snarare än som en tillgång börjar en hel generation, i Fridolins mening, att känna sig uppgivna och svikna. Då de väl hade kommit igenom skolan fanns det ingen plats till dem på arbetsmarknaden och utan arbete föga betalningsförmåga. Livet kom aldrig i gång. Det gavs fler valmöjligheter men alla innebar en försämring och enbart ett fåtal gav en trygg ekonomi: "Vi har fler möjligheter än någon före oss, men sämre förutsättningar att utnyttja dem" berättas om och om igen i Blåsta. Kontentan är i Gustav Fridolins mening att 80-talisterna är en generation det är synd om.

Då denna övergripande analys för hur det faktiskt varit för min generation delvis är riktig, åtminstone upplever antagligen många det så, betyder det inte att den underliggande analysen Fridolin fiskar efter är riktig. Likt många trygghetsnarkomaner på vänsterkanten idag lätt gör glömmer han nämligen bort att det behövs incitament och inre styrka att uppnå förmåga att klara sig. Ännu mer om man är driven att förändra samhället. Gustav Fridolin skriver "Men medan morfar drömde om att det skulle bli bättre, medan det faktiskt sakta blev allt bättre, så såg vi hur det blev sämre" och ser inte att långt de flesta av morfarsgenerationen hade en helt annan uppväxt än de flesta unga av idag. När man aldrig går hungrig och förutsätter likt det har gjorts under de två-tre senaste decennierna, att allting ska förbli så av sig själv, är det lätt att man blir lat, livsobildad och att tillvaron känns meningslös. Utan förståelse av vad som uppnåtts och vad som krävs för att förvalta detta blir man historielös och kräver blint likt ett barn i affekt. Silversked i mun.

En av Fridolins nyttigare poänger är att det lätt blir så att man pratar om 80-talisterna som en bortskämd och lat generation, och mer än gärna i otroligt generaliserande ordalag. Fast där tar Gustavs poäng slut. I generaliseringen ligger det en del, men inte bara om 80-talisterna. Att han inte går vidare är antagligen därför att han i likhet med de flesta andra på vänsterkanten idag inte har mod nog att kritisera mygel och krav utan skyldighet. Efter hand som välfärdsstaten vuxit sig starkare har det hela tiden funnits plats för just detta, och på somliga ställen har det varit påbjudet. De 80-talister som kom ut på arbetsmarknaden gjorde det inte i ett vakuum, det fanns tydliga regler för hur man beter sig. Fackföreningen hade förbjudit att man hjälpte till lite extra och exempelvis tog på gamla Elsa stödstrumporna om det inte tidigare var beställt. I härlig symbios med de som vill effektivisera hemtjänsten hade rättighetsivrarna glömt bort skyldigheterna och hjälpt till att skapa ett samhälle där medmänskligheten närmast utrotats. Varför jag ändå tolkar detta som en nyttig poäng av Fridolin är tudelat, men vad som följer är inget han nämner i boken:

Dels är det så att 80-talisterna fått betala priset för det som sedan länge borde ha reformerats. Eftersom den svenska ekonomin varit stark har man gått med på en sänkt arbetsmoral med en samtidig orimligt stark arbetsrätt vilket skapar och cementerar utanförskap. När man inte kan avskeda vågar man sig inte heller på att anställa och med stark verkningsgrad hålls unga och invandrare utanför arbetsmarknaden. Eftersom trygghetssystemen i Sverige är knutna kring fastanställningar förklaras bilden i Blåsta.

Den andra delen av den nyttiga poängen jag själv tolkar in är att 80-talisterna är av samma skrot och korn som de andra, vilka vuxit upp i en offentlig välfärd som inte kan hålla sig till det den gör bäst: Effektivt och kortvarigt ekonomiskt skyddsnät, sjukvård, skola, gammelvård och som sociala myndigheter där det verkligen behövs. Föräldrarna till 80-talisterna är antagligen lika onda bovar, som inte uppfostrade sina ungar att lära sig ta hand om sig själv och istället lät dem leva i tron om att alla kan bli allt utan någon slags realistisk sans. Det man glömmer bort då man klagar på 80-talisterna är rimligen att deras barnalstrande föräldrar var lika curlade av välfärdsstaten, den som trängt in på snart sagt alla områden av livet, när de valde pedagogik för att vägleda. Vi lever i de bästa av samhällen, därför behöver vi inte heller förbereda våra barn på något annat. Men livet är ofta svårt, tungt och orättvist. Fågelungar som inte kastas ur sitt bo lär sig aldrig flyga.

Det jag saknar i Fridolins bok är just det jag gillar och ser som det kloka i gröna ideal, de som menar att man inte hela tiden behöver mer för att må bättre. Han nämner visserligen i förbifarten att det i grunden inte handlar om materiella förutsättningar, utan att man hanterar dem man har med glädje. Men enbart för att sedan återgå till ett i grunden vänsteristiskt tjat som förmedlar just motsatsen. Mot slutet av boken börjar han vända sig bort från detta, men tyvärr så blir det ganska tomt. Det är synd, och jag tror att här skulle Gustav Fridolin och David Eberhard faktiskt mötas. Det evigt växande kravet på förhöjd materiell standard är inte av godo och det skapar hos dem som växer upp idag en enorm konformitet och ofta total brist på tolerans. Det ges lite utrymme till att man faktiskt hittar de där annorlunda lösningarna när tillvaron blir som ytlig dokusåpa. Men så är det kanske när det kostar så ofantligt mycket mer med det billigaste torpet idag än vad det gjorde när föräldragenerationen var ung. Eller hur det kan ses med oblida ögon på de som faktiskt reser billigt och lär sig överleva, när till och med det som kallas äventyr idag kräver natt på vandrarhem. Trygghetsnarkomanin i Sverige hämmar ungdomar, den bortklemar och sätter punkt för driftighet.

Jag har stor respekt för Gustav Fridolin och han är faktiskt en väldigt reko och ärlig man. Han låter sig styras av ideal och han slåss för dessa tappert. Det är kanske just därför som jag recenserar honom kritiskt, jag förväntade mig nämligen mer. Kanske till och med förslag på lösningar. Hans beskrivning av hur det har varit för många av oss 80-talister är delvis riktig, men dessvärre tycker jag att han har irrat sig in bland en del föreställningar som slutar i blindo. Det är min förhoppning att han letar sig ut igen, som så många andra av oss dödliga har lyckats med.

Ingen tar skit i de lättkränktas land

av David Eberhard

I boken I trygghetsnarkomanernas land som kom för några år sedan skriver David Eberhard aningen raljerande, generaliserande och utan att vara rädd för att trampa överkänsliga på tårna. Jag vill exempelvis minnas att jag själv bland annat tyckte att hans teoretiserande kring vegetarianer lyste av förenklad dumhet. Men trots detta så är boken med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet en bok jag uppskattar enormt, och den har fått mig att öppna ögonen för Eberhard som en av de mer genomtänkta och framförallt nyttiga samtidskritikerna av de svenska medborgarna. Jag har antagligen lyckats med konststycket att få några personer att läsa boken, men jag tror att jag varje gång har förordat den understrukit hur viktigt det är att de som läsare försöker följa Eberhards röda tråd och låta bli att hänga upp sig på småsaker som kan förefalla korkade eller stötande. Hur ironiskt är det inte då att det är just denna patologiska ryggmärgsreflex vi senmoderna svenskar drabbats av, som David Eberhard inleder med i det nyutkomna alstret Ingen tar skit i de lättkränktas land.

Eberhard beskriver ingående hur Sverige har kommit att bli en nation där det har institutionaliserats en attityd under vilken det kan ses fördelaktigt att vara offer. Den kränkte är nämligen den som det lyssnas till, och kränktheten ifrågasätts sällan. I kölvattnet av detta skapas det kverulansparanoida rättshaverister som ingen stoppar därför att de inte vill beskyllas för att kränka. Av samma anledning tassas det på tå för människor som faktiskt beter sig illa. Eberhard nämner till exempel Maciej Zarembas omtalade essä i DN, men går vidare och pekar lite på det som jag själv varit inne på några gånger, om hur många av dem som har vuxit upp med välfärdsstaten blivit föga kapabla att ta hand om den. Eberhart beskriver det som "Omogen personlighetsstörning på basen av överklass" och förklarar att den som hela tiden är ett offer att beskydda nämligen också är den som inte kan vara stark och ta stort ansvar, vilket krävs för att förvalta ett välfungerande samhälle. Vardagsproblem blir därför något man vill suicidera på grund av, och då familjer har ersatts av samhället blir det psykakuten som får ta hand om den unga kvinnan vars pojkvän precis har lämnat henne. När inga samhällsinstanser rimligen är dimensionerade för den slags verksamhet känner sig givetvis medborgarna kränkta. Men detta är av Eberhard ingen kritik av välfärdsstaten, vilket somliga kanske skulle tyckönska. I boken pekar han på att det snarare är tecken på bristfällig uppfostran från föräldrarnas sida. Föräldrar som vill vara bästa vänner snarare än att ställa krav (samtidigt som de själva upprätthåller sitt tonårsskap i 45-årsåldern) och i sin iver glömmer bort att en civilisation faktiskt kräver bildning, fostran och hyfs. Den kräver också en förståelse av hur bra vi har det, vilket ansvar det innebär, hur bortskämda vi är och perspektiv till hur tillvaron var för bara några generationer sedan.

En av de ideologier som är grundläggande för den svenska kränkthetsparanoian, enligt David Eberhard, är den om att i evighet älta gamla oförrätter. Detta kan i alla fall delvis skyllas att psykodynamiken, ett i Eberhards mening tokigt hopkok av ibland rent psykotiska fantasier, har haft både pseudovetenskaplig och populär framgång i Sverige. Han går till välartikulerad och argumentativt sund attack mot både psykodynamiken som teoribygge och psykoanalysen som terapimetod, och också mot kränkthetens egna ideologiska kryddblandingar såsom diverse genusteorier vilka närmast oemotsagda (av kränkthetsanledningar givetvis) basuneras ut och skall implementeras i varje led av varje samhällsinstans.

Vid läsningen av boken kan man understundom få känslan av att Eberhard är urtypen för den svensk han säger sig beskriva, som urskillningslöst klagar på allt och alla. Inget verkar vara gott. Men när man begrundar hans argumentation får man känslan av att han faktiskt är en genuint medmänsklig och bekymrad åskådare. Vidare skriver Eberhard av faktisk erfarenhet snarare än världsfrämmat teoretiserade. Han är nämligen överläkare i psykiatri. Läkare är ett av de få akademiska yrken som idag inte är totalt segregerat från hur människor av helt olika livsvägar lever sina liv. Det sprängstoff av tankar som detta kan ge upphov till ses även hos den brittiske läkaren Theodore Dalrymple. På många sätt är alltså David Eberhard en svensk Theodore Dalrymple, de delar inte bara bitterhet men också klokskap.

Ingen tar skit i de lättkränktas land har ibland ett i mina ögon trist skimmer av antiintellektualitet över sig. I slutet av boken tas detta i alla fall delvis igen av en sund vetenskapsteoretisk argumentation och man får då känslan av att bärsärkagång tidigare i boken kanske borde vara aningen mindre omdömeslös. Ibland kan också Eberhard ta lite för enkla tyckanden som grund för sina resonemang. Men detta sätt att skriva är hans, och det känns igen. Eftersom den grundläggande argumentationen är riktig är det ganska avslappnande och illustrativ läsning. Hans text är nödvändig medicin åt det svenska folket.

Boken rymmer en uppsjö av citat där David Eberhard har träffat precis rätt. Jag skulle kunna fylla många bloggposter med dem. Men eftersom jag själv för tillfället arbetar som primärjour på en psykiatrisk akutmottagning (nåja, precis just nu och några veckor till är jag på njurmedicinsk avdelning på kärnsjukhuset i Skövde) blir det som bäst appellerade till mig det som får avsluta denna post. En kort episod ur kapitlet då Eberhard diskuterar offentlig upprättelse:

"I mitt dagliga jobb träffar jag mängder med människor som faktiskt varit med om betydligt värre saker än att lamporna i butiken inte är S-märkta.
//
Det är det som är så paradoxalt med att arbeta inom den moderna psykiatrin. Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd eller stöd ens för de mest triviala frågor. Mitt ibland dem sitter samtidigt medmänniskor som gång på gång blivit så misshandlade av livet att det är svårt att förstå för en utomstående. Men det är i allmänhet inte den senare gruppen som klagar. De bär sin erfarenhet med plågat jämnmod alltmedan grannen, vars hund har gått bort, kräver sin rätt till psykoterapi mitt i natten och vägrar acceptera en väntetid på en timme. Och två rum längre bort sitter en människa som tror att han blir bestrålad av ufon eftersom han är Elvis Presley. Och den killen klagar inte. Han anser sig inte ens sjuk."

Eftertanke giver klokskap

Jag minns en diskussion jag en gång hade med en sjuksköterska. Det hela begav sig i goda vänners lag, över en middag på ett kulinariskt krypin med mat influerad från södra fjärran österns kök. Denna sjuksköterska ondgjorde sig över att överläkarna på den avdelningen hon arbetade på var så arroganta och självupptagna att de inte ens tog sig tid att knäppa blusen på patienterna efter att de hade genomfört en kroppslig undersökning. Det kan hända att hon hade fog för sina åsikter om sina medkamrater, om det kan jag inte uttala mig, men hennes antagande att dessa erfarna och välutbildade människor i sin profession skulle handla med ovan beskrivna andemening tar jag för otroligt. Läkaryrket handlar mycket om människokännedom, och detta är något som erfarenhet ger. Alla som gått några terminer på läkarutbildningen vet att iaktta: Hur rör sig patienten från väntrummet och in i konsultationsrummet. Hur är hennes humör. Hennes kondition. Verkar hon komma av en annan anledning än den hon berättat om vid telefonkontakten. Och så vidare. En duktig och erfaren läkare är bra på att under hela patientkontakten utföra denna mycket aktiva process, vilken naturligtvis för den okunnige eller icke särdeles uppmärksamma passerar helt obemärkt. Denna kliniska blick, tillsammans med anamnestiska, objektiva och parakliniska metoder används för att nå fram till ett antal möjliga diagnoser för vidare utredning. Det är så man löser mysterier och det är det läkarens yrke innebär, för att på bästa mån behandla. Har patienten svårt att knäppa knapparna på blusen så ger det mycket information om hennes tillstånd. Lokalt eller systemiskt. Av muskuloskeletal, neuronal, immunologisk, annan eller blandad genes.

Av denna anledning är det oerhört viktigt att tänka igenom det man anser om andras handlingar eller icke-handlingar. Likaså måste man hos sig själv ständigt motarbeta fördomen att allting alltid är av ondo. Detta kanske är ännu mer viktigt idag, då var mans ogenomtänkta dårskap kan publiceras, ögonblickligen tillgängligt för allas beskådan. Inte minst av undertecknad.

Escape to Scorraig

by Alan G Bush

Some days ago I returned to the very picturesque small fishing town of Ullapool in western Ross-shire in the Scottish Highlands. As I did the last time, I stayed at the Arch Inn with view over Loch Broom in front of the impressive summit of An Teallach. The Inn is next to the harbour where the Caledonian MacBrayne ferry departs for the three hour sailing to Stornoway on the outer Hebrides every day of the week.

In between Loch Broom and Little Loch Broom is a long peninsula stretching far out. At the furthest point, far from where any roads go and facing a much animated Atlantic is the small crofting community of Scorraig. Crofters were people whom by force were removed from their homes in the fertile inland when the clansmen owning the land wanted ground for their sheep to graze. These people instead had to go living in the coastal, much less fertile, areas. This came to be known as the Highland clearings.

A man who a good deal later made his move to Scorraig is the witty storyteller Alan G Bush. Albeit somewhat crazy at bits he has the skills of keeping the reader caught in the antics and happenings of the gathering of folk and beasts out there. Since he moved there from England, via Wales, in 1963 the community has triumphantly grown. Against all odds must be added as, after all, a more remote place on mainland Britain is harder to imagine. The young lady working at the Inn told me that approximately a hundred people live there these days. But then they do not have to solely rely on the red telephone box courtesy of the British Empire for non-physical communications any more, as they have their own production of electricity and all IT one can hope for. Which, apparently, quite a few of the crofters out there make a living from.

Fact is that my younger brother Anders had his own period of crofting dreams. One time when we drove up from Isle of Skye to Ullapool we went on a detour via a place not far from the anthrax-infected Gruinard Island called Slaggan Bay. It is the most beautiful sandy beach on an isolated bay, and it comes with a few ruins of houses. If I remember correctly is was all left some one hundred years ago. Anders looked into the laws of property and crofting, but as his current project of success lies in Scanian Österlen, it seems likely the Scottish Highlands will have to wait.

The keeper of the Ullapool bookshop whom has supplied me with Alan's earlier writings, Escape to Scorraig, It All My Fault - some happenings before Escape to Scorraig and Escape from Scorraig told me on my recent visit that there was a new piece out. A spot of Scorraig History tells the stories and tales of what and whom was in the dwellings prior to the people currently living in them. As always with Alan, it lacks nostalgia. He gives a portrayal of people in the past, of toil and of hard life. And because of this, of optimism and hope for the future.

Here I had the idea of posting the most fantastic photograph of my good friend Per and Alan's son Ewan, who in the late 80s transported a tractor over the bay. Ewan had purchased it, much needed for the growing crofting-activities out on Scorraig, in Dingwall or some way equally far away anyway. Upon reaching home ground they decided that the best way to get it out to Scorraig, where no such things as roads needed to drive a tractor safely through hills and cliffs go, would be to get it over the bay by boat. However, as the only boats they had accessible were very small, they tied two together and placed planks on top, and then boarded the tractor. The snapshot is that one of the big machine on those tiny two boats on Little Loch Broom, which in no way is that little a loch by the way. The photograph is for the current moment lost though, stuck somewhere in a deep drawer in one of Per's many antique escritoires.

Update 260509. The photo below is a Massey Ferguson MF65 being ferried some when in the 80s. I received it from Alan G Bush today and it is published here with his permission. It remains unclear if it is from the episode I mention above, but it is highly probable. As Alan was in Tasmania back then he does not know. Per just recalled that it was not Ewan, but another guy living out there whom he transported the tractor together with.

The Adventures of Sherlock Holmes

British Granada Television's adaptations of Sir Arthur Conan Doyle works

When I was eleven-twelve years old I went through a Sherlock Holmes craze. For a period I was obsessed with the persona of the well known detective and I read all of the original stories and also a few of the non-canonical writings. I also remember that Swedish television aired the Sherlock Holmes played by Jeremy Brett, and I of course watched as many of them as I had the chance to.

During the past years I have meditated the thoughts of a renaissance with the master. The purchase of a cheap Signet Classics softcover in a book shop at the top of Victoria Peak, with an impressive view over Kowloon and Hong Kong, marked the starting point of just that revitalisation in my literary world. The bridges from Colonial Hong Kong to the eccentric bohemian cleverness in London's Baker Street are plentiful. Even more so, perhaps, in my psyche.

The entire series produced by Granada Television in between 1984 and 1994 consists of The Adventures of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes, The Case-book of Sherlock Holmes and The Memoirs of Sherlock Holmes. In the first two seasons David Burke plays Mr Holmes' sidekick Dr Watson, and in the remaining seasons the role is instead equally well manoeuvred by Edward Hardwicke. Altogether forty-one out of the sixty stories were adapted and from what I have gathered more seasons were planned. This was however put to halt when Jeremy Brett died from acute myocardial infarction at the age of 61 in 1995. One's eyes does not have to be thoroughly trained to witness Mr Brett's deteriorating health during the episodes in the final season. The portrait of Sherlock Holmes as it appears in The Memoirs is that one of a much older man.

The adaptation is, in one word, excellent. Jeremy Brett grows into the role better as the seasons pass. One can sense an increasing actor's pride in understanding that he is putting a face on what many has come to consider the definitive screen version of the Detective of all detectives. Such self-confidence is needed when being Sherlock. Much care is put into details, not only in how the superior ego and slightly neurotic protagonist is played, but in all characters and scenery.

Sherlock Holmes has wit and humour, and childlike curiosity. He understands the value of imagination and uses it together with his extremely capable powers of reasoning to solve the darkest of mysteries. It works as good now as when I was a boy.

Underwater Rugby

It has been a while since I lived in Malmö and played underwater rugby for Triton, but finally I have given in to the withdrawal symptoms and made it to the bottom of the pool here in Odense. The team is Aquaclub and I am stuck again. Presumably my levels of erythropoietin are running sky high these days as my physical fitness, hopefully, improve.

Frihetskänslan

Ingens herre, ingens träl,
Ingens gunstling vill jag kallas;
Frihetskänslan i min själ
Kan ej köpas, ej befallas.

Wilhelm von Braun

Palmetrilogin (Välfärdsstatens fall)

av Leif GW Persson

Få mord inbjuder till konspiration såsom mordet på den svenske socialdemokratiske statsministern Olof Palme den 28 februari 1986. Han verkar ha uppfyllt alla upptänkliga kriterier för dylika utsvävningar. Lägg ovanpå att mordet ännu inte är uppklarat och snart har nått åldern för preskription. Mysteriets dimma kan nästan inte vara tjockare. Att jag själv minns var jag befann mig när nyheten basunerades ut, som femåring, beskriver varför många inte dristar sig för att titulera mordet ett svenskt nationaltrauma. Med en gedigen insyn i hur både den öppna och slutna polisverksamheten fungerar i Sverige har GW den bakgrund som krävs för att skriva en bättre genomtänkt skröna. Att han gärna leker med identiteter, sin egen och andras, och blandar samman korn av sanning med korn av fantasi gör det hela till en ännu mer intressant soppa.

I den första boken, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, utreds något som framstår att vara ett självmord begått av en ung man, en amerikansk journalist som tillfälligt bor på ett studenthem i Stockholm. Men som berättelsen veckar ut sig visar det sig att hans öde har vilat på en långt mycket större historia. En historia som också innefattar att statsministern möjligen har varit spion åt Amerika, men nu istället eventuellt spionerar för Sovjetunionens räkning. Bok nummer två, En annan tid, ett annat liv, handlar om en utredning av ett mord på en tämligen osynlig tjänsteman på en av de mer anonyma myndigheterna. Ett mord som aldrig klarades upp. Men så faller muren och ur de gamla arkiven dyker det ständigt nya uppgifter fram. Det visar sig att den mördade en gång hjälpte ockupanterna av den Västtyska Ambassaden i Stockholm 1975. Vilket också mördaren som nu är på väg att bli socialdemokratisk regeringsmedlem hade. Den avslutande berättelsen, Faller fritt som i en dröm, utspelar sig då bokens första upplaga är tryckt. Den riktiga polisen, trilogins protagonist som nu basar för rikskriminalen, bestämmer sig för att ge Palmemordet en sista omgång innan han själv går i pension och utredningen släpps in i den eviga dvalan. Teorin om den vilsne och nerknarkade dåren har han aldrig givit mycket för, och de nya och fräscha utredarna verkar snart nå samma konklusion. Men var någonstans leder spåren egentligen, och är det något som kan offentliggöras? Eller måste fallet förbli olöst och sanningen förborgad för de flesta. Om inte annat så "av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå."

Berättelser och personer flätas samman, precis som i verkliga livet. Begravda spöken väcks till liv. Först när den tredje boken är genomläst och jag blickar tillbaka på handlingen i de tidigare faller det mesta på plats. Då slås jag istället av en orolig magkänsla. Hur stort är egentligen det där kornet av sanning som GW har använt sig av?

The Human Zoo of the c64 Scene

The fact that a scene was founded by nerdy teenage boys is obviously reflected in its nicknames, titles of productions and names of crews. A dead old computer scene with continuity since the very beginning, as opposed to an all recently made up retro scene, will bear colourations of its rich history. Together with my friends in the notorious gang, after quite a delay, the renowned disk-magazine finally turned issue fifty. The Golden Edition is at last released, thirty-four chapters, twelve exclusively composed SID-tunes and quite an impressive graphical design. Fifty issues since it was started by the Tasmanian devils in 1991. With a c64 scene that against all odds keeps the pacemaker throbbing, I do not see a near end to the wickedness.

The articles I have written are readable online, but I would strongly recommend them either on the real machine or in an emulator.

Den Kapitalistiska Välfärdsstaten

av Andreas Bergh

Fördjupande samhällspolitiska diskussioner tenderar alltför ofta att inte bli av mellan människor av olika åsikter. Delvis kan detta skyllas att många hävdar sin ståndpunkt utan att vilja argumentera för den, och detta anses ofta fullkomligt acceptabelt. En annan orsak är att det verkar vara ett utmärkande drag hos vissa att hävda sin begränsning av relevant kunskap för att kunna föra ett lite djupare samtal om en fråga. Nog kan det sistnämnda ses som ett tecken på sund ödmjukhet, men ofta i politiska diskussioner får jag en känsla av att det snarare verkar bero på en ovilja att informera sig och problematisera sina uppfattningar, eller en rädsla för att ta ställning. Med andra ord en möjlighet att fly från besvären och aktivt hålla sig dåligt allmänbildad. Kombinera detta med en generellt gångbar jargong som gärna urskillningslöst klandrar både politiker och andra beslutsfattare, och en desillusion över den förlorade utopin kan ses spridas som ogräs i vissa folklag.

I Den Kapitalistiska Välfärdsstaten diskuterar lundaforskaren Andreas Bergh den politiska och ekonomiska historia som ligger bakom uppbyggnaden av den svenska modellen. Med tanke på sin ställning och insatthet i frågorna är det föga märkligt att Bergh kan föra sunda resonemang om dessa angelägenheter, men det som är anmärkningsvärt är hans förmåga att förmedla dessa tankegångar. Berghs tillgängliga och avspända språk i skriften gör att läsaren själv inbjuds att ta sig funderare. De åsikter han själv framför pådyvlas inte, även om de onekligen ter sig grundade i gott omdöme.

I kapitlet De gyllene åren 1870-1970 beskrivs den starka svenska industrins framväxt som lade grunden till de rikedomar som kunde få Sverige att resa sig ur fattigdom och bli ett av världens rikaste länder. Sveriges naturresurser såsom skog och malm tillskrivs ofta vara källan för välståndet, men dessa tillgångar hade varit lite värda utan de stabila institutioner Sverige hade. Tydliga spelregler som möjliggjorde exempelvis tryggt ägande, förädling, handel och finans gjorde att vi undvek den naturresursernas förbannelse i form av konflikter och korruption som är det som än idag håller fattiga länder utblottade. Tydligast blir kanske den rationella arbetsdelningen mellan marknad och politik i det sena 1800-talets svenska uppfinnarnation. Utan den välfungerande patentlagstiftning som redan då var på plats är det svårt att se hur hårt arbetande idémakare skulle kunna generera välfärd.

I kapitlet som följer, De inte fullt så gyllene åren 1970-1995, avhandlar Bergh en del av den okloka ekonomiska politik som gjorde att Sverige kom att släpa efter. Han beskriver hur de stabila spelregler som gav förutsättning för ekonomisk tillväxt ersattes av oberäknelig ryckighet. Skattesatser och lagar ändrades och tillkom varje år och statsmaktens agerande blev mindre förutsägbart och mer interventionistiskt. Som exempel kan nämnas ökade arbetsgivaravgifter från 12,5 procent av lönen 1970 till 36,7 procent 1979 och höga marginalskatter vilka uppmuntrade till lånad konsumtion. Andra misstag var omfattande subventioner av branscher och företag som inte var konkurrenskraftiga, såsom varvsindustrin, och innebar att skattemedel gick till att hindra omvandling till nya innovativa verksamheter. Det för den svenska kronans värde kanske tydligaste felsteget var de upprepade devalveringar som genomfördes dels som försök att kortsiktigt hålla uppe industrins konkurrenskraft, men också som direkt politisk följd av att facken krävde centrala löneökningar. Utöver att detta skapar en osäkerhet och hindrar förnuftigt planläggande för företagen behöver man inte vara särskilt bildad för att förstå att alla hade vunnit på om löneökningarna istället hade varit mer måttliga från början.

Andreas Bergh resonerar kring vad som menas med den svenska modellen och nämner bland annat korporativismen, det vill säga att utformningen av politik har överlåtits till förhandlingar mellan intressegrupper som intimt samarbetar med politiker. Detta ger exempelvis svar på varför Sverige har kollektivavtal istället för lagstadgade minimilöner och hur det kan komma sig att vissa intressegrupper närmast verkar ha myndighetsstatus. En annan pelare i efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik är den av LO-ekonomerna utarbetade Rehn-Meidner-modellen som bland annat strävar efter jämn inkomstfördelning. Lönen skulle sättas oberoende av var arbetet utfördes och oavhängigt företagens betalningsförmåga för att erhålla minskad lönespridning. En konsekvens av detta är att olönsamma företag inte tilläts konkurrera med sänkta löner. Eftersom de flesta framgångsrika företag fanns i städerna påskyndade modellen urbaniseringen av landet. Då detta inte tilläts leda till högre löner i städerna och därmed höjda hyror som följd, en marknadssignal som också slagits ut med hjälp av strikta hyresregleringar, blev det inte lönsamt att bygga de bostäder som människor efterfrågade. Den politiska lösningen resulterade istället i miljonprogrammen. Bergh diskuterar vidare hur den förda politiken hindrade mindre företag att växa och istället beskyddade storföretagen från uppstickare.

Det är möjligen rimligt att anta att dessa två exempel av den svenska modellen, författaren resonerar kring fler, var ändamålsenliga för Sverige under industrialismen och att de har bidragit till att bekosta välfärden. Vidare är det troligt att de har medverkat till att hjälpa framväxten av ett stort antal internationella storföretag, inte minst då man tar vårt lands storlek i beaktande. Men det betyder inte att denna modell är optimal i en ny post-industriell tid. Tvärtom kan det hävdas att den faktiskt har en tydlig hämmande effekt på framväxten av nya branscher och för att innovativa småfirmor ska tillåtas växa, och är med till att förklara varför Sverige är ett land med mycket få mellanstora företag. Andreas Bergh uttrycker att det i tider av strukturomvandling är extra viktigt att ha en hög grad av experimenterande i ekonomin.

Den svenska modellens ovilja att tillåta löneskillnader leder till en annan form av ojämlikhet eftersom den effektivt håller lågproduktiva grupper utanför arbetsmarknaden, vilket leder till stort utanförskap hos unga och invandrare. Om man väl har kommit in i systemet sitter man på en position där man i tider av rationaliseringar snarare slussas in i välfärdsstatens olika stödsystem än till nya och växande företag. Detta blir uppenbart av att de regionala sjukskrivningsmönsterna i landet beror på arbetsmarknadsläget. En extrem variant av detta, vilket den nu sittande regeringen hårt har kritiserat och reformerat, är människor i mitten av livet som klassats som icke längre arbetsföra förtidspensionärer. Bergh resonerar vidare kring hur litet incitamentet kan vara för någon att gå från hög a-kassa till ett aningen sämre betalt jobb. Minskade bidrag och ökade skatter kan ge en marginaleffekt som gör att den disponibla inkomsten enbart ökar obetydligt, vilket knappast gör det lönsamt att börja jobba igen. En tydlig fattigdomsfälla som författaren tar upp är det svenska socialbidraget vilket trappas av krona för krona mot alla inkomster i hushållet, och därför markant hämmar enskild initiativförmåga och handlingskraft.

Om Sveriges invånare vill kunna fortsätta njuta av materiellt välstånd i nivå med de rikaste länderna i världen krävs det att de också arbetar i genomsnitt lika mycket som befolkningen i dessa länder. För att uppnå dessa arbetstillfällen krävs ett företagsklimat som uppmuntrar till driftighet och entreprenörsskap, vilket är grunden för att den kapitalistiska och solidariska välfärdsstaten ska kunna fortleva. Bergh diskuterar de reformer som genomförts i denna riktning och föreslår ytterligare områden som bör läggas till reformagendan.

Författaren har bjudit på en 150 sidor spännande resa mellan skiftesreformerna i Skåne och dagens partiledardebatt i riksdagshuset. För att ta del av hans kommentarer bland annat om hur den sittande alliansen uppför sig rekommenderas varmt Berghs betraktelser.

The Subject of Language

This may actually be the funniest sketch ever produced.

"Is English capable of sustaining demagoguery?
//
Is English too ironic to sustain Hitlerian styles. Would his language simply run false in our ears?"