Gäst hos verkligheten

av Pär Lagerkvist

När man läser Pär Lagerkvists barndomsskildring i det förra sekelskiftets Växjö slås man av den lägre materiella standarden i dåtidens Sverige. Den tacksamhet och livsförståelse denna uppväxt ger får jag känslan av att många idag, födda med välfärd och helt okunniga inför ett annat samhälle, verkar antingen sakna eller förneka. Jag är medveten om att det är en otroligt viktig balansgång att inte hamna i ett slags exotiserande av den ädle fattige, men att också kunna se faran i att se trygghetssystemen som självklara. För att hålla levande den ansvarskänsla som krävs för en välfärd måste man förmå att uppskatta denna, och då måste man vara medveten om ett annat liv än det bortskämda. I boken Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Disappeared tror jag att detta är en av Andrew Browns huvudpoänger, den att ju längre bort minnena av fattigdom är, desto mindre är drivkraften för att skapa välstånd, och när hågkomsten helt är borta gror välfärdssamhällets förfall.

Lagerkvists bok är en vacker berättelse om barndomsupplevelser och varma relationer, om att uppskatta de små sakerna i livet. Den beskriver äventyret att ta trallan på järnvägen, med far som är stationsmästare, från småstaden ut till morföräldrarna på landet och den då samtida förändringen från bondesamhället till det industriella och urbaniserade Sverige. Men Gäst hos verkligheten har också de existentiella spörsmålen Pär Lagerkvist ofta tampades med, sammandrabbningen med den kyliga rädslan för döden och huruvida gudstron i uppväxten verkligen har en solid grund när man själv knackar på dörren för att bli vuxen.

Gällande Andrew Browns funderingar om Sveriges inte längre existerande framtid som utopi är en annan viktig poäng den om dess trånga begränsning. De skandinaviska ländernas jantelag är motsatsen till ett pluralistiskt sinnelag, och då är det lätt att hitta grogrund för politisk ovilja mot dem man inte tycker passar in. Min övertygelse blir mer och mer att den sociala konformitet som politisk korrekthet innebär ger mer näring till rasism än mycket annat. Det som politisk korrekthet uppnår är att för stunden tvinga de flesta att tycka en viss sak, samtidigt som den förfrämlingar och förhindrar ett nödvändigt förnuftigt mellanmänskligt samtal för att konstant uppfostras in i ett dynamiskt samhälle.

Guardian och Economist om Browns Fishing in Utopia.