Millenium-trilogin

av Stieg Larsson

Stieg Larssons tre böcker är av den typen som är svåra att lägga ifrån sig och därmed läses igenom i ett sträck, gärna långt in på småtimmarna. Spänningen i historierna kliar i kroppen på ett sätt som antagligen inte kan åstadkommas med annat medium än bokform, och trilogin är ett gott exempel på den slags litteratur där innehållet i skildringen är alenabärande och inte kräver de former av nyans som skulle ha inneburit att språket måste spela en mer framträdande roll. Det är kiosk-krimi, inte problematisk att översätta under förutsättning att man lyckas förmedla den tydliga svenska kulturkontexten. Jag vill med detta inte ge negativ kritik av Larssons berättelser, jag är rätt sorts snobb och jag uppskattade alla tre böckerna. Vidare hyser berättelserna en analys av den roll kön spelar och som kan innebära att kvinnor kan tvingas starta från helt andra utgångslägen än män. Han beskriver också den maktrelation detta kan ge upphov till och de mest förskräckliga handlingar vilka kan ligga i kölvattnet av denna relation. Larsson som med stor sannolikhet hade en strukturell analys av detta samhällstillstånd beskriver det allt annat än subtilt, men väldigt välartikulerat. Hans angrepp genom beskrivelse av den mellan könen stundom tydliga maktobalans är sund i det att de inte förutsätter ett konspiratoriskt sinnelag. De är naturligtvis i berättelsen skilda från själva huvudhistorien. Den första volymens titel Män som hatar kvinnor är passande och fyller en funktion, och jag är aningen besviken på den felaktiga engelska översättningen av den.

Såframt Larssons illustration av Paolo Roberto i den andra boken Flickan som lekte med elden överensstämmer med den faktiske Roberto är jag beredd att erkänna att jag starkt måste ompröva min bild av denne. Då min fördom tidigare, måste jag erkänna, har varit att Paolo är en tämligen korkad och alltför självgod machismo, som av outgrundlig anledning givits alldeles för mycket tid i etern. Att Roberto är macho är möjligen korrekt, men det är fullt förenligt med att samtidigt vara en god gentleman. Hade jag sett mer av den sida av Roberto som Larsson vill porträttera hade min bild av honom varit annorlunda. Problemet kan vara att jag dessvärre kikat alltför selektivt, eller också att denna sida av Paolo Roberto inte existerar. I fortsättningen ska jag göra mitt bästa för att ge honom the benefit of the doubt.

Det utdelas i trilogin också en tydlig känga till det mediesverige där det kan tillåtas tillfälliga kollektiva psykoser i form av så kallade mediedrev. Man behöver inte ha den mest fullkomliga förmåga till eget kritiskt tänkande för att förstå det osakliga som ibland skildras medialt, och som blåögt verkar presenteras på i stort sett samma sätt av alla de olika dagstidningarna. Jag har samtalat med tillräckligt många som har insikt i och erfarenhet av mediesverige för att förstå att Larssons beskrivelse av hur normala regler kan upphöra att gälla, och att vilket nonsens som helst kan placera sig på ett löp eller i en kultursida, är en ibland sorgligt sann verklighetsbeskrivelse. Med den åtminstone teoretiska mångfald Sverige har tycker man att åtminstone något av de spridda redaktionerna ute i landet borde ha förmåga att förmedla annorlunda och inte blint följa fårskocken.

Utan redaktioner och journalister som gräver behövs inte institutioner som står över parlamentarisk kontroll, vilka är de som beskrivs i Larssons roman, för att inbjuda till maktmissbruk. Därför är det viktigt att media inte behandlas som något slags underhållningsverktyg, utan att den tredje stadsmakten faktiskt granskar och belyser. Den uppsjö av gratistidningar, vilka verkar ha noll och ingen budgetering för dylikt arbete är därför ett hån inte bara mot journalistiken, utan också mot det öppna samhälle som kräver en saklig skärskådan av makthavare. Med sin bakgrund i stiftelsen Expo var säkerligen en tidskrift som Millennium en av Stieg Larssons allra mest våta drömmar, och egentligen är det väl det för alla som uppskattar den fina balans demokrati innebär.