Halvlekssnack med regeringen

Det är nu snart halvlek i regeringen Reinfeldts match för Sverige. Naturligtvis är det mycket man både kan och bör kritisera, många hållningar som tycks modifieras i det realpolitiska arbete det innebär att styra ett land. På gott och ont. Det är rimligt att anta att då man befinner sig i en svår och tung maktposition får man nya perspektiv. Har man friska idéer kan dessa perspektiv vara sunda, men om de blir formulerade utifrån en självsvuren rätt till makten är det mer än illa. Hamnar man i ett scenario där man vägrar rannsaka sin egen politik är det bästa möjliga att man hamnar i opposition, tvingas ner på jorden och omformulera det man står för. Det är farligt att sitta för länge på toppen, anarkisterna likasom Lord Acton har nämligen rätt i att makt korrumperar. Därför var det oerhört nyttigt för vänsterblocket att de förlorade valet 2006.

Jag ska här inte gå till angrepp mot den sittande regeringen, det finns redan alldeles för många som kör på autopilot med dylika sura kommentarer. Min förhoppning är att det stora förändringsarbete som krävs för att Sverige ska få ha kvar en välfärdsstat värd namnet ska fortsätta. Jag är nämligen bestämt övertygad om att ett fungerande socialt skyddsnät som kan hjälpa till att resa den som ligger ner är någonting väldigt viktigt att upprätthålla. Detta är en förståelse som vissa borgerliga debattörer ibland verkar bortse ifrån. Den insikt grundad av faktiska erfarenheter som gett övertygelser vilka byggde upp en allmän välfärd. Å andra sidan är vissa vänsterdebattörers hållning om att ta alla typer av välfärd för given, och en rättighet under alla omständigheter, rungande pinsam och naiv. Att tomt gnälla upprätthåller inte välfärd, det visar enbart på brinnande oinsatthet i frågorna vilket i politiska sammanhang är tecken på dålig stil.

Den aktuella demografiska kalkylen i Europa är radikalt annorlunda än den var då de skandinaviska modellerna byggdes upp. Människor lever betydligt längre idag, är därför i pension under en längre tid och blir rimligen också ju äldre de blir mer kostsamma för sjukvården. I de nordeuropeiska länderna där omhändertagandet av våra gamla i stort sett helt överflyttats från familjen till offentliga institutioner innebär detta förhållande naturligtvis en i sammanhanget ännu större utgift för den gemensamma plånboken. I Sverige ska till detta läggas en stor omställning av var människor arbetar och hur staten därmed får in pengar till just denna plånbok. Den svenska socialdemokratiska modellen, välfärdsstat och arbetsmarknadspolitik, med sin uppbyggnad kring de väldigt stora svenska företag som en gång stod för betalningen av en mycket större proportion lönekuvert än idag, står i motsättning till det som är nödvändigt nu. Färre är nämligen de gigantfirmor som har ekonomi att rycka på axlarna åt långa eller många sjukperioder. Något som skulle tvinga många fåmansföretag att faktiskt lägga ner, varpå den samhälleliga pengapungens inkomst helt försvinner. Det krävs färre regler om en absolut rättighet att få behålla arbetet under alla omständigheter, och fler sätt att skapa fler jobb vilket leder till mer skatteintäkter. Det behövs också en vilja och moral att arbeta och göra rätt för sig, och även tungt artilleri mot det utanförskap som gör att hela stadsdelar står i det närmaste helt utanför arbetsmarknaden. Utöver detta måste det skapas en välfärd som är generell i ordets riktiga bemärkelse för att medborgarens skattemoral ska dunka hårt innanför bröstet. Det ska inte krävas medlemskap i diverse klubbar och intresseföreningar för att du ska få ta del av trygghetssystem. Även egenföretagare vars ekonomi är oskiljbar från sin firmas ekonomi kan bli sjuk, med familj att försörja. Också papperslösa flyktingar som så småningom förhoppningsvis ska bidra till det gemensamma kan ha behov av vård. Politiker som tar hänsyn till ovan skrivna är politiker som jag lyhört kommer att lyssna till under nästa halvlek.

Det ironiska i sammanhanget är måhända att en hel del av det förändringsarbetet som regeringen Reinfeldt mödosamt genomför, och får ta skit för, är antagligen nödvändigt för framtida socialdemokratisk politik. Jag sätter femhundra kronor på att hökarna på den röda sidan är otroligt medvetna och tacksamma.